Hälsosamtal, hiss eller diss?

[Ewa-Lena]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

KL

Hur ser/såg det ut på hemmafronten hos er alla med tanke på boandet? Jag tänker på att hemma hos oss är det han som bygger förråd, altantak, sovplats, klädförvaring osv. Dessutom sköter han trädgården, dammsuger och gör sånt som min kropp inte längre klarar. Jag försöker sköta markarbetet så inte han ska behöva göra allt, han har ju också bara 24 timmar på sitt dygn. Räknas såna förberedelser som faktiskt mannen i vårt fall tagit 100% ansvar för? (Jag inser att detta stycke inger en känsla av gammaldagsa könsroller, men hur skulle vi nånsin kunna byta? Jag gillar inte och kan inte snickra, jag klarar av att fixa tvätt, disk osv. Åtminstone ibland. Då gör vi båda det vi klarar, vi förbereder oss för det lilla livet som ska komma även om uppgifterna påminner om uråldrig könsfördelning i ett väldigt jämställt förhållande. )

Jag tänker att vi förbereder oss lite olika, i olika relationer med olika förutsättningar. Alla parrelationer har inte samma förutsättningar, ibland är kvinnan stark hela graviditeten, ibland orkar/kan hon ingenting. Jag tror att männen får sin del av förberedandet på sina sätt även om han inte hänger med till MVC/läkare. Fast min sambo gör det mycket för att jag behöver och vill det. Jag känner att vi ska få samma info och allt är så nytt och stort, spännande och läskigt och jag är inte oberörd för alla risker som kan uppstå iom graviditeten.

 

[Petruska]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

(för övrigt vill jag minnas att den där rekommendationen dessutom gavs med en av harm darrande underläpp över kallhamrade karriärkvinnor)

Något i den stilen, ja. Jag valde att presentera exemplet i mer återhållna ordalag, eftersom jag inte visste om du skulle ta illa upp.

När det gäller MVC-besök som engagemangsmätare är jag inte så övertygad.

Nej, ensamt säger MVC-besök nog inte så mycket, vare sig om det ena eller det andra. Men jag tar för givet att du känner igen den retorik med vilken det förklaras att och varför männen inte deltar i besöken?

Nämligen exakt samma retorik som används för att förklara varför han inte är föräldraledig, inte kan ta bebisen på egen hand på promenad och inte kan lägga barnen innan de är stora nog att lägga sig själva.

Ditt svar på den frågan ser helt annorlunda ut.

 

[Hiddeous]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Min förhoppning är att man vant sig vid tanken på förändring innan man bestämmer för att försöka bli gravid. När man är väl är gravid kan jag tycka att det är lite sent påtänkt, då blir det ju förändring vare sig man vill eller inte.

Fast det där är väl lite hårddraget. Det finns ju rätt många som inte alls planerar att bli gravida, men blir det ändå, och när testet väl är positivt är saken betydligt mer definitiv. Även den första tiden är beslutet återkalleligt om man nu skulle känna att det inte funkar. Nu vet jag ju att ni gjorde IVF, och då är graviditeten ännu mer planerad. Jag tycker att det är stor skillnad mellan det och att bli gravid för att man missat ett piller, rent mentalt.

Jag har inte alls uttryckt att graviditeten = att ha barn. Men den är en mental förberedelse på många sätt, eller har i alla fall varit för mig, och jag tror inte att jag är unik. För mig kändes det overkligt fram till v 20 ungefär, då fler och fler konkreta bevis radades upp framför mig att jag faktiskt var gravid. Före dess märkte jag inte av det alls. Men det kanske är skillnaden mellan din och min graviditet - för mig har den varit så osynlig att jag behövt kontroller, hjärtljud, ul, presenter från andra, prylköp etc för att sas kunna ta den till mig, och det har varit likadant för min man. Däremot har jag inte alls varit förhindrad att göra sådant jag gjorde innan. Och jag hoppas att det är så i normalfallet för de flesta kvinnor.

 

[Petruska]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Vem avgör vad som räknas?

Jag kan komma på några fall där det där iofs vällovliga händiga pysslandet aldrig upphörde när bebisen väl var ute. Så där satt hon med bebis i famnen, och han byggde, fixade, donade, ändrade, målade... det är kanske inte direkt ansvarslöst att göra allt det där, men mycket till relation med barnen är det ju inte heller. (Det tar ju åtskilliga år innan de kan vara med utan att skada sig, och då vill de oftast inte längre.)

Du får hålla oss uppdaterade, helt enkelt!

 

[Hiddeous]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Jag tror att männen får sin del av förberedandet på sina sätt även om han inte hänger med till MVC/läkare.

Men hur? Det har jag inte förstått. Får de verkligen någon förberedelse för huvud taget, bortsett från utbildningen då? (Och i mitt landsting ligger den på dagtid, så jag antar att de som ursprungligen svarade i tråden hade skippat den till förmån för arbete om så var fallet i deras landsända).

 

[Ewa-Lena]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Nä, precis. Men jag tänker på just förberedandet. Vissa saker ska - måste - ju vara klara innan bäbis kommer. För jag utgår iaf från att bäbis ska vara med pappa när han är hemma och jag är övertygad att han känner samma sak. Jag ser iaf på hur tillgiven och ansvarsfull han är med hästen och katterna och jag tror precis som Mabuse att man kan se en hel del på hur mannens hjärta är även mot dessa.

Jag ska absolut hålla er uppdaterade!

 

[mino]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

MIn uppfattning är att om kvinnan har tagit det mesta av ansvaret fram till det är dags för mannen att ta över, då är sannolikheten stor att hans del blir naggad i kanten. Vad som planerades som 50-50 under graviditeten blir plötsligt 4 månader under sommaren "eftersom det passade bättre med bådas jobb". Som sagt, det är mycket som puttar oss alla i traditionella riktningar. Däremot har jag aldrig hört om motsatsen, par som kommit på allt efter som att det är bättre att mannen tar mer än hälften.

Det finns bara en slutsats för mig om man vill ha jämställdhet och det är en så jämn fördelning som möjligt där bägge föräldrarna gör vissa uppoffringar i sina karriärer och hobbys i samma utsträckning. Det är inte en slump att det blir ojämställt och därför är det inte heller en slump utan ett mycket medvetet val att det blir jämställt.

 

[Ewa-Lena]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Är jämställdhet = 100% millimeterrättvisa? I alla relationer, alltid? Jag undrar bara hur ni tänker eftersom livet inte är 100% lika i övrigt.

Som ett hypotetiskt exempel så skulle jag gärna stanna hemma längre om min sambo hade kontor där hemma, dvs inga resor alls, möjlighet till gemensam lunch och om jag hade 2 timmars restid/dag. Och åt andra hållet också givetvis. Skulle min sambo vara hemifrån heltid + 2 timmar och jag ändå befann mig i samma hus och kunde äta lunch med familjen och inte ha restid så skulle jag gärna låta honom ta merparten av ledigheten. Jag vill ju vara med både honom och bäbis så mycket det går.

 

[Mustasukka]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Varför är det så svårt att förstå att alla inte får ut så mycket av mvc-besöken?
Jag och min sambo pratar som sagt väldigt mycket om graviditeten/bebisen, vi tittar i böcker tillsammans, känner på magen, lyssnar på hjärtat.
Någon föräldrautbildning vet jag inte om jag har någon lust att gå på, däremot får ju sambon gärna gå om han vill. Och om han vill gå men inte själv, så följer jag med honom.

*kl*
Eftersom jag redan har barn sen tidigare så vet jag att uppdelning av ansvar för hem/barn inte alls är snedfördelad.
Sambon som inte är pappa till barnen tar hand om nattning, matlagning, hämtning, lämning osv. Så jag är inte ett dugg orolig för att jag ska få ta allt ansvar för vårat gemensamma barn sen.
Jag har bott själv väldigt länge och det sitter lite i ryggmärgen på mig att jag måste fixa allt själv. Men vid såna tillfällen påminner sambon mig att han finns och vill dela allt med mig. Har bett honom att fortsätta med påminnelserna när han tycker att jag tar på mig för mycket. Men det är en vanesak, det är redan nu lättare att lämna över saker på honom än vad det var i början.

Angående mitt yrkesliv som kommer gå åt helvete för att jag väljer att vara hemma med barn... Jag prioriterar barnen framför arbete.
Vi tycker att barn ska få vara med sina föräldrar om det går att ordna. Och vårat fall kommer det gå att ordna det så.
Min familj är det allra viktigaste för mig. Om det betyder att jag halkar efter i arbetsmarknader så får det bli så.
Om allting skulle skita sig och jag blir lämnad så finns det mycket jag kan göra för att vi ska klara oss ändå.

 

[Hiddeous]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Angående mitt yrkesliv som kommer gå åt helvete för att jag väljer att vara hemma med barn... Jag prioriterar barnen framför arbete.

Men redan där är ju du och din man inte alls jämställda. Det ingår ju i jämställdhetsidén i allra högsta grad att försörjningsförmågan ska vara ungefär lika, den också. Och det kan den inte vara om du ska vara den som ger upp karriären för att föräldrar ska vara med sina barn (om det ens är att föredra framför att jobba och ha lite annat i livet också?).

Jag tror säkert att det finns massor av män som vill ta mer ansvar, men inte "får" eftersom kvinnorna just vant sig vid att göra allt själva. Och det är där jag menar att om man vänjer sig redan innan barnet kommer och delar upp sysslorna så kanske steget till 50-50 när barnet väl är ute blir mindre stort. För det är stort för de allra flesta.

 

[mino]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Är jämställdhet = 100% millimeterrättvisa? I alla relationer, alltid? Jag undrar bara hur ni tänker eftersom livet inte är 100% lika i övrigt.

Ja, eftersom alternativet alltid (ALLTID!) annars verkar leda till att kvinnor hamnar på det större ansvaret.

 

[Petruska]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Däremot har jag aldrig hört om motsatsen, par som kommit på allt efter som att det är bättre att mannen tar mer än hälften.

Det där har jag tänkt på! När gravida kvinnor skriver på buke att "när bebisen har fötts stannar jag hemma i alla fall ett år", så svarar folk aldrig att det kan man inte veta, du får se hur det känns när barnet är ute. (Och om de svarar så, avser de snarare att ifrågasätta att ett år räcker.)

Men skriver någon "först ska jag vara hemma ett halvår och sen min man" så kommer ofelbart kommentarer om att man inte kan veta i förväg hur det kommer att kännas.

Varför antas det aldrig att en nybliven far känner att han absolut inte kan gå ifrån bebisen, utan måste ha hela föräldraledigheten?

 

[Mustasukka]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Jag ger inte upp någon karriär, jag låter bara bli att jobba. Mitt jobb är inte mitt liv. Och jag vill aldrig att det ska vara så heller.
För oss är det viktigare att ta hand om barnen själva istället för att låta dagis göra det, än att båda ska dra in lika mycket pengar hela tiden.
Sambon tycker om att jobba och mår bra av det, jag tycker att det är tråkigt att jobba, och har gjort det enbart för att jag inte haft något val.
Det betyder inte att jag inte har något liv med andra intressen än familjen.
Jag gör det jag tycker om att göra i den utsträckningen jag vill.
Vi delar redan nu på alla sysslor. Men som sagt ibland kör jag bara på av ren vana, för att jag varit ensam vuxen. Men då påminner sambon mig. Han skulle aldrig låta mig ta allt själv. Särskilt inte med bebisen sen. Han kommer säga till på en gång om han tycker att jag inte låter honom ta sin del.
Jag är ju medveten om att jag är mycket "kan själv", och kommer att fortsätta jobba på det.

 

[Mustasukka]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Kanske för att de flesta pappor är medvetna om att de inte kan amma barnet.

 

[Petruska]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Kanske för att de flesta pappor är medvetna om att de inte kan amma barnet.

Så när det gäller pappor är det så enkelt, så rationellt och så förutsägbart, alltså? Undantagslöst?

Medan mammor däremot planerar för att amma ett år eller mer?

 

[Hiddeous]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Jag ger inte upp någon karriär, jag låter bara bli att jobba.

Jag är ledsen, men karriär innebär faktiskt att man jobbar sig uppåt. Att man tar mer och mer ansvarsfyllda uppdrag för att få upp lönen och/eller hitta roligare arbetsuppgifter. Jag kan ju förstå att du tycker att "jobba är dötrist" om du aldrig har gjort det. För det är ju som att säga att "barn är trista" och inte bry sig om att precisera under vilka omständigheter som det är tråkigt.

Och oavsett vilket, torde din definition av feminism vara en talibantolkning av begreppet om du anser att kvinnor som stannar hemma har samma möjligheter på arbetsmarknaden som män som jobbar.

 

[Mustasukka]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Men mitt liv handlar inte om jobb. Inte alls. Man kan inte ge upp något man aldrig haft eller vill ha.
Jag har mist alldeles för många viktiga personer i mitt liv, och har insett att det som är viktigast för mig är relationer. Ingenting är viktigare än min familj.
Jag har inga som helst ambitioner att jobba mig uppåt nånstans.
Har haft jobb som jag tyckt varit givande och lärorika. Men fortfarande har det inte varit i närheten av lika viktigt som att vara med familjen.
Har jobbat mycket inom vården, det är där jag trivs bäst, men har ingen lust att jobba mig uppåt. Den dagen jag känner att det inte räcker att vara undersköterska kan jag utbilda mig vidare.
Jag kan se lite längre än till arbetsmarknaden.
Helst av allt vill vi bo på en gård och vara självförsörjande. Det är våran dröm.

 

[Mustasukka]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Så när det gäller pappor är det så enkelt, så rationellt och så förutsägbart, alltså? Undantagslöst?

Medan mammor däremot planerar för att amma ett år eller mer?

Undantagslöst är det inte. Det finns alltid undantag.
Men det vore ju konstigt om man antog att en pappa kommer vilja vara hemma från början och ta all föräldraledighet. Man brukar inte anta saker som är väldigt ovanliga. De flesta vill nog amma sina barn. Det är ju visserligen något jag bara antar, men det är väl för att för mig att det är lika naturligt att amma sitt barn som att sova när man är trött.
Alla kan inte sova fast de är trötta, precis som att alla inte kan inte amma fast barnet vill ha mat, men de flesta antar att folk sover när de behöver.

Det är skillnad på mammor och pappor. Det kan man aldrig komma ifrån. Hur jämställt man än vill ha det.

 

[Hiddeous]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Men mitt liv handlar inte om jobb. Inte alls. Man kan inte ge upp något man aldrig haft eller vill ha.

Och man kan inte heller få inkomster utan jobb. Vilket du också har poängterat väldigt tydigt. Så din man får vackert balansera jobb, försörjning och relationer, medan du bara behöver prioritera den ena biten? Väldigt feministiskt resonerat.

 

[Mustasukka]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Jag ser inte det alls som att det handlar om kön i det här fallet. Mer om oss som individer.
Han kommer jobba för att få in nödvändiga pengar, och jag kommer "jobba" för att hålla hemmet i ordning och barnen aktiverade.
Jag har haft det så fast tvärtom. Jag jobbade och fick in pengar och min dåvarande tog hand om barn och hem. Det var inga problem. I det fallet var det han som verkligen inte ville jobba och jag hade inget emot att jobba. Tyvärr så blev jag av med timmar att jobba och han ville fortfarande inte jobba. Där sket det sig.
Om min nuvarande sambo inte skulle kunna jobba ihop till en lagom inkomst så skulle jag naturligtvis börja jobba mer än jag tänkt.

Barn behöver tas hand om. Vad ska det spela för roll om det är mamma/pappa/dagis som gör det? De som jobbar på dagis gör ju knappast karriär. Är det fel att jobba på dagis då?
Det är inställning hos såna som du som behöver ändras om det ska bli ett jämlikt samhälle. Det måste sluta ses som fult och dåligt att vilja ta hand om sina barn själv. Om alla såg det som ett lika bra alternativ som dagis så skulle det inte vara till någons nackdel att en förälder missar ett antal år som arbetare.
Som tur är finns det fortfarande folk som anställer någon som valt att ta hand om sina barn själv.

Det finns inte bara ett sätt som är rätt.