För en vecka sedan fick jag ett positivt graviditetstest. Har med min tidigare partner gått igenom en barnlöshetsutredning där läkarna misstänkte infertilitet pga svår dysmenorré, dessutom var min äggreserv på gränsen. Det beslutades om IVF men förhållandet hann ta slut innan.
Så träffade jag min nuvarande partner och vi har skyddat oss trots att jag fått höra att jag är infertil, däremot har jag varit inställd på att om jag vill ha barn kommer enda alternativet vara IVF, och för att få det måste man ha försökt bli gravid under minst ett år. Och så, enda gången vi inte skyddade oss, blev jag gravid. Och nu är det bara ett enda stort kaos i kroppen.
Min partner är över 40 och har två barn sedan tidigare, bor ca 1 timme bort. Han kan inte flytta pga sina barn. I övrigt har han ingen släkt där.
Jag är 38, vill inte flytta till hans stad då det skulle innebära att byta jobb, sälja mitt älskade hus och flytta ifrån min familj och alla vänner. Jag är väldigt hemmakär, har bott på andra ställen under 10 års tid men flyttade hem igen då saknaden blev för stor. Det är alltså här jag vill bo.
Han vill inte behålla barnet då han inte tycker tiden känns rätt, vi har knappt varit tillsammans ett år. Självklart hade jag också önskat att han och jag hade fått mer tid på tu man hand innan ett barn kom till världen, men å andra sidan är jag 38. Han vill att vi ska bo ihop, men det kommer vi inte kunna göra förrän på några år när hans barn blivit större. Vilket innebär att då är det försent för mig att skaffa barn.
Jag känner inte att boendesituationen är det största problemet i den här frågan. Hade jag och min ex-partner hunnit skaffa barn hade jag ändå blivit rätt ensam då han jobbade borta under veckorna. Nu hade vi kunnat lösa det genom att han bor hos mig varannan vecka då barnen är hos deras mamma, och barn-veckorna hade jag kunnat bo hos dom eller att de hade bott här några dagar/under helgerna.
Jag är mer orolig över ekonomin, jag har inte stora huslån men de senaste året när allt blivit dyrt har jag inte så mycket pengar att röra mig med när räkningar, drivmedel och mat betalats.
Det jag är allra mest orolig över är klimatet. Vågar man skaffa barn? Vad är det för framtid barnet kommer ha? Jag har sån ångest över bara hur sommaren sett ut med bränder över världen och stormar i Sverige. Är det alldeles för egoistiskt att behålla barnet? Eller får man vara egoistisk i den här frågan? Kommer jag oroa ihjäl mig om jag väljer att behålla barnet?
Och som sagt, jag är 38 år. Oavsett vilket beslut jag tar är det ett beslut jag måste kunna stå för resten av livet. Väljer jag att göra abort, måste jag ha i beaktande att det finns inga garantier att jag kommer bli gravid igen då min äggreserv var på gränsen redan för två år sedan. Vilket också innebär att IVF kanske inte ens är ett alternativ om det inte finns några ägg.
Dessutom är jag inte heller jättesugen på att bli gravid när jag är 40. Min mamma fick mig när hon var 38 och jag tyckte det var otroligt jobbigt att mina föräldrar var så mycket äldre än mina kompisars. När någon frågade hur gamla mina föräldrar var ljög jag alltid och sa att jag inte kom ihåg hur gamla de var.
Nu är det visserligen andra tider och fler och fler skaffar barn senare i livet.
Som sagt, det är kaos i kroppen. Väntar nu på att en kurator från abortmottagningen ska ringa upp för samtalsstöd.
Hur ska man ens kunna ta ett beslut? Hur vet man vad som är rätt beslut?
Så träffade jag min nuvarande partner och vi har skyddat oss trots att jag fått höra att jag är infertil, däremot har jag varit inställd på att om jag vill ha barn kommer enda alternativet vara IVF, och för att få det måste man ha försökt bli gravid under minst ett år. Och så, enda gången vi inte skyddade oss, blev jag gravid. Och nu är det bara ett enda stort kaos i kroppen.
Min partner är över 40 och har två barn sedan tidigare, bor ca 1 timme bort. Han kan inte flytta pga sina barn. I övrigt har han ingen släkt där.
Jag är 38, vill inte flytta till hans stad då det skulle innebära att byta jobb, sälja mitt älskade hus och flytta ifrån min familj och alla vänner. Jag är väldigt hemmakär, har bott på andra ställen under 10 års tid men flyttade hem igen då saknaden blev för stor. Det är alltså här jag vill bo.
Han vill inte behålla barnet då han inte tycker tiden känns rätt, vi har knappt varit tillsammans ett år. Självklart hade jag också önskat att han och jag hade fått mer tid på tu man hand innan ett barn kom till världen, men å andra sidan är jag 38. Han vill att vi ska bo ihop, men det kommer vi inte kunna göra förrän på några år när hans barn blivit större. Vilket innebär att då är det försent för mig att skaffa barn.
Jag känner inte att boendesituationen är det största problemet i den här frågan. Hade jag och min ex-partner hunnit skaffa barn hade jag ändå blivit rätt ensam då han jobbade borta under veckorna. Nu hade vi kunnat lösa det genom att han bor hos mig varannan vecka då barnen är hos deras mamma, och barn-veckorna hade jag kunnat bo hos dom eller att de hade bott här några dagar/under helgerna.
Jag är mer orolig över ekonomin, jag har inte stora huslån men de senaste året när allt blivit dyrt har jag inte så mycket pengar att röra mig med när räkningar, drivmedel och mat betalats.
Det jag är allra mest orolig över är klimatet. Vågar man skaffa barn? Vad är det för framtid barnet kommer ha? Jag har sån ångest över bara hur sommaren sett ut med bränder över världen och stormar i Sverige. Är det alldeles för egoistiskt att behålla barnet? Eller får man vara egoistisk i den här frågan? Kommer jag oroa ihjäl mig om jag väljer att behålla barnet?
Och som sagt, jag är 38 år. Oavsett vilket beslut jag tar är det ett beslut jag måste kunna stå för resten av livet. Väljer jag att göra abort, måste jag ha i beaktande att det finns inga garantier att jag kommer bli gravid igen då min äggreserv var på gränsen redan för två år sedan. Vilket också innebär att IVF kanske inte ens är ett alternativ om det inte finns några ägg.
Dessutom är jag inte heller jättesugen på att bli gravid när jag är 40. Min mamma fick mig när hon var 38 och jag tyckte det var otroligt jobbigt att mina föräldrar var så mycket äldre än mina kompisars. När någon frågade hur gamla mina föräldrar var ljög jag alltid och sa att jag inte kom ihåg hur gamla de var.
Nu är det visserligen andra tider och fler och fler skaffar barn senare i livet.
Som sagt, det är kaos i kroppen. Väntar nu på att en kurator från abortmottagningen ska ringa upp för samtalsstöd.
Hur ska man ens kunna ta ett beslut? Hur vet man vad som är rätt beslut?
