Sv: Halvhalt
Å ena sidan märker man på hästen om den tappar ryggen (förutsatt att man någonsin haft den! ) å andra sidan kan man då få backa tillbaka onödigt långt/spendera massor med tid på att få den våga höja ryggen igen.
Vilket är värst? Belasta för mycket eller för lite?
Det är väl det som är kärnfrågan. Själv tycker jag ju det är värre att belasta för mycket, men respekterar att andra har motsatt åsikt. Beroende på vart man står i den frågan kommer man nog titta med helt olika glasögon på olika ekipage/sitsar.
Men, jag har aldrig upplevt att de inte "vågar" höja ryggen plötsligt, det är ju det sadeln är till för, att fördela trycket så det inte blir obehag av ryttarens rumpa, snarare att de inte fattar vad man ber om, har låsningar/spänning i sig eller går runt inaktiva.
Eller då, som försvar om de normalt sett jobbar med ryggen på plats.
Tex om ryttaren rider omkring på avspänd häst i välvd form med sökning, ber om lite extra och fjong, åker halsen upp och ryggen ner. Brist på styrka ofta, men ibland ett försvar mot högre krav.
Det kan vara så att man måste komma över sådana pucklar och bara sitta kvar i lod med lite belastande sits (i lod) och rida sig igenom det. Visa hästen att jo, trots att du är ovan så går det skitbra att bära utan stress..
Vissa hästar struntar i vad man gör, andra reagerar direkt på sitsförändring. Det är ganska lätt att man får den där reaktionen (undflyende rygg) som svar på alla ökade krav sedan, och måste lulla runt i bekvämlighetszon ett lite för länge.
Att få igång motorn ärligt brukar ju ge en stabilare rygg som håller att sitta på!
Tycker att det mer är en signalfråga. sadlar som fördelar tryck väl ska inte kunna ge en obehagsreaktion av belastningssits att de blir rädda, tror mer att de fjärmar sig från ökade krav. Att man gått fortare fram än de är beredd på, men ibland måste man ju ta det ett steg till för att hitta harmonin i det svåra.
Bara resonerar, det är ju en salig väg att vandra!
