Jag växte upp på en av ridskolorna i Stockholms innerstad. Herre Jesus hur många roliga ponnyuteritter vi hade, fullt ös i backarna, klättring på små stigar och ibland (det bästa av allt) hoppa på terränghindrena! Många gånger åkte nån av, men hästarna stannade tillsammans så det var inte särskilt stor risk för människor och trafik omkring.
Det fanns fasta uterittsgrupper åtminstone 2 dagar/vecka för storhästarna, en var som jag förstod det lite lugnare, den andra rätt vild.
Beroende på vem som ledde uteritterna var dom såklart olika, men ut red vi och lärde oss hantera hästar i trafik, i skog och på ängar.
Jag misstänker att dagens säkerhetstänk gör en hel del för att minska antalet uteritter på ridskolor, samt att många "vill lära sig rida" och inte bara "åka häst i skogen". Att en stor del av ridningen är att lära sig hantera hästar i olika miljöer (många hästar blir ju gärna lite piggare i skogen) verkar gå många förbi. Lite som att teorilektionerna var det många som skolkade ifrån, trots att man där fick lära sig ridningen (och ibland hästskötseln) på en djupare nivå.
Jag är ruggigt glad att jag fick uteritterna på ridskolan och jag rider hellre ut och dressyrar där än på banan. De flesta hästar jag träffat föredrar det.