Hat

[anonymys22]

Dethär kanske är en konstig fråga så ursäkta då. Men jag undrar om ni hatar någon? Eller har gjort nångång?
Alltså jag menar inte som tillexempel att man hatar krig eller djur plågeri och såna saker utan verkligen HATA nån person. Och inte typ Hitler eller nån sån då. Utan mera om det är nån som tillexempel har gjort nåt jätte dåligt mot er eller mot nån som ni älskar tillexempel.
Men ja om ni hatar nån eller har hatat nån hur för håller ni er till det? Försöker ni liksom att inte hata den eller är det okej för er att hata nån?
Tycker ni att det är mera jobbigt att hata nån eller att försöka att sluta hata den personen? Som kanske inte be höver vara att man förlåter den men iallafall inte hatar den mera.
Tycker ni att hat är en till låten känsla eller tycker ni att det är för bjudet?
SJÄLV KLART så menar jag bara själva känslan hat och att hata nån! Och inte att göra nånting för att tillexempel skada den man hatar för det är själv klart inte bra o avsett hurmycket man hatar nån!
Och bara för en förklaring så jag skulle vilja disskutera lite om det för att jag har in sett att jag nog verkligen HATAR nån och det är inte precis nånting som jag har tänkt på innan på det sättet. Eller jag har nog liksom inte känt SÅ starkt HAT okej att jag har inte tyckt om personer liksom eller varit sårad eller arg eller whatever. Men inte hatat.
Och som jag är upp växt så var det mest som att hat aldrig är bra och att man ska försöka att förlåta andra. Men jag vet inte om jag håller med helt om det alltid. Så det skulle bara vara intresant hur andra tänker om det!

Ett person har jag hatat länge en kvinna som släppte in min häst i en hage med andra hästar fast jag bett henne att inte göra det (låg rang på min häst). Han blev riktigt skadad av hennes häst. Henne hatar jag med passion och om jag kunde göra henne illa mentalt eller känslomässigt, skulle jag göra det och ja jag tycker att känslan är okej, det är bara en känsla, inget som jag behöver agera på. Även om jag verkligen hoppas att hon blir väldigt illa behandlad av någon annan.

 

[Islandshästryttare]

Vill du inte känna några känslor alls då?

Det är när jag tänker på en person som jag ogillar väldigt mycket som jag kan känna något som kanske kan liknas vid att hata som jag kände när jag var yngre. Om jag då istället tänker på någon som jag gillar eller hästen jag rider väldigt mycket och som jag gillar jättemycket känner jag positiva känslor istället .

Så jag försöker aktivt undvika att tänka på den personen som jag ogillar och liksom byta ut det mot en person som jag gillar istället. Ju mer tiden går och ju oftare jag istället tänker på någon jag gillar och som gillar mig desto mindre tänker jag på personen jag ogillar. Den jag ogillar är ju ändå inte värd att lägga tid och energi på tänker jag.

 

[Ullmerkott]

Jag tänker att det här med känslor är komplext, och att det sällan finns ett "rätt" eller "fel" sätt att känna. Personligen hatar jag ingen och kan inte heller minnas att jag gjort - men det beror antagligen till stor del på att ingen betett sig sådär riktigt oförlåtligt illa mot mig. När någon varit dum/respektlös lite sådär i största allmänhet kan jag gå runt och vara arg ett tag över hur hen betett sig, men det är inte på en nivå jag skulle klassa som hat. Jag upplever också att om jag väl fått vara arg och hålla långa monologer i huvudet om hur jävla korkad och allmänt värdelös personen jag är arg på är, så kan jag sedan släppa och gå vidare. Hur länge man behöver vara arg tror jag också kan variera beroende på vad det gäller och vilka skador det gjort.

Överlag är ilska en känsla som är helt naturlig och kan vara både bra och dålig - den kan ge en styrka att ändra på saker och åtgärda problem, eller leda till att man gör saker man sedan ångrar. Jag tror också det är viktigt att inte fastna i ilskan - det tar mycket energi att gå runt och vara arg och älta en längre tid. Jag vet personer som knappt kan föra ett samtal utan att dra upp hur dum x eller y var för 40 år sedan, det verkar fruktansvärt jobbigt att lägga så stor del av sitt liv på att vara arg.

 

[Tantan]

Ja. Det finns en vuxen person som skadat mig och mitt syskon oförlåtligt mycket. Den personen hatar jag. Jag har också polisanmält det.

En annan vuxen känner jag inte hat mot, men förakt och avsky. Den första gjorde saker med flit, den andra är bara helt oförstående inför sitt eget beteende och konsekvenser. Den personen är eg farligare men jag kan hantera skadorna på ett annat sätt då det bara drabbat mig.

 

[Sel]

För mig är hat stort och intensivt, lite som sorg avtar känslan med tiden och blir trubbigare. Ofta till en likgiltighet som kan flamma upp och bli hat på nytt... men det är inte någonting som hör hemma hos mig egentligen.
Jag har hatat en individ eller två men orkar inte göra det längre.

Edit: hat är en känsla och känslor är okej, men man ska alltid vara försiktig med hur stort utrymme en negativ känsla får ta tänker jag.

 

[Hermelin]

Vill du inte känna några känslor alls då?

En bra sak kan vara att lägga sin energi på goda känslor som gör ens dag bättre. Hat är inte en sådan känsla.

 

[MCP]

Nej, trots att jag väldigt ofta slentrianmässigt slänger ur mig "jag hatar när..." så kan jag inte komma på att jag skulle hata någon eller något på riktigt.

Jag kan starkt ogilla någon, förakta den, tycka att de är en idiot o.s.v. men inte hat. Precis som för flera andra här så har sådana starka känslor planat ut med åldern.

För mig är hat som känsla närbesläktat med bitterhet, och det försöker jag undvika så långt det går.

Det här säger jag högt medveten om att de stolpskott och idioter jag träffat på genom livet varit sådana man kan räkna med att stöta på, och är ödmjuk inför det att har man träffat på sådana som medvetet och utstuderat velat en eller ens nära illa, så då kan man tänka annorlunda när det gäller hat.

 

[LiviaFilippa]

Man måste inte förlåta för att kunna sluta hata. Man får hata så länge man behöver det, tycker jag. Så småningom utvecklas det till nån annan känsla, kanske ilska eller likgiltighet.

Jag har hatat mina föräldrar men nu vet jag inte riktigt vad jag känner, inte träffat dem på jättelänge och vill inte träffa dem.
Kommer aldrig förlåta dem för att de valde att göra mig illa. Det var deras aktiva val och vill de ha förlåtelse så får de hitta den nån annanstans.

Nej det måste man såklart inte! Jag tycker att om det är sådär att det är nåns val att göra nånannan jätte illa så är det väldigt okej att både hata och aldrig förlåta den personen. Jag tycker liksom inte att det är nånting som jag mår sämre av motför om jag skulle tvinga migsjälv att sluta hata den.

 

[LiviaFilippa]

Det är när jag tänker på en person som jag ogillar väldigt mycket som jag kan känna något som kanske kan liknas vid att hata som jag kände när jag var yngre. Om jag då istället tänker på någon som jag gillar eller hästen jag rider väldigt mycket och som jag gillar jättemycket känner jag positiva känslor istället .

Så jag försöker aktivt undvika att tänka på den personen som jag ogillar och liksom byta ut det mot en person som jag gillar istället. Ju mer tiden går och ju oftare jag istället tänker på någon jag gillar och som gillar mig desto mindre tänker jag på personen jag ogillar. Den jag ogillar är ju ändå inte värd att lägga tid och energi på tänker jag.

Okej men att hata nån be höver ju inte vara samma sak som att tänka på den? Och att man und viker att tänka på nån be tyder väl inte att man inte kan hata den?

 

[LiviaFilippa]

Jag tänker att det här med känslor är komplext, och att det sällan finns ett "rätt" eller "fel" sätt att känna. Personligen hatar jag ingen och kan inte heller minnas att jag gjort - men det beror antagligen till stor del på att ingen betett sig sådär riktigt oförlåtligt illa mot mig. När någon varit dum/respektlös lite sådär i största allmänhet kan jag gå runt och vara arg ett tag över hur hen betett sig, men det är inte på en nivå jag skulle klassa som hat. Jag upplever också att om jag väl fått vara arg och hålla långa monologer i huvudet om hur jävla korkad och allmänt värdelös personen jag är arg på är, så kan jag sedan släppa och gå vidare. Hur länge man behöver vara arg tror jag också kan variera beroende på vad det gäller och vilka skador det gjort.

Överlag är ilska en känsla som är helt naturlig och kan vara både bra och dålig - den kan ge en styrka att ändra på saker och åtgärda problem, eller leda till att man gör saker man sedan ångrar. Jag tror också det är viktigt att inte fastna i ilskan - det tar mycket energi att gå runt och vara arg och älta en längre tid. Jag vet personer som knappt kan föra ett samtal utan att dra upp hur dum x eller y var för 40 år sedan, det verkar fruktansvärt jobbigt att lägga så stor del av sitt liv på att vara arg.

Ja det verkar väldigt jobbigt om man tänker på nånting som hände för 40 år sen sååå mycket och ofta!
Men jag tycker inte att det är samma sak att man fastnar i ilskan och att man är arg och ältar nånting bara för man hatar nån.

 

[chiiliacanth]

Jag har hatat en man som förde mig bakom ljuset under lång tid. Han bröt ner mig successivt och det har färgat mig som person väldigt mycket, på ett sätt som jag fortfarande måste jobba med. Men jag hatar honom inte längre, nu känner jag mer ett äckel inför honom och ett förminskande. Han är inte värd min ilska.

Kan känna hat inför människor som med uppsåt gör illa djur och skulle jag se det med egna ögon vet jag inte vad jag hade gjort. Men känslan är bara där när jag tänker på det, sen släpper den.

 

[LiviaFilippa]

För mig är hat stort och intensivt, lite som sorg avtar känslan med tiden och blir trubbigare. Ofta till en likgiltighet som kan flamma upp och bli hat på nytt... men det är inte någonting som hör hemma hos mig egentligen.
Jag har hatat en individ eller två men orkar inte göra det längre.

Edit: hat är en känsla och känslor är okej, men man ska alltid vara försiktig med hur stort utrymme en negativ känsla får ta tänker jag.

Som jag har lärt mig så finns det egentligen inte neggativa och possitiva känslor. Utan känslor är känslor bara och alla är lika viktiga och lika okej. Det som kanske inte är såbra är om man BARA har enenda känsla alltid eller att man trycker bort känslor och stänger av dom.
Hur menar du att du inte orkar hata nån längre?

 

[LiviaFilippa]

En bra sak kan vara att lägga sin energi på goda känslor som gör ens dag bättre. Hat är inte en sådan känsla.

En annan bra sak som jag har fått lära mig är att acseptera alla känslor och att till låta sigsjälv att känna dom. Och att inte dela upp känslor i bra och dåliga.

 

[LiviaFilippa]

Nej, trots att jag väldigt ofta slentrianmässigt slänger ur mig "jag hatar när..." så kan jag inte komma på att jag skulle hata någon eller något på riktigt.

Jag kan starkt ogilla någon, förakta den, tycka att de är en idiot o.s.v. men inte hat. Precis som för flera andra här så har sådana starka känslor planat ut med åldern.

För mig är hat som känsla närbesläktat med bitterhet, och det försöker jag undvika så långt det går.

Det här säger jag högt medveten om att de stolpskott och idioter jag träffat på genom livet varit sådana man kan räkna med att stöta på, och är ödmjuk inför det att har man träffat på sådana som medvetet och utstuderat velat en eller ens nära illa, så då kan man tänka annorlunda när det gäller hat.

Har du hatat nån förut då? Slutade du bara hata den isåfall eller jobbade du liksom med att sluta hata den eller dom?
Hur tycker du att hat är när be släktat med bitter het? Är det mera det tycker du motför vad tillexempel o gilla eller för akta är?

 

[LiviaFilippa]

Jag har hatat en man som förde mig bakom ljuset under lång tid. Han bröt ner mig successivt och det har färgat mig som person väldigt mycket, på ett sätt som jag fortfarande måste jobba med. Men jag hatar honom inte längre, nu känner jag mer ett äckel inför honom och ett förminskande. Han är inte värd min ilska.

Kan känna hat inför människor som med uppsåt gör illa djur och skulle jag se det med egna ögon vet jag inte vad jag hade gjort. Men känslan är bara där när jag tänker på det, sen släpper den.

Hur menar du med att han inte är värd din ilska?

 

[Badger]

Jag vet inte om jag håller med att man börjar tänka så om annat om man har vant sig liksom. Och att känslor göder känslor för det är ju lite då som att man inte ska känna känslor för att då kommer man bara få mera av dom?

Menade att alla känslor är ok men att tex agera mycket på tex ilska och agressivitet kan öka den. Och att hat kan vara en jobbig känsla att känna och fundera på ofta. Har märkt att det aldrig blir bättre tex att prata illa om folk (ett exempel, självklart tror jag inte folk gör det, eller du, i allmänhet) men det gör ibland att man börjar irritera sig på även rimligt beteende från personen och bygger upp att man kan bli mer irriterad. Att man generellt mår bättre av att odla positiva känslor som typ den här skogen är vacker. Men strunt i det. Du frågade jag svarade hur jag tänker i sammanhanget baserat på forskning jag läst. Men om det inte känns logiskt för dig så strunta bara i det.

 

[chiiliacanth]

Hur menar du med att han inte är värd din ilska?

Att gå runt och tänka på vad han gjort mot mig gör att jag känner ilska och frustration över att det blev som det blev, och det tar enormt mycket energi att gå runt och känna så. Därför försöker jag släppa ilskan så den inte blommar upp till hat igen, han ska inte få dra all energi ur mig, energi som jag kan lägga på saker som gör mig glad istället. Någon som inte är snäll mot mig ska inte få förstöra för mig idag.

 

[cirkus]

Det kanske be ror på hur man ser på det också och hur man tycker bara. Alltså jag tycker inte ens att det är som ett krav att nån måste ha förstört nåns liv för att det ska vara okej att den hatar den liksom.

Det tycker inte jag heller att det är ett krav. Jag bara förklarade hur det verkar funka för mig och det kan givetvis vara väldigt olika för olika personer.

 

[cewe]

Jag har hatat en person, så mycket att jag önskade att personen skulle dö. Men det är en sån fruktansvärt nedbrytande känsla. Det drabbar bara en själv.
Idag ser jag mest personen ifråga som en patetisk liten människa, inte värd att ha några större känslor för .
Jo kan känna skadeglädje över att personen i fråga är "rädd" för mig och genom sin svartsjuka mycket troligtvis kommer sabba den relation hen jobbat så hårt för

 

[et_flickan]

Jag har hatat min bror. Nu känner jag ingenting för honom längre.

Jag har också hatat två andra personer. Nu ogillar jag dom bara väldigt mycket.

Det krävs väldigt mycket för att jag ska hata någon. Dessa tre personer har gjort mig illa både känslomässigt och fysiskt.