Gravid å löjligt lycklig?

[Cilla]

Sv: Gravid å löjligt lycklig?

men gud, va ni är artiga mot varandra.

detta är iallafall den snällaste konversation mellan två bukare av olika åsiker jag nånsin läst/hört/sett!!!! inge eller , bara och

 

[Calazirya]

Sv: Gravid å löjligt lycklig?

Jo jag förstår det.
Menade inte att låta sur på något vis heller, har blivit så snarstucken på sistonde... Hormoner som åker bergochdalbana du vet...

OJA jag förstår mer än väl

Hormoner som bara blir värre när ungen väl tittar ut , gröt i hjärnan mest hela dagarna..

 

[Nisse]

Sv: Gravid å löjligt lycklig?

Haha, jaa

Jag missförstår saker, blir hetsig och får dåligt samvete, HELA TIDEN.

Jag har blivit schizo tror jag

 

[Gnarpis]

Sv: Gravid å löjligt lycklig?

Haha, jaa

Jag missförstår saker, blir hetsig och får dåligt samvete, HELA TIDEN.

Jag har blivit schizo tror jag

Hm, känner igen mig där Jag hetsar upp mig först, sen tar jag reda på mer och skäms då det inte fanns nåt att hetsa upp sig på

 

[tessiem]

Sv: Gravid å löjligt lycklig?

*KL*

Det finns inget rätt eller fel i det här..
Vi blir itutade att vi ska vara sådär löjligt lyckliga under graviditeten/småbarnstiden men det är inget som automatisk sker för alla.

Vid första graviditeten var jag sådär löjligt lycklig..men när han föddes blev det nästan ett antiklimax..blev besviken på att jag inte grät av lycka (kände mig mest lycklig över att förlossningen var över) & blev livrädd över att jag nu blivit någon annan, jag var ju MAMMA.
Moderskänslorna kom dock fort & jag blev en monstermamma där jag & bebisen (Alvin) var tillsammans JÄMT..man kunde tro att navelsträngen fanns kvar.

Med barn nummer två var hela graviditeten kantad av ågren och ambivalens (ingen planerad graviditet) och jag ville helst dölja magen. Kunde under slutet haja till när jag såg magen speglas i ett skyltfönster eller liknande då jag nästan förträngt graviditeten.
Var mest rädd att jag inte kunde älska två barn, inte på det sätt jag älskade Alvin.

När Disa föddes var dock moderskänslorna överväldigande! Jag hade sådana fruktansvärda skuldkänslor för att jag inte älskat henne unde graviditeten.

Det finns som sagt inget rätt eller fel.
Och med risk för att bli lynchad så är jag en så där hemsk mamma som inte är jätteförtjust i bebistiden..tycker de är mkt roligare när de blir större.

Min "lilla" skrutt fyller 6år imorgon och lillasyster yster blir 5 i december. Så nu har längtan efter en till liten knodd börjat kännas..