Gravid och nedstämd

[Moonwalk]

Hur mycket nedstämdhet är normalt att uppleva under en graviditet?

Jag har gått drygt 24 veckor och sedan en månad ungefär har tröttheten och ledsenheten bara blivit allt värre. Jag gråter minst en gång om dagen och känner mig ledsen mest hela dagen och orkeslösheten blir bara värre. Min aptit är puts väck och jag får tvinga i mig mat.

Är detta normalt? Försvinner det av sig själv eller ska jag söka hjälp? Jag äter järntillskott. Man hör ju ofta om gravida kvinnor som får humörsvängningar och gråter för allt möjligt, är jag bara fånig som oroar mig?

Till saken hör att jag har flertalet kliniska depressioner bakom mig, men är medicinfri sedan tre år och besvärsfri sedan ännu längre tillbaka. En del av mig är livrädd för att trilla dit igen och vill mest bara sticka huvudet i sanden. Men intellektuellt inser jag ju att det kan vara början på något (speciellt aptitlösheten och den begynnande hopplösheten oroar mig).

Så till min fråga egentligen, är det någon som känt likadant och som det gått över för, eller som har sökt och fått hjälp?

/En trött och ledsen Moonwalk

 

[Badger]

Sv: Gravid och nedstämd

Jag har ingen bakgrund av att vara deppig och jag var inte speciellt deppig under graviditeten heller, men,

Ibland kunde det kännas som att det gick för snabbt, som att min kropp blev för obalanserad och konstig och inte var min, och det var riktigt deppigt. Det brukade bli fruktansvärt mycket bättre av ett eller två friskis och svettis pass i veckan upptäckte jag en dag. På ett pass så kom man ifatt sin kropp och rörde sig så mycket att balansen återställdes och kroppens förändringar fastnade i hjärnan. Så då och då under graviditeten kom jag plötsligt på att ett jumpapass nog skulle lösa problemen, och det gjorde det oftast!

Dessutom är det bevisat att träning är ett bra sätt att dämpa/motverka depression

 

[Björk]

Sv: Gravid och nedstämd

Jag var trött, nedstämd och gråtmild och hade väldiga humörsvängningar av och till under sista graviditeten. Dels kanske det handlade om hormoner, men också om omständigheterna som var rätt annorlunda än vid första graviditeten.

Jag sökte inte hjälp, men hade funderingar på det ett par gånger, dock hade jag i regel då en bra vecka/bra dag när jag kom till BM och då kändes det inte nödvändigt.

Jag har själv ingen historia alls för övrigt av nedstämdhet eller depressioner och kände en enorm befrielse när de allra värsta upp-och-ner-känslorna försvann några veckor efter barnets födelse.

Just med hänsyn till din tidigare historia tycker jag absolut att du ska tala om detta med din BM och kanske få träffa en psykolog/terapeut. Om de sen drar slutsatsen att du är "inom normalspannet" så är det ju bra, men om det INTE är så så har du fått hjälp i god tid och slipper bli sämre.

Lycka till!

 

[Elize]

Sv: Gravid och nedstämd

Hej

Kan berätta lite hur det var för mej, trots att jag blev deppig mkt tidigare i graviditeten.
Testade plus i vecka 5 ungefär. Planerad graviditet, överlyckliga jag och sambon (med en viss oro för hade ett missfall strax innan).
Vecka sex började kaffet smaka illa. Ngra dagar efter smög det sej på, orkeslös, deppig, illamående.
Paniken kom, varför kände jag såhär? Vad händer? Känslan av att känna att man mår så otroligt dåligt, men inte förstå varför, inte ha kontroll, var totalt olidlig. Jag blev sjukskriven. Gick och pratade med en kurator (eller vad hon kallades) som just hade detta som sitt special-område (graviditet/deppigt osv). Hittade henne genom att ringa kvinnokliniken.
Sambon följde med vid samtalen och var ett otroligt stöd.
Jag sa till henne som det var = detta var planerat, jag kan tänka klart så som att jag känner hur jag mår men det känns som att jag och kroppen är helt åtskilda. Jag kan inte styra mej själv! Jag vill inte må såhär men jag kan inte göra ngt åt det!
Minns eg inte vad hon sa, hon lyssnade mest, ställde frågor då och då. Bara att få prata, ha ngn som lyssnar som för mej var en helt okänd person, gjorde en otrolig nytta.
Hon sa att detta är ju en enorm omställning för kroppen, för livet, för sambo-skapet.
I mitt fall är jag otroligt säker på att det enorma hormon-påslag som sker var det som fick mej totalt "väck".
Jag måde såhär i ca 3-4 veckor totalt. Soff-liggande, gråtandes, ingen aptit.
En dag vaknade jag och klev ur sängen, hoppade i kläderna och gick ut. Inte förens jag satt mej i bilen och åkt en bit tänkte jag "men va fan, va händer, vad gör jag?! Jag mår bra!!". Jag var tydligen påväg till stallet för en härlig ridtur i skogen
Resten av grav sprudlade jag av glädje, energi och ja, en himla aptit

Så, för att sammanfatta ett rörigt inlägg:
Det är en enorm omställning din kropp går igenom!
Många tankar som kanske snurrar i bakhuvudet kan påverka mer än man tror.
Prata med din barnmorska, hon kan hjälpa dej!!
Du ska inte behöva må dåligt eller gå och oroa dej. Bara oron ställer till det en massa!

Detta kanske inte alls hjälper dej det minsta, men ville ändå dela med mej, berätta att många andra oxå mått såhär under graviditeten.
Och som Cattan skrev, jumpa, eller vilken motion som helst hjälper

 

[lillasnuttan]

Sv: Gravid och nedstämd

Jag känner igen mig i vad du skriver. Jag har också mått dåligt innan grav och ätit medicin för det, men slutade med de 2010.

Jag hade så stora förväntningar på hur det skulle vara att vara gravid och jag vet inte varför jag trodde att det skulle vara rosenskimmrande men det gjorde jag. Jag började må illa i v3 alltså innan jag visste att jag var gravid. Det höll i sig till v 21. I v17 var jag pratade jag med BM om att avbryta graviditet, även om det inte alls var vad jag ville. Hon visste hur dåligt jag mådde och tog inte det på allvar som tur var. I v23 fick jag smärtsamma sammandragningar och inte slutade förrän jag slutade arbeta helt i v 34.

Jag ville heller köra av vägen på väg hem från jobbet än att må så dåligt och det var inte illamåendet utan att jag var så nedbryten psykiskt. Jag fick hjälp att träffa en psykolog, de tog hur jag mådde på stort allvar.

Glad över att jag ska ha barn är jag nog inte egentligen än och då har jag gått över 2 dagar nu och hade försökt i 2 år innan det tog sig. Men jag längtar efter det lilla livet och är väldigt nyfiken på vem det är som bökar runt där inne.

Jag trodde inte att hela ens väsen skulle bli så påverkat av att vara gravid. Jag tycker att du ska prata med din BM så att du kan få hjälp. Jag blev chockad över hur de tog mig på allvar på MVC när man i "vanliga" vården får slåss med näbbar och klor för att få hjälp.

Ta hand om dig och lyssna på din kropp.

 

[Moonwalk]

Sv: Gravid och nedstämd

Svarar till alla: Vad snälla och kloka ni är, bara att läsa om era erfarenheter gör att jag mår bättre!

Min barnmorska känner till min historia, jag har tid hos henne nästa vecka och ska nog ta upp det här med henne då. Jag vet att det finns en psykolog som är knuten till MVC och det skulle kännas skönt att prata med henne för att reda ut lite tankar.

Den här graviditeten är resultatet av vår första provrörsbefruktning så den är i högsta grad planerad. Vi hade dock ställt in oss på att få försöka många gånger och när det tog sig på första försöket blev vi lite tagna på sängen om ni förstår. Det känns för bra för att vara sant och jag har svårt att glädjas fullt ut.

Jag försöker röra på mig så mycket jag kan, men har känningar av foglossning och vågar inte ge mig på gympapass. Hunden ska rastas, så några promenader per dag blir det iallafall. Annars försöker jag göra saker som gör mig glad som att mysa med hästarna och umgås med vänner.


Ännu en gång tack!

 

[Mabuse]

Sv: Gravid och nedstämd

Jag håller med pm vad flera andra skrivit - det är inte alltid det är så kul att vara gravid, inte minst är det en enorm påfrestning och omställning för kroppen, och tyvärr nästan bara till det sämre. Bara detta att ha foglossning och inte kunna gå utan att få ont är väldigt psykiskt påfrestande - jag har nog aldrig gått så mycket som det första halvåret efter förlossningen, jag gick och gick och gick, i rena glädjen över att äntligen kunna ta mig nånstans för egen maskin igen.

Dessutom finns det ju en gansla stark norm om man ska tycka att det är mysigt att vara gravid, inte minst om graviditeten är efterlängtad som den ju är om man gjort IVF, det ska vara härligt med sparkar och graviditetstecken, och man ska bonda järnet med fostret i magen. Tycker man inte det är så kul så känner man sig ju dubbelt ledsen, eftersom man borde vara full av "mammalycka".

Nu med andra barnet tycker jag faktiskt att det är lättare, nu vet jag ju att a) det är rätt obekvämt och opraktiskt att vara gravid, och b) jag är faktiskt inte vidare förtjust i att vara gravid, så jag har inte några förväntningar på mig själv att vara glad och må bra - det kommer som en bonus ifall det blir så.

Så i min värld är det helt naturligt att känna sig låg när man under nio månader gradvis mår sämre. Bebisar är jätteroliga när de är födda, not so much när de ligger i magen och trängs. Och man behöver inte alls bonda redan i magen, det finns gott om tid till det sen.

Sen är det också så att man som gravid har en gräddfil i sjukvården, dra nytta av den, och se till att du får det stöd du behöver, och kanske lite extra uppbackning efter förlossningen ifall du skulle få en förlossningsdepression. Man behöver dock inte få det bara för man mått dåligt under graviditeten - för min del blev förlossningen snarast en dubbel bonus på det sättet: jag slapp äntligen vara gravid längre, och jag fick en jättefin bebis! Otroligt mycket bättre.

 

[Inredningstok]

Sv: Gravid och nedstämd

Här har du en till.. Men jag är bara i v 16 och vet inte alls hur detta ska gå..

Inte haft några direkt problem bakåt i tiden innan graviditeten. inte som är dokumenterat iaf.. men.. ja egentligen så borde man kanske sökt hjälp när man varit väldigt nere och apatisk.. Fick faktiskt tabletter utskrivet en gång men då jag hatar allt sånt tog ja dom inte..

Nu är jag liksom dig.. matt orkeslös, gråtfärdig och gråter någongång varje dag både för fina saker jag ser på tv och för att mitt liv känns helt menlöst nu..

Går hos kurator och gjort hela grav och det kommer jag fortsätta med.. Hon föreslog tabletter av något slag i ett tidigt skede då hon märker att ja har mkt i huvudet som gör att ja inte kan få ro och glädjas i graviditeten även att jag dagar mår lite bättre fysiskt. men jag tackade nej...

Nu ska jag på auroralikn samtal om ett par veckor... funderar på att ta tag i det då.. på någotvis.. för ja orkar nog inte må så här 24 veckor till..

Svåra e att ja håller en ganska hög mur framför mig och kan berätta allt sakligt och hur ja känner utan att det brister... en gång brast det och då känns det som folk tar en mer på allvar?

Jag vet inte... men har du pratat med din bm? Eftersom du har det du har bakom dig så är nog det en väldigt bra ide.. Prata om det och jobba med det.

Men det är inte lätt. jag har inte kommit någonstans.

 

[Badger]

Sv: Gravid och nedstämd

Lustigt nog så minskade mina foglossningsproblem av jumpapass. Jag gick inte i trappor utom barnförflyttning (båda fötter upp på ett steg och så upp på nästa) långa promenader var också lite tveksamma osv men jumpapass var inget problem alls. Faktum är att till slut kändes det som att foglossningarna blev värre när jag inte gick på jumpa.

Men jag kan förstå att det känns otäckt och riskabelt att testa. (och såklart så antar jag att man borde fråga BM om det är ok att jumpa också som de brukar säga i artiklar)

Lite lättgråtig tror jag man blir av hormonerna.

 

[Elize]

Sv: Gravid och nedstämd

Jag försöker röra på mig så mycket jag kan, men har känningar av foglossning och vågar inte ge mig på gympapass. Hunden ska rastas, så några promenader per dag blir det iallafall. Annars försöker jag göra saker som gör mig glad som att mysa med hästarna och umgås med vänner.

Tycker du om att cykla? Jag hade inte besvär av foglossning men ju tyngre jag blev desto ondare och stelare blev jag i höfterna på kvällen om jag gjort väldigt mkt under dagen. Detta försvan alltid med vila, men lite besvärligt var det. Så då tog jag fram cykeln och dessa jobbiga kvällar minskades massor i antal

Tycker du absolut ska försöka få prata med psykologen. Som i mitt fall så behövdes det så lite så lite bara för att få bättre ordning på tankarna.
Och du gör helt rätt, hur jäkla sjukt tungt det är så brukar det oftast kännas bättre att komma ut en stund, träffa folk eller bäst av allt, snosa häst-mule.

Stort lycka till nu

 

[Jaahl]

Sv: Gravid och nedstämd

Jag håller med pm vad flera andra skrivit - det är inte alltid det är så kul att vara gravid, inte minst är det en enorm påfrestning och omställning för kroppen, och tyvärr nästan bara till det sämre. Bara detta att ha foglossning och inte kunna gå utan att få ont är väldigt psykiskt påfrestande - jag har nog aldrig gått så mycket som det första halvåret efter förlossningen, jag gick och gick och gick, i rena glädjen över att äntligen kunna ta mig nånstans för egen maskin igen.

Dessutom finns det ju en gansla stark norm om man ska tycka att det är mysigt att vara gravid, inte minst om graviditeten är efterlängtad som den ju är om man gjort IVF, det ska vara härligt med sparkar och graviditetstecken, och man ska bonda järnet med fostret i magen. Tycker man inte det är så kul så känner man sig ju dubbelt ledsen, eftersom man borde vara full av "mammalycka".

Nu med andra barnet tycker jag faktiskt att det är lättare, nu vet jag ju att a) det är rätt obekvämt och opraktiskt att vara gravid, och b) jag är faktiskt inte vidare förtjust i att vara gravid, så jag har inte några förväntningar på mig själv att vara glad och må bra - det kommer som en bonus ifall det blir så.

Så i min värld är det helt naturligt att känna sig låg när man under nio månader gradvis mår sämre. Bebisar är jätteroliga när de är födda, not so much när de ligger i magen och trängs. Och man behöver inte alls bonda redan i magen, det finns gott om tid till det sen.

Sen är det också så att man som gravid har en gräddfil i sjukvården, dra nytta av den, och se till att du får det stöd du behöver, och kanske lite extra uppbackning efter förlossningen ifall du skulle få en förlossningsdepression. Man behöver dock inte få det bara för man mått dåligt under graviditeten - för min del blev förlossningen snarast en dubbel bonus på det sättet: jag slapp äntligen vara gravid längre, och jag fick en jättefin bebis! Otroligt mycket bättre.

Ville citera detta för jag tyckte det var så bra skrivet!

Graviditet nr 1 var skitjobbig. Var inte riktigt förberedd på att man skulle bli så påverkad på så många olika sätt - fysiskt och psykiskt. Mitt i detta tillstånd har man en förväntan på sig från omgivningen i stort att vara "lycklig och tacksam". Men faktum är att det är ganska lite med allt det som sker med en under en graviditet som är sådär värst rosaskimrande. Visst är det häftigt och mysigt med sparkar, åtminstone tills ungen blir så stor att den tar spjärn mot revben/magsäck/blåsa, eller ligger och skruvar med huvudet i bäckenet så att det gör ONT Visst kan man tycka att det är vackert med gravidmagar och sakna sin egen efteråt - faktiskt, men sen när man är där igen inser man att gravidmagar är allra finast när man inte behöver bära dem själv dygnet runt

Nu är jag gravid i v 32 med barn nr 2 och ser nog lite annorlunda på graviditeten. Ser mer på den som en transportsträcka mot ett barn till denna gång och kan därför mer acceptera att jag inte tycker det är så himla kul. Då kan man också släppa på förväntningarna om att "njuta av varje dag". Näe, jag njuter inte av att knappt ta mig ur sängen/upp från golvet för att det gör så ont i fogarna, få nattsömnen störd av att behöva upp på toa varje natt, av ständig småhunger med ett hotande illamående i bakgrunden, av sammandragningar när jag anstränger mig "för mycket", av svimningskänslor och illamående när jag böjer mig ner för att plocka upp sonens leksaker från golvet, av att vara TRÖTT TRÖTT hur mycket jag än sover mfl krämpor... utan jag ser fram emot att få tillbaka min kropp! Däremot har jag ett annat perspektiv på det denna gång, det är mer lättfattligt att graviditeten faktiskt varar en kort kort tid (även om det kanske inte känns så när man är mitt i det) men förälder är man ju sedan resten av livet

Någon förlossningsdepp var det inte tal om för min del, som Mabuse sa, slippa vara gravid något mer och istället få världens finaste bebis? Kanondeal ju! Men som andra sagt, att prata med någon är inte fel, utnyttja den möjlighet till extra stöd som faktiskt finns som gravid. Så kan det också fångas upp i tid om du skulle fortsätta må dåligt efter förlossningen.

 

[Moonwalk]

Sv: Gravid och nedstämd

Dessutom finns det ju en gansla stark norm om man ska tycka att det är mysigt att vara gravid, inte minst om graviditeten är efterlängtad som den ju är om man gjort IVF, det ska vara härligt med sparkar och graviditetstecken, och man ska bonda järnet med fostret i magen. Tycker man inte det är så kul så känner man sig ju dubbelt ledsen, eftersom man borde vara full av "mammalycka"

Det är nog här mitt största problem ligger egentligen, eftersom det gick så "fort" och tog sig på första IVF:en känns det som om jag inte har rätt att inte få gnälla lika mycket, jag ska ju vara jättetacksam! Jag skäms nästan lite över magen och vill inte prata så mycket om den egentligen, det känns som om jag skryter då.
Men visst tycker jag det är mysigt också att känna sparkar och fysiskt sett mår jag jättebra om jag inte hoppar och far för mycket, det är bara tröttheten som ställer till det ibland.

På tisdag när jag träffar min barnmorska ska jag ta upp att jag vill prata med psykologen. Tack alla för all hjälp och pepp , det har gjort att det inte känns så allvarligt och att jag kanske inte är på väg in i en depression igen.

 

[klockmalva]

Sv: Gravid och nedstämd

Till saken hör att jag har flertalet kliniska depressioner bakom mig, men är medicinfri sedan tre år och besvärsfri sedan ännu längre tillbaka. En del av mig är livrädd för att trilla dit igen och vill mest bara sticka huvudet i sanden. Men intellektuellt inser jag ju att det kan vara början på något (speciellt aptitlösheten och den begynnande hopplösheten oroar mig).

Ring din BM och be om hjälp.
Har du haft besvär tidigare så kan hormonstormen som pågår i din kropp nu puffa omkull dig. Tråkigt nog.

lycka till

 

[klockmalva]

Sv: Gravid och nedstämd

På tisdag när jag träffar min barnmorska ska jag ta upp att jag vill prata med psykologen. Tack alla för all hjälp och pepp , det har gjort att det inte känns så allvarligt och att jag kanske inte är på väg in i en depression igen.

jag svarade nog lite snabbt.
ta hand om dig

 

[Kattennizze]

Sv: Gravid och nedstämd

Det är nog här mitt största problem ligger egentligen, eftersom det gick så "fort" och tog sig på första IVF:en känns det som om jag inte har rätt att inte få gnälla lika mycket, jag ska ju vara jättetacksam! Jag skäms nästan lite över magen och vill inte prata så mycket om den egentligen, det känns som om jag skryter då.
Men visst tycker jag det är mysigt också att känna sparkar och fysiskt sett mår jag jättebra om jag inte hoppar och far för mycket, det är bara tröttheten som ställer till det ibland.

På tisdag när jag träffar min barnmorska ska jag ta upp att jag vill prata med psykologen. Tack alla för all hjälp och pepp , det har gjort att det inte känns så allvarligt och att jag kanske inte är på väg in i en depression igen.

Men du, man ska inte känna nånting, det man känner det känner man. Jag blev också gravid på första IVF:en, och upplevde graviditeten som ett helvete, sjukskriven hela tiden. Det ÄR jobbigt för många att vara gravida, jag har aldrig tyckt det varit trevligt. Andra graviditeten med tvillingar var om möjligt ännu mera hemsk, så du är absolut inte ensam. Jag har fått bra stöd under mina graviditeter av BVC, annars hade jag nog inte överlevt känns det som. Det roliga kommer sen, när de kommit ut, tycker jag. Det jag hade bevär med var oro, ångest och alla de kroppsliga förändringarna. Allt försvann sedan efter graviditeterna och jag har inga sådana bekymmer i vanliga fall, utan min kropp gillade verkligen inte att vara gravid.