Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

[Orkidée]

För några månader sedan fick anhöriga till oss ett sent missfall (v. 16 tror jag) fostret hade varit dött i några veckor innan det märktes. För att strö salt i såren inträffade det just under en familjehögtid som därmed kändes helt förstörd för det här paret. Barnet var givetvis efterlängtat och det här togs hårt av paret och givetvis också av övrig släkt och vänner utifrån vad jag har sett.

Jag ringde så fort jag fick reda på vad som hänt och talade in ett meddelande på telefonsvararen (de var kvar på sjukhuset) och berättade att de alltid kunde höra av sig till mig/oss om de ville prata. Några dagar senare var jag och hälsade på för att visa att jag fanns där och inte var rädd för eller backar undan för att de har sorg om ni förstår...

Jag har sedan dess försökt att stötta så gott jag kan som medmänniska/vän och har lyssnat när fa. tjejen (som jag har bäst kontakt med) har velat prata om det som hänt, jag har hjälpt henne med hennes häst när hon inte orkat och jag har t.om. ryckt in och jobat på deras firma en lördagkväll när det körde ihop sig för att vara hygglig.

Nu har det gått fyra månader sedan det hände och de väntar barn igen. Nervöst såklart men roligt! De svarta tankarna och sorgen finns såklart kvar och jag har funnits där som ett stöd för att försöka stötta i den nya graviditeten och försöka hjälpa till att se framåt nu. Att se framåt behöver ju inte betyda att man ska glömma... Jag vill poängtera att jag hela tiden rått henne/dem att gå till en kurator eller liknande för att få proffessionellt stöd i sorgen, jag är ju bara anhörig och har hela tiden varit rädd för att säga/göra "fel" i detta eftersom det är så känsligt. Jag har (lyckligtvis) inte varit med om mf själv och jag har ingen psykologisk utbildning eller liknande. Därför tycker jag att jag har försökt att tänka mig för och bara lyssna/vara försiktig i mina kommentarer/svar.

Sist vi pratade (drygt en vecka sedan) var hon ledsen igen och kände det som om allt och alla var emot henne. Hon drog upp allt som hade hänt henne i livet med sjuka anhöriga, misslyckade relationer m.m. och menade att det nog inte fanns någon som hade haft ett så tufft liv som hon. Då berättade jag att det fanns det nog visst och berättade om andra bekanta för att visa på att alla väl har sina sorger här i livet och sade försiktigt att hon nog måste försöka att inte tänka så negativt utan att försöka se framåt nu och glädjas åt att vara gravid igen. Då blev hon sur och sade att hon inte alls var negativ. Jag försökte förklara att jag menade att hon tänkte så mycket negativa tankar och sade att jag inte ville göra henne ledsen men att om hon vill prata om saker med mig kan hon ju inte räkna med att jag alltid håller med henne eller ger henne de svar som hon vill höra. Ungefär där blev vi tvugna att avsluta för jag hade en tid att passa. Jag avslutade med att krama om henne och säga "sköt om dig nu" för att visa att jag bryr mig även om våra åsikter kanske gick åt olika håll den här dagen. Efter detta har vi träffats och vi har inte pratat om just det här. Hon har dock verkat något "kylig".

Igår (drygt en vecka senare) hade min sambo varit och hjälpt dem med en sak och hade med sig ett brev till mig från henne när han kom hem. Han sa: "Hon vill inte att du ska uppfatta det här som kritik..."

Kuvertet innehöll ett brev där hon skrev att hon visserligen uppskattade att hon fått prata med mig om det som hänt men att hon förstår att det är omöjligt för mig att förstå vad de går igenom och att innehållet (en utskrift med tips på hur man bör bete sig för att bemöta dem som förlorat ett barn) kanske kunde "ge mig lite koll" eller något liknande.

Hur jag kände det? Jaa... ledsen, kränkt, arg... men jag förstår ju att det inte var illa menat utan bara ett tips. Men samtidigt känner jag mig "betygsatt" som anhörig. Jag visste inte att man skulle bli graderad på en skala på "hur bra" eller "duktig eller "misslyckad" man är som anhörig. Jag har bara försökt finnas där och göra mitt bästa som jag skulle vilja att en god vän gjorde för mig om jag fick sorg.

Jag vet inte om jag är helt ute och cyklar men kan man bete sig hur som helst bara för att man har haft det jobbigt? Eller är det jag som har betett mig illa? Om jag var ledsen skulle jag nog inte bara vilja höra bara det som jag "vill" höra utan jag vill att människor ska vara uppriktiga mot mig. Jag tycker själv att jag har hållit tillbaka och inte varit kritsk eller fördömande men det kanke var fel av mig att nämna att jag tycker att hon måste försöka se framåt nu....? Sitter här med en klump i halsen och vet inte riktigt vad jag ska göra. Ska jag ge henne svar på brevet (muntligen isf. tänker inte skriva) strunta i det, bli arg (leder ingenstans) eller vad? Kan tillägga att hon tydligen även har skickat samma brev till ett annat par av våra kompisar... Ska jag ringa dem och höra vad de tycker? Det kanske är jag som överreagerar men jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare på bästa sätt då jag faktiskt känner mig lite sårad eftersom jag tycker att jag försökt mitt bästa utifrån min förmåga att klara av att stötta i en sån här situation... /Orkidée (alias)

 

[Mitzi]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jag tycker det låter som att du gjort allt du kan, och mera därtill.
Kvinnan du beskriver låter väldigt egocentrerad. Hon verkar utgå ifrån att hennes sorg är den enda som finns och det enda som betyder något. Hon verkar också vara van vid att alla alltid ser just hennes behov, men hur ofta ser hon någon annans? Är hon någonsin där och stöttar när du har bekymmer?
Jag tycker också att hon verkar ha "fastnat" i det förgångna. Hon borde ju vara glad för den ny graviditeten! Istället verkar hon väldigt mån om att ingen minsann ska glömma hennes missfall.
Fråga henne varför hon inte bara kan vara glad och gå vidare. Det är inte samma sak som att glömma.

 

[Enya]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jag tycker inte att du överreagerar utan det är hon som verkar villja leva i sin lilla bubbla om att det är synd om henne. Sätt dig ner och skriv ett brev om exakt hur du känner dig och hur du funderar och varför du har stöttat på det sättet du har gjort,
berätta om dina känslor när du fick brevet osv. Ge brevet till henne så att hon kan läsa det i lugn och ro och i ensamhet och faktiskt börja fundera lite. Det är lättare att nå fram till en person genom brev eller mail, då man kan läsa det om och om igen när det behövs.

Att prata med henne känns nog rätt hopplöst just nu då hon inte tar till sig det du säger utan försvarar sig istället. Ett brev läser man, men man kan stänga öronen och inte höra det du säger och därmed inte komma i håg allt och inte ta till sig det.

 

[FeelingGreen]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Hon ska vara tacksam att ha en vän som du!!

Det hade jag varit!

 

[Philosophia]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jag tycker att du ska skriva ett brev tillbaka där du poängterar att du självklart inte kan sätta dig in i hennes situation och att du respekterar hennes sorg över det förlorade barnet. Men samtidigt så agerade du efter din omtanke och din kunskap. Din omtanke är ju om henne och att du vill få henne att må bättre, men ibland är det inte så himla enkelt att bete sig rätt. Du förstår ju att ett barn inte kan ersätta det barn som de förlorade och att sorgen över DET barnet är förnuftig, men att du samtidigt är orolig över att hon verkar deprimerad. Ditt agerande var ett sätt att försöka ge uttryck för den oron och att du är ledsen att det togs på fel sätt.

Din reaktion över händelsen är precis lika förståelig som hennes. Jag förstår om du blev ledsen eftersom din intention var god. Kanske hon skickade brevet för att hon INTE ville bli osams med dig och bara förklara hur hon upplevde det. Det löser sig säkert om du förklarar dig, utan att anklaga henne för att göra dig ledsen (även fast du blev det).

 

[Inte_Ung]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Det finns de som liksom fastnar i att det är mest synd om dem i hela världen.
De är svåra människor att stötta och göra glada.
Och jag tror att du har råkat ut för en sådan.
Hon vill inte ha konkurrens om att ha det värst.
Vilket gjorde att hon inte gillade att du berättade om andra som inte har det så lätt.

Så släpp det.
Det är inte värt det för dig.
Vill hon inte ha det som du är och kan ge - hennes problem och inte ditt.

Jag har slutat att bränna min energi på sådana människor.
De blir ändå aldrig nöjda.

 

[Inte_Ung]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Det löser sig säkert om du förklarar dig, utan att anklaga henne för att göra dig ledsen (även fast du blev det).

Varför då?
Har man någon sorts frikort på att såra andra bara för att man själv har råkat ut för en sorg?
Det tycker då inte jag.

 

[Björk]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Usch, vilken jobbig situation. Jag förstår din klump i magen! En sån hade jag också fått i ett sånt läge. Men jag tycker Philosophia säger en del klokt. För jag antar att du vill fortsätta din relation med denna person?
Och det kan också vara som P säger: att hon faktiskt ville skicka dig brevet med tipsen för att förklara sin reaktion; för att visa att hon inser att du inte kan veta exakt hur det känns.

Naturligtvis har du rätt i att hon inte "borde" känna att hon är den som det är mest synd om i hela världen. Och visst är det bra att försöka stötta till ett mer positivt tänk. Men troligen är hon fortfarande i en så stor sorg att hon inte är redo ännu för att riktigt gå vidare. Jag tycker inte alls du gjorde fel som påpekade det du gjorde, men jag tror inte du ska ta det för personligt att hon blev lite stött. Hennes nerver ligger väl lite "utanpå" och det kanske du kan ursäkta? I det stora hela verkar hon ju ändå tycka att du faktiskt varit ett gott stöd! Ta till dig det!

Ett brevsvar från dig är nog bra! Skriv just att du absolut inte ville såra henne med det du sa; att du ju som "amatör" inte alltid kanske säger rätt saker vid rätt tillfälle. Att det du sa var menat som ett stöd; en uppmuntran och att du var ledsen för att hon inte tog det så.

 

[Orkidée]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Tack alla för era svar! Jag tror inte att jag kommer att göra något allls åt det här. Jag kommer inte att skriva ett brev eftersom jag tror att det kommer att tas på helt fel sätt. Det kan dessutom visas upp för hela nejden. Jag tycker dessutom inte att jag har varken något att förklara eller be om ursäkt för. Ni har nog rätt när ni skriver att den här männsikan är totalt egocentrerad och bara inne i sin "bubbla" av sorg.

Jag kommer nog istället att avvakta, dvs "göra ingenting" jag har sedan jag skrev tråden anförtrott mig åt en släkting och hon menar precis det du skriver att hur jag än hade gjort så hade det inte blivit "rätt". Tyvärr har brevskriverskan nu förlorat mitt samtalsstöd och får i fortsättningen vända sig till proffs om hon vill prata, eftersom jag uppenbarligen gör och säger fel saker i hennes öron. Det är ett litet krux bara... Personen i fråga är min svägerska... Ni fattar va? Man kan ju liksom inte välja att inte umgås i det här fallet! Hur ska man kunna avgränsa samtalsämnena så att det inte blir fel då? Eller ska jag bara köra på och vara mig själv?

Synd att hon inte tänkte efter lite mer innan hon skickade brevet eftersom det ömsesidiga förtroende ("systerskap") jag trodde vi delade inte existerar från min sida längre. (Kanske inte från hennes heller det var kanske därför hon skrev brevet...?) Det jag bävar för nu är om hon ringer och vill prata om brevet eller om hon kommenterar det nästa gång vi ses. Vad ska jag säga då? Uppriktighet är viktigt för mig men ibland kanske man inte kan vara helt ärlig... /Orkidée*

 

[Enya]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jo, det är just det jag tycker att du ska vara, ä'rlig och säga som det är. Säg åt henne att du inte menade nåt illa och att du blev sårad av henne också, om hon frågar. Och vill hon prata så avbryt med att säga att du inte vill prata om det för du är bara en amatör och kan ju råka säga fel saker utan att mena det illa.

 

[Philosophia]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Det finns de som liksom fastnar i att det är mest synd om dem i hela världen.
De är svåra människor att stötta och göra glada.

Jag har slutat att bränna min energi på sådana människor.
De blir ändå aldrig nöjda.

Stötta behöver inte betyde att man gör en människa glad igen.
Människor i sorg eller människor som är deprimerade kan liksom inte bara ta sig i kragen.

Så svårt kan det väl inte vara att sätta sig in i en annan människas perspektiv?

Varför då?
Har man någon sorts frikort på att såra andra bara för att man själv har råkat ut för en sorg?
Det tycker då inte jag.

Absolut inte, men eftersom båda på olika sätt har sårat varandra så är det den person som har förmågan att se mest nyktert på det som rimligen är den som får ta det första steget att släppa anklagandet. I det här fallet är det TS eftersom hon inte är den som är deprimerad/i sorg. Om parterna är intresserade av en relation dvs. annars är det ju poänglöst.

 

[Dexdemonia]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jag tycker inte att du överreagerar!

Jag tycker du ska prata med det andra paret och se hur dom känner, de kanske upplever det som du? Jag tycker självklart du ska prata med henne och förklara hur det känns, kanske låta henne läsa vad du skrivit här till oss för att hon ska kunna förstå din synvinkel?
Det är ju jättesvårt att finnas till på "rätt" sätt för någon som har sorg...för det finns så många olika "rätt" beroende på vem som är drabbad. Hon borde förstå och se och uppskatta er som funnits där för henne...för händer det nåt i framtiden så kanske ni väljer att inte finnas till hans pga rädsla för vad som hände denna gången...bättre att reda ut det med henne helt enkelt.

 

[cirkus]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jag tror att det är den rätta vägen.

Försök att prata väder och vind. Kommer hon in på de känsliga sakerna så förklara bara att du inte kan prata om det, då du är rädd att göra fel igen.

 

[havreflinga]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

en utskrift med tips på hur man bör bete sig för att bemöta dem som förlorat ett barn

Men har du läst den då? Stämmer den med hur du har agerat?

Om inte så är det väl bara att rätta sig efter den. Om du vill fortsätta vara ett stöd har du alltså instruktionsmanualen framför dig. Om du vill vara ett stöd på DITT sätt är det bara att acceptera att just den här tjejen tydligen inte kan uppskatta ditt sätt - så slösa inte mer energi på henne då.

 

[Inte_Ung]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Stötta behöver inte betyde att man gör en människa glad igen.

Var jag så otydlig?
Jag menade att den typen av människor är både svåra att sötta i sorg och även i annat fall svåra att göra glada.
Att stötta betyder ju ofta att ge sorgen den plats som den behöver.

Men att hålla med i felaktigheter ingår inte i det.
När någon säger "Ingen har det så hemskt som jag", så är det sällan sanningen.
Och i detta fallet definitivt inte sant.

 

[havreflinga]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Det är ett litet krux bara... Personen i fråga är min svägerska... Ni fattar va? Man kan ju liksom inte välja att inte umgås i det här fallet!

Jo då, det kan man. Ta en time out från släkten på några månader. Säg att ni behöver det. Skicka vykort till de som har födelsedagar under tiden.

Det är ditt liv. Du gör precis som du vill! Bra va´?!

 

[Inte_Ung]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Det är ett litet krux bara... Personen i fråga är min svägerska... Ni fattar va?

Nej jag fattar inte.
Jag och min svägerska umgås inte.
Och jag tror att det beror på att hon tycker att jag är för skitig.
Precis som hennes mans bror - min sambo.

Hon är annars både trevlig, charmig och intelligent.
Och ack så ren.

 

[Yamaha]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Jag tycker att du har blivit orättvist behandlad. Om din svägerska inte inser att du gjort det du gjort av kärlek - då är hon inget att ha!!

Ok, du kanske gjorde "fel" - enligt manualen! Men du gjorde ju så gott DU kunde, eller hur?? Räknas inte det?? Och du gjorde ju knappast fel med flit eller av elakhet.

Nää.. *ruskar på huvudet* Jag hade inte slösat mer energi på en sådan människa. Jag säger som någon annan sa; Om jag hade en vän som du skulle jag vara mycket glad. Det borde hon också vara.

Se till att omge dig med människor som ger lite också - inte bara tar.

Till sist så tycker jag också att det var lite fegt av henne att skicka ett brev.. Det känns lite mellanstadium.. Är hon inte en vuxen människa som vågar ge kritik mellan fyra ögon??

 

[Orkidée]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Tack allihop! Tur att man har schyssta polare här på Buke i alla fall!

 

[Mitzi]

Sv: Har försökt vara ett stöd i sorgen men det känns som jag blivit "underkänd"...

Det bästa är nog om du inte gör så stor sak av det hela. Fortsätt att umgås med henne som förut - fast på ett mer ytligt plan. Undvik att gå in i djupare diskussioner med henne.
Om hon nämner brevet så kan du spela en förstående roll. Dvs du förstår att hon hade behov av att skicka det. Men gå inte med på att samtalet skall handla om hurvida du gör rätt och fel. Och avled samtalet om hon kommer in på att tala om för dig hur du ska agera! Hur du agerar är din sak - inte hennes.