Idag sa jag till min pojkvän/sambo att jag imorgon skulle packa ihop det mesta utav mina grejer för att flytta hem till mina föräldrar igen – Och ja, jag gjorde slut.
Vi har varit tillsammans i 2,5 år och saker och ting har alltid fungerat bra emellan oss. Vi har alltid resonerat lika kring det mesta och det vi är oense om har vi oftast inte lagt ner någon energi på. Han har alltid varit och betett sig som ”idealpojkvännen”. Kommit hem med rosor, väcker en med ett samtal för att enbart säga att han älskar mig, pratat om namn till våra framtida barn, hur vårt hus ska se ut som han velat bygga tillsammans med mig. Jag har alltid trott att han varit mannen jag skulle gifta mig och skaffa barn med. Kanske till och med dela samma gravsten med men saker och ting har förändrats. Som jag skrev så har han alltid varit helt underbar emot mig. Alltid varit noga med att ”uppvakta” och hela tiden påminna mig om hans känslor för mig i både ord och handlingar. Men sedan i alla fall ett år tillbaka har han börjat bete sig väldigt annorlunda. Vi har aldrig sex längre. Jag minns nog ärlig talat inte senaste gången vi hade sex. Jag får aldrig någon puss, jag får aldrig höra att han älskar mig och när jag säger det till honom ler han eller säger ”Detsamma”. Ända gångerna vi ses är när han kommer hem ifrån jobbet – Sen åker han till sina vänner eller tar hem dem och sitter och spelar framtill att han skall gå och lägga sig. Jag tror inte ens jag kommer ihåg när han var hemma en dag för att ”ta det lugnt”. Naturligtvis skall han få vara med sina vänner, det är inte det jag säger. Men utan att överdriva så är han ute med sina vänner varje dag och kommer hem strax innan han skall lägga sig och sova. Jag minns inte senaste gången han frågade mig ”Vill du att vi ska hitta på någonting?”. Jag pratar månader, närmare 1 år sedan. Jag frågade honom faktiskt härom veckan om vi skulle hitta på någonting kommande Fredag för det är tyvärr så man får göra med honom. Han bokar alltid upp saker och då måste jag ha framförhållning. Men då svarade han bara lite kort ”Vi får se på det, man vet ju aldrig vad som kan komma upp”. Och ja. Jag håller väl med honom men ändå inte. Han är alltid ledig på Fredagar och varför skulle han inte kunna preliminärboka någonting med sin flickvän när vi inte umgåtts på månader?
Han drack för några veckor sedan och då kramade han mig när vi stod ute och rökte. Då säger hans kompis (som står bredvid oss) ”Haha, fan vad sjukt. Jag har nog aldrig sett er två kramats förr!”. Det gjorde ont, det gjorde mig riktigt ledsen. Han kan inte veta hur min pojkvän (låt oss kalla honom M) får mig att må. Han vet inte hur min och Ms relation ser ut. Men det gjorde mig ledsen. För jag är inte en person som inte visar känslor för mina nära och kära. Jag är alltid noga med att visa uppskattning, omtycke och omsorg. Jag vill inte verka vara en flickvän som är likadan som min pojkvän, för jag är inte sån. Jag vill inte vara sådan heller.
I Lördags var vi ute på krogen (vi var väl egentligen inte ett gäng men alla gick till samma krog i slutet utav kvällen) och när vi sedan skulle därifrån så ville min kompis gå hem till sitt ”ragg” medan M ville åka hem. Jag gillar inte att lämna någon så jag sa till M att ”Vi kan gå dit 10 minuter för tåget går ändå inte förräns om 1 timme” och hans lägenhet låg 5 minuter bort. Och ja, det hela slutade med att han skakade på huvudet och lämnade mig. Som vanligt. Han gör alltid det och jag tycker inte att det är okej. Man lämnar inte sin flickvän helt själv mitt i staden klockan 3 på natten. Jag tycker inte att det är schysst. Texten kommer att bli lång men för att sammanfatta det hela så har jag försökt att prata med honom men det går inte. Han suckar, säger alltid ”Åh, att du alltid ska hålla på och tjafsa!”, "är du cpig i huvudet eller?" eller går därifrån. Jag känner mig fruktansvärt dåligt behandlad. Jag sitter här hemma själv varenda dag, trots att jag är sambo. Han ringer aldrig, har alltid en otrevlig ton när han pratar med mig och bara struntar i mig. Lagar jag mat klockan 8 på kvällen för att ingen utav oss ätit (trots att han vet det) så beställer han hem pizza. Jag orkar inte känna mig så här oönskad mer. Så jävla värdelös och äcklig. Så jag sa till han nu att jag tänker försvinna och att han gärna fick hjälpa mig med att köra dit mina grejer (har inget körkort) så svarade han bara ”Okej”. Inte direkt oväntat svar, men ont. Ja det gör det, som fan. Jag känner mig så vilse och snurrig. Gör jag rätt?
Vi har varit tillsammans i 2,5 år och saker och ting har alltid fungerat bra emellan oss. Vi har alltid resonerat lika kring det mesta och det vi är oense om har vi oftast inte lagt ner någon energi på. Han har alltid varit och betett sig som ”idealpojkvännen”. Kommit hem med rosor, väcker en med ett samtal för att enbart säga att han älskar mig, pratat om namn till våra framtida barn, hur vårt hus ska se ut som han velat bygga tillsammans med mig. Jag har alltid trott att han varit mannen jag skulle gifta mig och skaffa barn med. Kanske till och med dela samma gravsten med men saker och ting har förändrats. Som jag skrev så har han alltid varit helt underbar emot mig. Alltid varit noga med att ”uppvakta” och hela tiden påminna mig om hans känslor för mig i både ord och handlingar. Men sedan i alla fall ett år tillbaka har han börjat bete sig väldigt annorlunda. Vi har aldrig sex längre. Jag minns nog ärlig talat inte senaste gången vi hade sex. Jag får aldrig någon puss, jag får aldrig höra att han älskar mig och när jag säger det till honom ler han eller säger ”Detsamma”. Ända gångerna vi ses är när han kommer hem ifrån jobbet – Sen åker han till sina vänner eller tar hem dem och sitter och spelar framtill att han skall gå och lägga sig. Jag tror inte ens jag kommer ihåg när han var hemma en dag för att ”ta det lugnt”. Naturligtvis skall han få vara med sina vänner, det är inte det jag säger. Men utan att överdriva så är han ute med sina vänner varje dag och kommer hem strax innan han skall lägga sig och sova. Jag minns inte senaste gången han frågade mig ”Vill du att vi ska hitta på någonting?”. Jag pratar månader, närmare 1 år sedan. Jag frågade honom faktiskt härom veckan om vi skulle hitta på någonting kommande Fredag för det är tyvärr så man får göra med honom. Han bokar alltid upp saker och då måste jag ha framförhållning. Men då svarade han bara lite kort ”Vi får se på det, man vet ju aldrig vad som kan komma upp”. Och ja. Jag håller väl med honom men ändå inte. Han är alltid ledig på Fredagar och varför skulle han inte kunna preliminärboka någonting med sin flickvän när vi inte umgåtts på månader?
Han drack för några veckor sedan och då kramade han mig när vi stod ute och rökte. Då säger hans kompis (som står bredvid oss) ”Haha, fan vad sjukt. Jag har nog aldrig sett er två kramats förr!”. Det gjorde ont, det gjorde mig riktigt ledsen. Han kan inte veta hur min pojkvän (låt oss kalla honom M) får mig att må. Han vet inte hur min och Ms relation ser ut. Men det gjorde mig ledsen. För jag är inte en person som inte visar känslor för mina nära och kära. Jag är alltid noga med att visa uppskattning, omtycke och omsorg. Jag vill inte verka vara en flickvän som är likadan som min pojkvän, för jag är inte sån. Jag vill inte vara sådan heller.
I Lördags var vi ute på krogen (vi var väl egentligen inte ett gäng men alla gick till samma krog i slutet utav kvällen) och när vi sedan skulle därifrån så ville min kompis gå hem till sitt ”ragg” medan M ville åka hem. Jag gillar inte att lämna någon så jag sa till M att ”Vi kan gå dit 10 minuter för tåget går ändå inte förräns om 1 timme” och hans lägenhet låg 5 minuter bort. Och ja, det hela slutade med att han skakade på huvudet och lämnade mig. Som vanligt. Han gör alltid det och jag tycker inte att det är okej. Man lämnar inte sin flickvän helt själv mitt i staden klockan 3 på natten. Jag tycker inte att det är schysst. Texten kommer att bli lång men för att sammanfatta det hela så har jag försökt att prata med honom men det går inte. Han suckar, säger alltid ”Åh, att du alltid ska hålla på och tjafsa!”, "är du cpig i huvudet eller?" eller går därifrån. Jag känner mig fruktansvärt dåligt behandlad. Jag sitter här hemma själv varenda dag, trots att jag är sambo. Han ringer aldrig, har alltid en otrevlig ton när han pratar med mig och bara struntar i mig. Lagar jag mat klockan 8 på kvällen för att ingen utav oss ätit (trots att han vet det) så beställer han hem pizza. Jag orkar inte känna mig så här oönskad mer. Så jävla värdelös och äcklig. Så jag sa till han nu att jag tänker försvinna och att han gärna fick hjälpa mig med att köra dit mina grejer (har inget körkort) så svarade han bara ”Okej”. Inte direkt oväntat svar, men ont. Ja det gör det, som fan. Jag känner mig så vilse och snurrig. Gör jag rätt?
