Den här tråden väcker många tankar och funderingar hos mig. När jag nu som ensamstående man ger mig in i tråden är det inte "kontaktannons nr 2". Först och främst skulle jag inte vara så korkad att jag gjorde det nu, när min "rosa-bandet-avatar" får 90 % att spontant tro att jag är galen eller färgblind, och hälften av de kanske 10 % som läst varför jag har den suckar och tänker att jag kunde ha nöjt mig med ett rosa band. Dessutom tror jag helt enkelt inte på att aktivt söka partner, för man börjar spela något slags spel i stället för att vara sig själv.
Om jag har förstått det rätt arbetar trådskaparen med hästar på heltid. Då kan jag förstå att det skulle underlätta med en partner som också vore hästintresserad och hade förståelse för hans arbete och den tid det tar. Jag kan å andra sidan också förstå dem som behöver hästarna som sin fristad. Alla människor behöver en sådan också. Om jag hade häst, skulle jag gärna ha en hästintresserad fru, kunna rida ut tillsammans och dela ansvar och praktiska bestyr, medan jag skulle behöva förståelse för att jag ibland (läs: ofta) ville sitta och läsa en bok utan att bli störd.
Inte sällan har jag sett hästägare skriva att hästarna är viktigare än partnern. Menar de verkligen det? För mig är det självklart att min fru skulle vara viktigast, om jag vore gift. I valet mellan att rädda henne och en häst ur ett brinnande stall skulle det inte råda någon tvekan för mig.
Att man är nummer ett betyder emellertid inte att man alltid i varje situation ska komma först. En läkare kan behöva ta hand om en patient, även om familjen väntar hemma, och den som ansvarar för en häst måste fullt ut ta det ansvaret, även om det tar tid.
Jag tycker det är viktigt att ha det perspektivet. Om min fru är viktigast för mig, vill jag att hon får den tid hon behöver i stallet, även om jag får vänta. Annars är hon inte viktigast för mig, då är det mina behov av sällskap som är viktigast för mig.
Var ska man då träffa sin partner? Jag tror mer på de mötesplatser man har till följd av gemensamma intressen. Jag tittar på kvinnor såväl i kyrkan som i stallet, däremot inte på krogen. Nu är jag dock inte särskilt aktiv. För många människor tycks det vara ett självändamål att hitta en partner. Det är inget konstigt; tvärtom ett sannolikt nedärvt behov. För mig är det emellertid tvärtom. Man är aldrig så ensam som när man är tillsammans med fel person. För mig är tvåsamhet snarare en "belöning" än ett mål, något man uppnår, när man råkat möta den rätta.