Sv: Gps på barn?
Men GPS:en ska ju inte ERSÄTTA personalen
Det jag har svårt att se är just det integritetskränkande. Övriga argument om falsk trygghet är jag med på.
Det integritetskränkande består i att barnet står under en form av övervakning - gps - som det inte kan begripa (de fattar inte hur gps:en funkar) eller kanske inte ens känner till (tex vid barn två år och neråt) och inte kan relatera till (gps:en liknar helt enkelt inte en förskolepedagog i väsentliga avseenden) i vettig mening av ordet.
Att pedgogen är i närheten och håller koll, vet barnet om, och ser säkert ofta själv som en blandning av trygghet-koll-sällskap.
(Sen finns ju risken att den falska tryggheten som gps kan ge gör att fler barn kommer bort, om än snabbt detekterade igen med hjälp av tekniken, men jag tror inte att det skulle öka barnens trygghetskänsla, direkt.)
Om min chef vill ha en gps på mig är det kränkande.
Jag har också antagit att gps:en är ett hjälpmedel när det händer en olycka eller när ett barn rymmer (eller gömmer sig!), inte som en del i den dagliga rutinen (mer än att man sätter på västen)
Och vi har aldrig någonsin sett hur informations-/övervakningsteknik (också mindre avancerad sådan än dagens) missbrukas? Vi har aldrig sett hur just integriteten löses upp bland människor som står under just övervakning? Vi har aldrig sett hur människors gränser för hur man kan/får kontrollera andra luckras upp just genom att det är tekniskt möjligt? Vi har aldrig sett maktmissbruk normaliseras genom tekniska system?
Vad vill vi att barnen ser som normalt och naturligt som vuxna? Vad hoppas vi på?
Är det okej att vår jakt efter den där (som vi är eniga om - falska) tryggheten tillåter oss att göra "vad som helst" för att uppnå den? Underordnar våra samlevnadsmönster och relationer under jakten på den där - som vi är eniga om - falska tryggheten?
Vi vet väl rätt väl vilka saker som verkligen är farliga för barn, och hur ofta de sker. Att komma bort i skogen är rätt sällsynt. Det finns en anledning till att sådant står i tidningen, men inte varenda allergichock, eller plommonkärna som de sätter i halsen - eller sexuellt övergrepp som deras pappa utsätter dem för.
Varför ser vi i så många andra sammanhang barns integritet som
mer känslig än vuxnas? Är det också feltänkt, enligt din uppfattning?