F
Fluffy
Jag rider en häst som är jättesnäll i de flesta fall, men ibland när jag rider ut eller försöker rida på lite större fält, så hetsar han upp sig så totalt!
Han börjar trippa på tårna, 10 centimeters steglängd, kryper ihop, varenda muskel darrar av upphetsning.
Det känns som om han laddar i en startbox
Problemet nu - hur får man en sådan häst att lugna ner sig och börja skritta och inte studsa?
Tar jag lite extra i tyglarna får jag hans huvud nästan i knät, dvs han kryper ihop och snäpper gärna av i nacken också.
Jag försöker sitta tungt, hålla om, ta och ge efter, göra lite sidvärtes för att förvirra honom osv osv. Men det funkar inte!!! (Alltså - han gör vad jag ber om, men på tårna )
Det enda som fungerar är om jag sitter av och går med honom en liten bit. Och egentligen funkar inte det heller. Han är lika studsig ändå, men jag slipper känna det ... Och till slut lugnar han ju ner sig så pass att jag kan sitta upp igen.
Det känns faktiskt lite läskigt att sitta på en krutdurk - som om minsta för kraftiga signal skulle skicka iväg honom upp i himlen.
Finns det något att göra åt, eller är det "fullblods-nerver" som man får leva med?
Vill tillägga att han oftast (både på ridbanan och ute) är jättekänslig och lyhörd.
Han börjar trippa på tårna, 10 centimeters steglängd, kryper ihop, varenda muskel darrar av upphetsning.
Det känns som om han laddar i en startbox
Problemet nu - hur får man en sådan häst att lugna ner sig och börja skritta och inte studsa?
Tar jag lite extra i tyglarna får jag hans huvud nästan i knät, dvs han kryper ihop och snäpper gärna av i nacken också.
Jag försöker sitta tungt, hålla om, ta och ge efter, göra lite sidvärtes för att förvirra honom osv osv. Men det funkar inte!!! (Alltså - han gör vad jag ber om, men på tårna )
Det enda som fungerar är om jag sitter av och går med honom en liten bit. Och egentligen funkar inte det heller. Han är lika studsig ändå, men jag slipper känna det ... Och till slut lugnar han ju ner sig så pass att jag kan sitta upp igen.
Det känns faktiskt lite läskigt att sitta på en krutdurk - som om minsta för kraftiga signal skulle skicka iväg honom upp i himlen.
Finns det något att göra åt, eller är det "fullblods-nerver" som man får leva med?
Vill tillägga att han oftast (både på ridbanan och ute) är jättekänslig och lyhörd.