Pallade inte riktigt att läsa danskan, men nej, jag känner inte igen mig så mycket. Men en sak som påverkade mig negativt var min noggrannhet. La ner massor av tid på en massa saker jag behövde göra, men som en nt hade gjort snabbare. Men är inte intryckskänslig. Vet inte om jag maskerar men tror inte det. Tycker vardagen är betungande.
.
Jag upplever mig inte stressad och har aldrig upplevt vare sig en shutdown eller meltdown.Jag är fortfarande i processen att sortera och identifiera mina stress-triggers, vad för sorts intryck som gör mig trött, hur jag kan hantera att bli tillfälligt överlastad utan att få panik och ångest, etc. Det var rätt intensivt de första månaderna faktiskt, man får ju liksom se sig själv och sina erfarenheter ur ett helt nytt perspektiv.
För mig så är det inte bara externa intryck utan även interna som kan påverka mig. Tillexempel smärta, sorg, ilska kan jag bli supertrött av. Hunger, törst, och brist på rörelse blir jag stressad av. Men om jag inte aktivt lägger tid på att observera vad som pågår inuti mig så fångar jag inte upp att jag börjar bli överlastad förrän det är nära en shutdown.
Det tar tid, det är inte så konstigt. Unna dig själv att vila utan intryck under täcket ett tag när hjärnan behöver det, och sen på ett igen. I lagomt tempo
Jag vet inte. Inget positivt i alla fall.
Mitt svar var på angående citat; "trycka i mig mer medicin och inte sjukskriva". Jag har ingen aning om vad för medicin som eventuellt skulle vara aktuellt, vad som finns och ej, utan som sagt bara ett svar på detta.
Ja, absolut är det så. Men ganska många med ADHD är ju omedicinerade av olika skäl. Jag vet några som medicinen inte funkar på. Så de får ju anpassa sina liv och försöka hitta strategier, miljöer etc som funkar för dem.
Anpassning i terapin får jag inte. Terapeuten har ingen erfarenhet av varken blodfobi eller autism. Känner att jag går hos hen för att bättre alternativ saknas. Tycker inte jag kommer framåt överhuvudtaget då vi mest pratar om annat än fobin. Känns som bortkastad tid. Och så vet jag att jag inte får mer terapi för fobin om detta misslyckas.
Jag tror inte du ska vara så säker på att du inte får mer terapi nu när du fått en diagnos som i vissa fall kan kräva annan anpassning för att ge bättre resultat.
Efter terapi under LOV så blir jag hänvisad till ett annat ställe som inte behandlar fobi. Hab behandlar inte heller fobi. Terapi under LOV kan man bara få maximalt 40 gånger och sen är det slut. Så jag ser verkligen inte hur jag ska kunna få mer terapi för min fobi utan att vara tvungen att betala själv för pengar jag inte har. Visst, jag kommer ha pengar när jag jobbar men de behövs till mitt pensionssparande. Måste spara som en galning för annars lär jag sjunka som en sten när jag går i pension. Och huset behöver renoveras. Vet inte hur jag ska ha råd med terapi också.
Jag är skeptisk. Tror inte jag får annat än scheman som inte funkar och kanske kuratorskontakt där man bara pratar av sig, men som inte löser något.
Fast det finns ju psykologer på habiliteringen också som faktiskt kanske kan hjälpa till med en hel del.
Tror inte de ger terapi för en fobi.
Det var vården som tyckte det var en bra idé att göra en ny utredning. Jag har hela tiden varit ambivalent och skeptisk. Gick med på utredningen ifall det kunde tänkas finnas något som kan hjälpa. Men hyser inte så stort hopp till det. Har ju t.ex redan provat scheman och listor. Har haft arbetsterapeut också. Och inget har funkat. Arbetsterapeuten tyckte jag var så högfungerande men trött och det kunde hon inte hjälpa mig med.
Fast inget av det du har fått testa förut har ju varit med vetskapen om att du har en autismdiagnos? Och tycker vården att det var en bra idé att du skulle utredas så måste de väl rimligen ha en plan för hur de ska hjälpa dig vidare?
Den som lever får se.
Har du bara träffat en arbetsterapeut så kan det vara en idé att kolla om du kan få träffa någon annan, alla jobbar ju på lite olika sätt och har olika intresseområden
