Hästintresse och småbarn

[MiniLi]

Jag kanske är bortskämd med att ha stått i stall där stallägaren själv har barn inser jag Det är så självklart att alla vassa verktyg ligger högt upp på en hylla osv. Stänger jag stalldörren kan jag inte komma på en enda sak i stallgången som ett barn skulle kunna skada sig på på annat än att det blir hårdare för en liten i "lära sig gå och ramla hela tiden" åldern att trilla omkull. Men självklart får man ju ha koll.

Det är mest att det i vissa inlägg låter som att det är så synd om barn som måste följa med. Alla barn jag umgåtts med i stall har liksom hittat någonting som är kul att göra, oavsett ålder. Att man vill rida och fixa och dona ifred däremot förstår jag helt!

Framförallt så finns det ju hästar i stall. Hästar som kan bli skrämda av barnen eller som kan råka skada barnen.

 

[Pontevecchio]

Jag vet inte vad du menar med lyckas?

Jag väljer inackorderingsstall delvis utifrån om folk har barn med sig. Jag tycker att det blir jobbigt även för mig. Trots att jag är löjligt barnkär.

Att de lyckas ha barnen med sig. Jag har aldrig ens funderat på barn som en aspekt i val av stallplats. Vissa har hundar, andra barn osv.

 

[Ems]

Men alltså, vad annars spelar in hos ett mindre barn om det inte är genetiken? Sen kan man ju såklart som förälder förhålla sig på olika sätt och med olika ork, och med tiden hinna slipa en del på den medfödda personligheten.

För att ändå exemplifiera, min unge sov som bebis i 20-minuterspass, gillade inte vagnen och hatade lugna skogspromenader, helst ville han promenera bredvid en motorväg. Från det att han lärt sig att krypa så drog han glatt iväg, helt obrydd om var vi föräldrar befann oss och om vi följde efter eller ej. Han var ganska lång för sin ålder så i princip från det att han kunde stå upp kunde han också öppna olåsta dörrar. Jag har väldigt svårt att se att vi skulle kunna spendera tid tillsammans i stallet om jag också behövde ta hand om en häst. Och känns inte riktigt som något man uppfostrar bort de första åren?

Nu vid närmare fyra års ålder börjar intellektet närma sig fysiken tillräckligt för att han faktiskt ska vara ganska enkel att ha med på det mesta och jag skulle nog kunna ta med honom även till stallet, men det har ju tagit ganska många år för oss att nå dit.

 

[Ems]

Så vissa föräldrar råkar alltid få en typ av barn och andra föräldrar en typ av barn?
Det är genetiskt eller hur kan slumpen bli sån menar du?

Men alltså, vad annars spelar in hos ett mindre barn om det inte är genetiken? Sen kan man ju såklart som förälder förhålla sig på olika sätt och med olika ork, och med tiden hinna slipa en del på den medfödda personligheten.

För att ändå exemplifiera, min unge sov som bebis i 20-minuterspass, gillade inte vagnen och hatade lugna skogspromenader, helst ville han promenera bredvid en motorväg. Från det att han lärt sig att krypa så drog han glatt iväg, helt obrydd om var vi föräldrar befann oss och om vi följde efter eller ej. Han var ganska lång för sin ålder så i princip från det att han kunde stå upp kunde han också öppna olåsta dörrar. Jag har väldigt svårt att se att vi skulle kunna spendera tid tillsammans i stallet om jag också behövde ta hand om en häst. Och känns inte riktigt som något man uppfostrar bort de första åren?

Nu vid närmare fyra års ålder börjar intellektet närma sig fysiken tillräckligt för att han faktiskt ska vara ganska enkel att ha med på det mesta och jag skulle nog kunna ta med honom även till stallet, men det har ju tagit ganska många år för oss att nå dit.

 

[Pontevecchio]

@Ems jag har aldrig sagt att man uppfostrar bort det eller ska ändra barnet. Utan att man som förälder väljer hur man förhåller sig till det. För vissa är det värt krånglet, för andra inte.

De flesta av oss är 2 föräldrar och att ha häst innebär inte att man måste ha ett småbarn med i stallet varje dag. Ibland är de med fast det är krångligt men ibland är de hemma.

 

[Petruska]

Att de lyckas ha barnen med sig. Jag har aldrig ens funderat på barn som en aspekt i val av stallplats. Vissa har hundar, andra barn osv.

Jag brukar uppleva att barn påverkar det hela för mycket, alltså även andras barn, så jag försöker undvika den situationen.

 

[Badger]

Jag förstår om man står i ett större stall där det alltid är hästar i rörelse, har många barn eller helt enkelt bara inte Vill ha med barnen för sin egen skull.

Men alla dessa barn som är helt omöjliga att ha med till stallet ett och ett nån gång ibland, vad är det som finns hemma som gör att det är möjligt att ha dem där? Har de inga syskon (eller vart gör man av 4åringen när man byter blöja på bebisen?), Har de alltid en förälders fulla uppmärksamhet och aldrig behöver vara med när föräldrarna gör någonting hemma, stoppar i en tvättmaskin eller lagar mat typ?

De saker man gör hemma kan man ju inte alltid göra i ett stall. Tex gjorde det ju ingenting hemma om A flyttade alla stolarna i vardagsrummet och byggde ett tåg eller ryckte alla soffkuddarna osv.

Men i stallet så känns det inte alls lämpligt om han hade byggt någonting av skottkärrorna och greparna i stallgången. Sedan stod ofta hästar uppbundna utanför stallet och det hade ju inte varit lämpligt om han hade gått under eller smugit bakom hasorna på någon av dem. Eller byggt någonting precis bakom en häst.

Mina vänners barn kunde vara i stallet ett par timmar och typ killarna i stallet höll ett öga på dem medan barnen lekte i traktorn eller någonting. Men mitt barn var inte så pysslig när han var 3-4 att jag hade kunnat lämna honom i traktorn en timma medan jag red. Ett annat barn sov jämt middagsluren en timma i vagnen i stallet medan mamman red, men mitt barn sov inte stabilt en timma.

Men självklart hade jag med honom till stallet, men då hade jag en barnvakt med också (jag har jättesöta bilder från när han lindar av ben eller borstar hästknä.). Jag menar bara att jag inte kunde lämna honom själv i stallet i en timma medan jag red när han var 1-5 och jag tycker nog inte det är konstigt. (När han var runt 6 var det ju inga problem med att tex sitta på läktaren en lektion på ridskolan, eller sitta i soffan bland sadlarna i medisstallet, med en ipad, bara att han tappade den ibland , med en duns.)

 

[Badger]

Och jag insåg just att jag kanske lät dryg, men jag är helt enkelt nyfiken. Har ju liksom bara umgåtts med andras barn i högre åldrar i stallet, och de leker liksom på samma sätt där som hemma (det är dessutom hemma för några av dem, som bor på gården )

Min egen femmånaders är ju med helt på hennes vilkor. Idag fick jag vänta tills hon sovit klart innan vi kunde gå på promenad (som vi gick på lika mycket för att hon tycker att det är kul att komma ut i skogen som för att häst och hund tycker det, och passade på att ta är Hon var utvilad och mätt) och sen sitta och mata henne en stund innan vi kunde luncha hästarna. Satt och sjöng en stund i sadelkammaren också. Hade vi varit hemma hade vi förmodligen gjort ungefär samma saker, förutom att klappa på hästarna.

Här måste jag hoppa in igen, även bäbisar är ju olika. Hela den här ekvationen vilar ju lite på att bebin är mätt utvilad och nöjd och liksom lugn med att bara hänga där/sitta där och titta. Liksom inte skriker i högan sky om du sätter ned den någonstans (typ vagn) eller hänger den i en sjal.

Så hens villkor passar med dina omständigheter helt enkelt. Mitt barn hade passat jättebra uhm typ runtburen av 10 årig storebror på en gård, då och då dumpad på lillasyster eller grannfrun som kom förbi. Men jag hade inte en till övers, varken gård eller storebror.

Jag har träffat sådana bebisar som är nöjda och sitter och tittar men min var liksom inte så. Sitta snällt och titta var inte en grej ens vid några månader utan bäras i armen och ny utsikt hela tiden var grejen, helst skickas runt medan folk pratar och fikar. Vagn, nej, bärsjal, 15 minuter. Sova Nope. Mata en liten stund? absolut inte, en timma minst.

 

[Reville]

Vissa föräldrar ser problem och svårigheter i det mesta, andra provar och tar det som det kommer.
Oavsett om det är barn i stall eller barn på restaurang eller barn i bil osv osv.

Jag tänker likadant, det går ju alltid prova. Fungerar det inte så gör det inte det liksom, och fungerar det så är det ju bra. Så länge man har ordnat bra förutsättningar inför vad som nu ska ske.

I början av föräldraskapet vågade jag knappt åka till Ica ensam med bebis, men det är ju inget jagens ägnar en tanke åt längre.

 

[Flixon]

Angående att ha med barn i stall, för ett par månader sen var jag i stallet med 4-åringen, bebisen och så var farmor med och hjälpte till eftersom jag och 4-åringen skulle rida tillsammans. Trots att farmor var med har jag nog aldrig varit så stressad i stallet snälla hästar, bara de två i stallet och 4-åringen är lugn och sansad. Men stallgången är trång, hästarna stora och hon är liten. Det går liksom inte att passera hästarna utan att gå rätt nära bakbenen, och med två hästar var det skitsvårt för henne att ha koll på allt. Och svårt för mig att fixa med hästarna och ha koll på henne! Idag ska vi dit igen - men då blir det bara hon som rider så det blir ju hundra gånger enklare.

Bebisen är lättsam, äter snabbt, somnar i vagn eller sele och sover gott i (minst) 45 minuter. Inga problem alls.

 

[Kattennizze]

De saker man gör hemma kan man ju inte alltid göra i ett stall. Tex gjorde det ju ingenting hemma om A flyttade alla stolarna i vardagsrummet och byggde ett tåg eller ryckte alla soffkuddarna osv.

Men i stallet så känns det inte alls lämpligt om han hade byggt någonting av skottkärrorna och greparna i stallgången. Sedan stod ofta hästar uppbundna utanför stallet och det hade ju inte varit lämpligt om han hade gått under eller smugit bakom hasorna på någon av dem. Eller byggt någonting precis bakom en häst.

Mina vänners barn kunde vara i stallet ett par timmar och typ killarna i stallet höll ett öga på dem medan barnen lekte i traktorn eller någonting. Men mitt barn var inte så pysslig när han var 3-4 att jag hade kunnat lämna honom i traktorn en timma medan jag red. Ett annat barn sov jämt middagsluren en timma i vagnen i stallet medan mamman red, men mitt barn sov inte stabilt en timma.

Men självklart hade jag med honom till stallet, men då hade jag en barnvakt med också (jag har jättesöta bilder från när han lindar av ben eller borstar hästknä.). Jag menar bara att jag inte kunde lämna honom själv i stallet i en timma medan jag red när han var 1-5 och jag tycker nog inte det är konstigt. (När han var runt 6 var det ju inga problem med att tex sitta på läktaren en lektion på ridskolan, eller sitta i soffan bland sadlarna i medisstallet, med en ipad, bara att han tappade den ibland , med en duns.)

Fast det är det där jag inte vill, lämna barnet med en mobil för att jag ska få utöva mitt fritidsintresse. Det är inte min grej. Nu låter jag som en superpräktig typ men jag vill inte ha det så. jag använder mobilen när jag inte får barnvakt vid t ex läkarbesök jag måste göra. Sen finns såklart undantag, är man ensamstående så är det en helt annan sak.

 

[Badger]

Fast det är det där jag inte vill, lämna barnet med en mobil för att jag ska få utöva mitt fritidsintresse. Det är inte min grej. Nu låter jag som en superpräktig typ men jag vill inte ha det så. jag använder mobilen när jag inte får barnvakt vid t ex läkarbesök jag måste göra. Sen finns såklart undantag, är man ensamstående så är det en helt annan sak.

Jag har ingenting emot paddor och dylika saker, jag tycker nog att tex Minecraft såklart inte är samma sak som Lego, men en helt annan sak än att se på film eller spela CandyCrush.

Att mitt barn ritar av mig och hästen och sedan spela Ipad och så på läktaren två gånger per termin känner jag inte alls dåligt samvete över faktiskt och jag är inte ensamstående. Faktum är att han spelar Ipad hemma också och Wow och en hel massa andra spel. Dessutom är en del av skolarbetet på paddan av någon väldigt udda orsak (räknar de iskallt med att alla barn har en padda?) Däremot verkar det vara betydligt mindre än hans vänner trots vår väldigt positiva attityd till spel. Iofs verkar vännerna främst se på Youtube med sina paddor, där är jag säkert fördomsfull när jag tycker Minecraft är betydligt bättre. "Skärmtid" är inte ett begrepp vi kör.

 

[Kilauea]

Jag tycker det var lättare att kombinera barn och häst när barnet var under året. Då var han nöjd att sitta i sjal/sele och vara nära bara han hade ätit och bajsat, typ. Att gå promenad med hästen då var rätt enkelt, nu i efterhand .
Nu som 18 månaders tycker han inte det är kul att hänga på i stallet om jag inte bryr mig om honom. Dom gånger han varit nöjd medan jag mockat är få.

Jag räknar med att det ändras med att han växer och kan gå tex, men då gäller det å andra sidan att ha koll på ett annat sätt.

 

[SaraMara]

Jag tänker likadant, det går ju alltid prova. Fungerar det inte så gör det inte det liksom, och fungerar det så är det ju bra. Så länge man har ordnat bra förutsättningar inför vad som nu ska ske.

I början av föräldraskapet vågade jag knappt åka till Ica ensam med bebis, men det är ju inget jagens ägnar en tanke åt längre.

Jag håller med - men med förbehållet att vissa föräldrar har en heeeelt annan nivå av "det funkar" än vad jag har. För mig funkar det inte med barn som hoppar på ensilagebalar bredvid paddocken när jag rider tvångig unghäst, eller som cyklar runt på balanscyklar i stallgången när min hovslagare försöker sko, eller som springer runt benen på min häst när jag lämnat den för att hämta sadel eller liknande. Jag har själv barn, men i stallet vill jag INTE behöva riskera att slå ihjäl mig, stressa min häst eller anpassa mig efter andras barn. Stallet är hästarnas hem - inte barnens. Barn som inte kan låta bli att skrika, springa eller på annat sätt bete sig på ett icke-hästanpassat vis får inte vara där, det är jag supernoga med min dotter med också.

Hon älskar hästar, men inte tusan får hon ränna runt obevakad i stallet. Är hon med i stallet så är det under konstant övervakning och jag har aldrig med henne om jag ska rida, om inte maken är med och ansvarar för ungen under tiden. Jag skulle nog hellre sälja hästen än behöva ha med mig dottern utan assistans om jag ska försöka rida osv. Mitt liv är stressigt nog f.ö. - i stallet vill jag kunna njuta av min egentid och inte hela tiden säkerställa att dottern inte helt plötsligt börjar tömma ut alla foderhinkar för att bygga ett torn, startar vattenslangen och börjar leka vattenlek eller helt enkelt bara kommer i vägen för en stor, yvig unghäst som trampar på henne.

Mitt liv som hästägare och mamma bygger på maken skulle jag säga. Han har dottern när jag är i stallet, förutom när vi åker dit hela familjen tillsammans på t.ex. helger för att dottern vill borsta, rida osv. På så sätt funkar det, även om det är kämpigt. Hade jag haft ett "normalt" jobb som inte stundtals innebär fjortontimmarsdagar så hade det inte varit något som helst problem tror jag, det är känslan av att vilja dela sig mitt itu men ändå helst bara vilja sova som är värst...

 

[Roheryn]

Som mamma till en 19-årig dotter är jag ju "ute på andra sidan" så att säga, så tänkte berätta hur jag/vi hade det. Det var min dåvarande man som var drivande i frågan att försöka få barn, jag var något mer tveksam. Och jag klargjorde redan från början att jag gick in i det hela med inställningen att häst skulle jag fortsätta ha, så han fick ställa upp på det. Vilket han gjorde, och vilket givetvis var en förutsättning för att det hela skulle funka.

Som flera påpekat är det ju ganska "enkelt" att kombinera barn och häst under föräldraledigheten. Jag tyckte inte det var någon big deal att sticka iväg ett par timmar när maken kommit hem från jobbet efter att jag tillbringat hela dagen med vår dotter. Snarare var det något som jag verkligen behövde - ett par av dygnets timmar utan en liten varelse som behövde något av mig! Det var viktigt för mitt mående under bebistiden och föräldraledigheten att jag hade kvar någon del av mitt liv som var "bara jag", och i mitt fall var det hästen. Under den här tiden hade jag en unghäst som jag höll på att rida in, vilket jag tyckte var en bra kombo - det var korta träningspass ofta som gällde med hästen, och det passade med en dotter som inte ville vara utan bröstet mer än 2 - 2½ timme i taget. Jag hade aldrig med dottern till stallet när jag skulle rida, däremot kunde jag ta en promenad mitt på dagen till stallet (vi bodde typ 500 m från stallet) för mockning mm.

När jag börjat jobba så var det deltid som gällde, och jag jobbade deltid ända tills dottern fyllde 8 och jag bytte jobb (från 50% i början till 87,5% på slutet). Det gjorde ju att jag alltid var tidigare hem än maken efter jobb, och fick några timmar med dotter o hund när vi promenerade, lekte och åt middag. Sedan till stallet för ridning 2 eller 3 kvällar per vecka plus helgerna. Funkade utmärkt för mig!

Sedan hade jag den enorma turen att få en dotter som blev lika hästintresserad som jag. Hon började vara med i stallet ibland i typ 4-årsåldern (hon var givetvis där innan också, men då med pappa eller barnvakt, aldrig ensam med mig om jag skulle rida), då hon också började rida min häst (islandshäst så inte SÅÅ mycket för stor). Och på den vägen är det - vi har haft hästarna som ett stort gemensamt intresse sedan dess och det ser inte ut att upphöra fastän hon blivit vuxen (och faktiskt jobbar med hästar nu). I dagsläget har vi tre hästar, en tävlingshäst som jag äger men dottern tränar och tävlar och så varsin unghäst som väl är tänkta att bli tävlingshästar så småningom när den äldre får gå i avel. Varken jag eller dottern kan tänka oss ett liv utan hästarna, och jag är SÅ glad att jag inte gav upp det intresset när jag fick barn även om det ibland var lite tufft att få ihop det tidsmässigt.

Det jag "offrat" (ser det inte så, men ändå...) för att kunna fortsätta med hästarna är att jag inte håller på med särskilt mycket annat än just hästar - inte en massa socialt liv med vänner, gå ut på helger etc, utan all ledig tid har alltid gått till dotter och hästar (och gör fortfarande). Jag har också valt att avstå från fler barn. Återigen ingen uppoffring för mig - jag har ju redan en älskad dotter och det har alltid varit viktigare för mig att få fortsätta med hästarna än att skaffa fler barn.