Hälsosamtal, hiss eller diss?

[lillsmurfagirl]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

jag ser väl inget direkt hinder till varför du inte ska vara hemma... du är väl medveten om att du kommer få det svårare på arbetsmarknaden...

MEN du ser väl till att ni sparar till din pension minst motsvarande vad du skulle fått om du jobbat? för det ser jag som självklart..

 

[nevin]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Jag lånar din knapp.


Jag tycker att det här var rätt intressant, ännu en tråd som går från en frågeställning till att handla om kvinnans hemmavarande med barnen.


På flera ställen nu har jag sett att ni tycker det är tokigt/fel/orättvist att kvinnan är hemma med kidsen, eller går ensam på MVCbesök. Nu är jag väl kanske lite partisk, jag har ju också valt att ha barnen hemma flera år, men jag kan faktiskt inte inse att det är en förlust att vara hemma. JA, rent ekonomiskt är det så, och den fysiska karriären tycks också vara nåt som är extremt viktigt och som nog säkert lider skada.
Men, för min del, och uppenbarligen för fler, är det viktigaste inte att göra en karriär på ett jobb utanför hemmet. Min karriär består i att få ett liv med mening, vilket i mitt fall betyder att ta hand om barnen, mitt hem och mig själv. Min sambo vill precis lika mycket som jag ge våra barn det, och han har varit hemma fram till april i år, på heltid. Vi gick alltså hemma båda två med barnen i 2,5 år.

Nu var en av oss tvungen att börja jobba, och efter att vi kollat arbetsmarknaden, löneläget och vem som var mest sugen på att komma ut i arbetslivet bestämde vi att det blev han. Han gör det bara för att dra in pengar, inte för att göra karriär, så om ett par år kommer han gå hem igen. Jag gillar att vara hemma, laga mat, baka, pyssla med hemmet i allmänhet och ta hand om barnen. Är jag fast i en fälla då? Jag anser inte det, jag ser detta som MITT karriärsval, och den som väljer den karriären borde få ha det valet utan att bli förklarad för att ha fastnat i en fälla.

 

[mino]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

I början handlade tråden om hur mycket de blivande förstagångsföräldrarna ska engagera sig i besök hos bm och flera av oss hävdade att det finns inget att förlora på att man redan från början delar lika om man vill ha ett jämställt föräldraskap. Det finns absolut inget som tyder på att jämställdheten kommer av sig själv naturligt så fort barnet är fött, snarare tvärtom.

Sen halkade tråden mer in på vad det betyder om kvinnor och män inte delar lika på ansvaret för barnen. Personligen har jag inget emot att man är hemma med barnen eller går ner i tid, jag är helt inne på Kattennizzes argument att alla borde jobba mindre snarare än att alla ska jobba mer. Men jag tycker att det är ett stort problem att enbart kvinnor är hemma eftersom det skapar en svagare situation och mindre inflytande för kvinnor i samhället. Och som väldigt många trådar vittnar om här på Buke så går många kvinnor nästan under i småbarnsåren. Sen det som Petruska var inne på, vad sänder det för signal till barnen att bara mamma tar hand om dem och hon är ointresserad av att jobba och verka ute i samhället? Vilka värderingar vill man att barnen ska få med sig?

 

[nevin]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Nu hinner jag inte svara egentligen så det får bli kort.

Jag kan faktiskt inte inse att det är dåligt att visa barnen att de är viktiga nog att ta hand om. I vårat fall är vi ju två som varit hemma, jag är väl medveten om att vi är ganska unika här dock.

Jag kan bara tala för oss, men här är det ju meningen att jag ska jobba senare, och då bidrar jag väl till samhället? Jag tycker nog inte att diskussionen har handlat så mycket om att bidra till samhället heller utan mer om karriär

 

[Kattennizze]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Jag förstår precis vad du menar Nevin, jag hade kanske också valt att vara hemma flera år med mitt första och förmodligen enda barn, men nu studerar jag i stället med en man som försörjer mig. Jämställt är det absolut inte, och kommer aldrig att bli så länge som samhället ser ut som det gör. Problemet ligger hela tiden att försöka förhålla sig till de normerna som organiserar samhället och sen försöka göra någorlunda egna vettiga val. Men det är ett problem att kvinnor är hemma GENERELLT, av alla nämnda skäl i tråden. Naturligtvis blev det din man som nu jobbar eftersom han i 99 fall av hundra tjänar bättre än vad kvinnor gör. Men vad händer på sikt om alla kvinnor börjar stanna hemma? Är det inte precis vad patriarkatet vill (om man nu kan uttrycka sig så, ni fattar vad jag menar)?

 

[mino]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Jag vet inte vad du läser in i ordet karriär (något negativt?) men att skapa sig en situation där man har ett bra jobb man trivs med och en inkomst som man kan leva på är en del i detta med att skapa sig frihet och inflytande i samhället. Om man nu ska gå in i specifika exempel så var min mamma hemma till jag var 5 mycket eftersom hon inte trivdes på jobbet. Baserat på den erfarenheten har jag bestämt att för mina barn ska det finnas många vuxna som tar om hand så att de får många exempel och jag ska absolut ha ett jobb jag trivs med och är stolt över. Jag vill att mina barn ska känna sig hemma i att ta för sig av världen och skapa den situation de vill ha och inte bara flytta 50 meter från mamma med en diskborste i högsta hugg.

 

[Mabuse]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Nu hinner jag inte svara egentligen så det får bli kort.

Jag kan faktiskt inte inse att det är dåligt att visa barnen att de är viktiga nog att ta hand om. I vårat fall är vi ju två som varit hemma, jag är väl medveten om att vi är ganska unika här dock.

Jag kan bara tala för oss, men här är det ju meningen att jag ska jobba senare, och då bidrar jag väl till samhället? Jag tycker nog inte att diskussionen har handlat så mycket om att bidra till samhället heller utan mer om karriär

Att ta sitt jobb på allvar, och försöka bli bra på det är knappast en karriär i mina ögon.

Självklart är det en värderingsfråga, men för mig så är det viktigt att man jobbar. Jag skulle inte tycka att jag och min man var goda förebilder för vårt ban ifall vi gick hemma i åratal. För mig är det självklart att man ska ha ett jobb, och göra det bra. Genom jobbet kan man utvecklas, lära sig saker, få möjligheter och erfarenheter man inte skulle fått annars. Och bidra till samhället, såklart. Det vill jag också förmedla till mitt barn, och går vi bägge hemma hela tiden blir ju det lite svårt.

Mina föräldrar har bägge jobbat hela min uppväxt. De har varit duktiga i sina yrken, och kunnat ha en yrkesstolthet. Jag har aldrig någonsin för ett ögonblick kännt att jag inte är viktig. Jag tror därfö att det är fullt möjligt både att sköta ett arbete och ge barnen vetskapen att de är viktiga.

 

[Wilfa]

Sv: Hälsosamtal, hiss eller diss?

Att ta sitt jobb på allvar, och försöka bli bra på det är knappast en karriär i mina ögon.

Självklart är det en värderingsfråga, men för mig så är det viktigt att man jobbar. Jag skulle inte tycka att jag och min man var goda förebilder för vårt ban ifall vi gick hemma i åratal. För mig är det självklart att man ska ha ett jobb, och göra det bra. Genom jobbet kan man utvecklas, lära sig saker, få möjligheter och erfarenheter man inte skulle fått annars. Och bidra till samhället, såklart. Det vill jag också förmedla till mitt barn, och går vi bägge hemma hela tiden blir ju det lite svårt.

Mina föräldrar har bägge jobbat hela min uppväxt. De har varit duktiga i sina yrken, och kunnat ha en yrkesstolthet. Jag har aldrig någonsin för ett ögonblick kännt att jag inte är viktig. Jag tror därfö att det är fullt möjligt både att sköta ett arbete och ge barnen vetskapen att de är viktiga.

Instämmer helt och fullt! I vår familj är det likadant, det är viktigt att ha ett arbete och försörja sig, dessutom på ett sätt som man kan vara stolt över. Och att aktivt bidra till samhällsutvecklingen på de sätt man kan.

Jag är politiskt aktiv, och min man engagerar sig som ordförande i föräldrarådet på skolan. Och så är vi kontaktfamilj till en flicka som behöver extra stöd. De sakerna ger oss mycket tillbaka, såväl som personer och som familj. I vissa lägen behöver samhållet oss, men i andra situationer kan vi behöva samhället. Då tycker jag det är viktigt att jag har gjort vad jag kan för att påverka så att samhället ser ut och fungerar på det sätt jag tycker är vettigt.

För något år sedan kom en av fröknarna på skolan fram till mig och sa att hon tyckte det var så skönt med en familj som vår, för vi "var inte som alla andra".... Detta apropå att vår son åkte traktor med mig till skolan den morgonen eftersom jag behövde skotta snö. Och hon visste ganska väl hur vår arbetsfördelning kan se ut hemma, för vi hade pratat om det tidigare. Sedan utvecklade hon sig och förklarade att det underlättade för henne som pedagog när hon kunde visa på mammor och pappor som inte följde de invanda könsmönstren. Till saken hör att det var en favoritfröken hos såväl vår son som oss vuxna Tyvärr har hon slutat nu....

Men, det viktiga kan jag tycka är att faktiskt göra det man tycker om, men att vara öppen för att lära av varandra. Och att det inte handlar om att "hjälpa" varandra när man gör något man inte brukar göra eller inte är så duktig på, utan att det handlar om att ta ansvar tillsammans.

För att backa lite i tråden ska vi på nästa ultraljud i morgon, det femtioelfte ungefär under den här graviditeten. Vi ska gå tillsammans