Sv: Hästhantering när det är som bäst!
Tack för att du läste mitt inlägg och svarade seriöst, jag förstår att du inte ställt dig blint på ena eller andra sidan.
Det finns många många hästar jag aldrig skulle klara av. Jag vet inte vad en obändig häst skulle kunna trigga i mig, jag vet att jag åtminstone skulle försvara mig med våld om jag blev attackerad. Min egen fina gulliga häst kan ibland trigga en hårdhet i mig som gör mig förvånad och får mig att göra för hårda saker mot honom (och då handlar det om för hårda ord eller daskar med handen). Men det ser jag som en av utmaningarna i att syssla med hästar - ens egen personliga utveckling i hur man kan hantera olika hästar och vad de väcker i en.
Jag vet inte vad jag skulle välja om en "svår" häst stod inför slakt eller "nedbrytning". Drömmen vore att en häst som inte fungerar med människor fick gå "fri" i flock i en enorm hage - men hur sköter man då hovar, tänder, skador och sjukdomar? Att låta naturen ha sin gång skulle kännas lika svårt som att slakta direkt, men mer utdraget.
För övrigt tror jag nog att en nedbruten häst kan springa i löp. Knäckta hästar går på turridning och är jättesnälla, travar och galopperar på rad efter varandra. En knäckt häst har fortfarande instinkten att springa fort tillsammans med andra hästar, men själen är inte hemma, inte helt i alla fall.
En annan effekt av nedbrytning är att "friska" flockdjur uppfattar den nedbrutna individen som en fara för flocken och kan stöta ut den. Den reagerar för långsamt eller är hyperkänslig, kroppsspråket kan vara avtrubbat, den beter sig helt enkelt inte 100% som den art den är. Den kan försätta flocken i fara genom att inte kunna sköta sin roll, inte upptäcka rovdjur, inte varna, inte fly tillräckligt fort, beroende på hur nedbrytningen påverkat just den individen.
Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, är just denna nedbrytning. Man har gått genom ett trauma och inte kommit ur det helt. Det lämnar spår i hela organismen, psykiskt och fysiskt.
