Gorillaförälder då?

[Roheryn]

Sv: Gorillaförälder då?

Oj, oj, oj... jag kan inte vara ens avlägset släkt med gorillorna!!!

Att hela tiden ha någon på mig så, skulle få mig att fullständigt gå upp i limningen! Hur bra det än hade varit för barnet, så hade jag bara inte fixat det...

Riktigt små barn, som inte kan förflytta sig själva, bär man ju såklart en massa, men utöver det har jag alltid uppmuntrat min dotter att gå själv, hämta saker själv etc. Det är ju också ett sätt att utvecklas! Att det sedan är mysigt att sitta i soffan och gosa, det är liksom en annan sak...

Beträffande sovandet, har min dotter aldrig haft något annat val än egen säng, och hon har sovit utmärkt på nätterna i princip ända sedan hon föddes. Ingen oro, inga mardrömmar, utan visar alla tecken på att trivas utmärkt i sin säng. Hon kan komma till mig någon natt då och då, lägga sig bredvid mig och kanske ligga där i tio minuter. Sedan säger hon att hon vill gå till sin säng, och jag följer henne dit och nattar henne. Funkar utmärkt, och jag får sova själv i min säng, vilket jag vill.

Att uppfostra sina barn så som du beskriver, det skulle ju innebära att mamman ger upp allt eget liv i fyra år per barn - det hade jag aldrig kunnat tänka mig! Jag tycker att man får försöka se till att ALLA, mamma, pappa, barn och eventuella syskon, har ett bra liv - att "gorillauppfostra" verkar ju innebära att barnet hamnar i centrum och styr ALLT. Och förutom att jag av rent egoistiska skäl inte skulle stå ut med det, så tycker jag nog att det är felaktigt som uppfostringsprincip. En del av uppfostran går ju ut på att man inte kan få som man själv vill i precis alla lägen...

 

[smulis27]

Sv: Gorillaförälder då?

- att "gorillauppfostra" verkar ju innebära att barnet hamnar i centrum och styr ALLT. Och förutom att jag av rent egoistiska skäl inte skulle stå ut med det, så tycker jag nog att det är felaktigt som uppfostringsprincip. En del av uppfostran går ju ut på att man inte kan få som man själv vill i precis alla lägen...

Njaäe, inte enligt min uppfattning i allafall. När det gäller bärandet gäller det främst spädbarn och då handlar det om barnets behov. En fyramånadersbebbe som absolut inte kan sova i egen säng (för _det finns såna_ ) har behov av föräldrarna och närhet. Att gorillauppfostra innebär för mig att man mjukt och försiktigt slussar in barnet i den nya världen med stor hänsyn till dess behov utan att utplåna sig själv det allra minsta. Barnet är inte i centrum utan tvärt om, hänger med mig i mina och pappas sysslor medan det allt eftersom lär sig hur det funkar. När det gäller större barn är det viktigt att visa dem hur de förväntas bete sig i olika situationer. det finns en massa olika sätt att göra detta på. Vårt sätt förväxlas ofta med gränslöshet, flathet och lättja eftersom vi inte gödslar med NEJ till höger och vänster och diktatoriskt bestämmer var skåpet ska stå, men det kunde inte vara mer fel.

Huu, klockan är jättemycket nu och jag orkar inte skriva mer, kanske jag återkomme imorgon om du undrar över något specifikt. Om du vill kan du läsa lite mer om grundtankarna på den här sidan: http://www.ap.skorpan.se/

 

[benjamin]

Sv: Gorillaförälder då?

Barnet ska t.ex. inte sluta ammas för än det själv vill det och man ska minst amma det till 3-4 års ålder.

Nej men fram till ett år ammar jag gärna.

Potträning ska man inte heller ägna sig åt utan sådant ska komma naturligt och inte skyndas fram.

Det tror jag också. Jag tror att barn vill bli självständiga och därför vill, om man inte passerar stadiet, bli blöjfria. Därför tror jag dagens "super dry" blöjor kan vara ett hinder för detta. Min dotter slutade med blöjor på natten vid ettårsålder och inte en enda natt kissade hon på sig. Hon sa ifrån ville inte ha blöjan på sig. Dagkissnigen och bajsningen skötte hon genom att jag ofta tog henne till toa. Min son vid 2,5 år. Han ville också själv då.

Barn ska vara hos sina föräldrar dygnet runt tills de själva känner sig mogna att t.ex. sova i en egen säng. Annars ska de bli burna så mycket de vill, så gör aporna och så gjorde ursprungsmänniskorna då de levde i flock.

Kanske det.. men jag erbjuder förstås i första hand en egen säng. Och bära tror jag att man ska göra så lite som möjligt efter att barnet kan ta sig fram själv men kramas och gosa famnen är en annan sak. Men kroppskontakten för den lilla bebisen är nog jätte viktig.

Barn ska inte få lära sig regler för än de är i tvåårsåldern. Innan dess ska de fritt få upptäcka allt de vill och ordet nej ska inte behövas då man inte ska neka ett litet barn att upptäcka världen.

Jag tror inte barn kan lära sig regler genom bestraffning eller tillsägelse före tvåårsåldern. Barnen lär sig att "uppföra sig" genom att de vill göra som människor runt omkring dem. Reglerna kommer naturligt om de får vara i vardagliga situationer med folk. Däremot tror jag att de blir frusterade av allt nej och nej. Så där håller jag med gorilla- sättet.
Men för mig har det inte varit något problem. Hemma har jag ev. plockat bort sådant som jag inte vill att barnet ska ta. Är jag borta så är det mitt ansvar att passa barnet så att det inte förstör eller tar något de inte får. Då får jag ju lyfta bort eller locka bort barnet. Men mina barn har varit lugna och "uppfört sig" i möblerade rum. Ok,de kanske har gått lös på blomjorden i krukorna (hemma) några dagar men "SO What" de ger sig inte på dem för att de är elaka eller vill stöka ner. Har man barn får man ju räkna med att de också måste få ha utrymme.

Barnet ska inte lämnas bort från mamman för än det är i 4-årsåldern. Därför ska barnet inte gå på dagis tidigare än så, om det inte finns en speciell dagisfröken som kan ta över mammans roll och bära på barnet hela dagen så att det känner sig tryggt.
Först när ett barn är i 4-6-årsåldern kan det vänjas in vid dagens samhälle och inte för än då är det moget och redo för att möta en ny värld utanför hemmet och utan föräldrarna.

Jag tror inte heller på att lämna bort barnen för tidigt. Vi passade en kollegas ettåriga flicka när de var på semester tio dagar. Flickan var helt chockad när föräldrarna kom tillbaka och ville inte gå till dem utan bara vara med oss det var fruktansvärt. Tror att barnen när de blivit ca 2.5 år gärna vill "pröva sina vingar" och sova hos mormor eller farmor eller vara ifrån sin mamma ensam hos kompisar eller på förskola/dagis ett par timmar. Jag tror att det är bra för dem då de är i den sociala utv.fasen. Jobbade på förskola där de tog emot barnen från de året de fyllde fyra och faktiskt var det riktigt bra. Så gorilla-metoden har säkert en poäng med att inte lämna ifrån sig barnet för tidigt.

Pappan är för övrigt helt överflödig fram tills dess att barnet är avvant. Det är då han ska ta över på heltid så att mamman kan ägna sig åt sin nästa graviditet (och till att samla örter och rötter för flockens överlevnad)

Jag tror ju på att det är något speciellt med mamman under den första tiden med tanke på amningen, som jag tror är viktig inte bara näringsmässig, men förövrigt så får pappan vara med från första stund.
QUOTE]

 

[fjolltroll]

Sv: Gorillaförälder då?

Jag är nog en gorillaförälder då. Bortsett från det där med regler. Jag använde aldrig någon barnomsorg till min dotter. Hon är 15 år nu, och jag är fortfarande hemma. Hon sov nog hos oss tills det hon var 7-8 år. Napp och vällingflaska försvann väl då också. Jag har aldrig känt att det har varit någon uppoffring att vara hemma med henne. Tvärtom. Jag har sett det som en gåva till henne att ha tryggheten att det alltid finns någon hemma och som har tid med henne. Nu kan man ju tro att hon är värsta mammagrisen som inte kan stå på egna ben. Helt fel. Tryggare och stabilare unge får man leta efter. Inte en chans att hon skulle falla för nåt grupptryck eller så. Hon har inga som helst problem att tala för sig. Klarar sig utmärkt på egen hand.

Mia.

 

[Björk]

Sv: Gorillaförälder då?

I mina ögon låter det där lite överdrivet...
När man som mitt ex låter dottern fortsätta sova i pappas säng bara för att hon vill det när hon är 8 år... tja, då tycker jag faktiskt det gått för långt. På något sätt kan jag se att hon faktiskt är mer osäker på sin egen förmåga att tex klara av att sova själv. Hon kan inte sova borta hos vänner och till och med när vännerna sover över så ska båda ungarna sova bredvid pappa.... Jag tycker inte alls det varit stärkande för henne att göra det. Det hindrar henne i hennes sociala liv med andra barn till viss del..

Dessutom tror jag pappa är precis lika viktig som mamma under HELA uppväxten. Så för mig låter det där mest som nys.

 

[Björk]

Sv: Gorillaförälder då?

Grannen med gorillauppfostringen har nog det gladaste barnet jag träffat och han är väldigt trygg då mamma aldrig finns mer än två steg bort.

Jaa... för mig låter det där ju rätt jobbigt. Nu är ju pojken bara 2 år så då må det vara. Men om barnet fortfarande vid 7-8-14 år inte är trygg SJÄLV utan måste ha mamma två steg bort - då vete 17 hur roligt det är.... det låter mer som ett hinder för både barn och förälder i det läget.

Dock tror jag det finns en viss mening i det där du skriver - om man verkligen släpper taget när barnet börjar söka sin självständighet. De "gorillamammor" (och pappor) som jag mött har dock ofta svårigheten att det handlar om att de själva älskar att vara behövda. Och på så vis hindrar de barnets brytningsförsök. Genom att tex springa 2 steg bakom hela tiden.