Kiwifrukt
Trådstartare
Jag behöver mest någon utomståendes syn på det hela, för att se om det är jag som är den onda häxan eller inte..
Bakgrundsfakta: Tog en häst på foder i augusti 2009. Ägaren var rak redan från början med att det är en problemhäst, vilket skulle yttra sig vid att hon var lite knepig att sadla och inte gillar att ta på täcket, men annars skulle hon vara lugn och snäll. Det här med hennes lynne skrevs även in i kontraktet, som en bilaga, vilken ägaren själv har skrivit ihop. Det "riktiga" kontraktet är ett sånt där man köper färdigt, det står att efter en prövotid på en månad, så skrev vi på för ett år, och kontraktet fortlöper med ytterligare ett år om vi inte säger till max två månader i förväg.
De första månaderna gick bra, hästen var i en usel kondition när hon kom eftersom hon vilat i åratal p.g.a. att ägaren har småbarn. Precis när hon började bli hyffsat igångsatt råkade hon ut för en senskada, två månader i boxvila och sen långsam igångsättning under ytterligare ett halvår.
Problemen började när hon började bli mer "tränad" och det förväntades att hon skulle kunna trava och galoppera under ridpassen, samt arbetas i paddocken. I paddocken bara tvärnitar hon, vägrar gå längre, börjar backa i en farlig fart och reser sig. Ute bockar hon, backar in i allt oavsett vad det är, och blir helt oregerlig. Den enda gång hon inte fånar sig är när min ponny är med som sällskap. Hon har även blivit en tyrann inne. Varje hovslagar- och veterinärbesök är förvandlat till en mardröm.
Ägaren är mer än medveten om problemen, vi har även sagt att vi inte vill behålla henne efter kontraktets utgång, vilket hon verkade ta bra. Hon tyckte det var tråkigt, givetvis, men ska ta hem henne. Jag sa ifrån vid det samtalet att jag kommer naturligtvis ta hand om henne tills ägaren kan ta tillbaka henne, och ge henne all den vård och omsorg hon behöver, men, jag sätter mig inte på henne igen. Sista gången var en fullständig katastrof. Jag råkade ut för en ganska allvarlig ridolycka för tre år sen, att rida det här stoet känns som att utmana ödet. Vid den tidpunkten kändes det som om ägaren förstod.
Nu till problemet. Jag hittade en annan häst. Av en ren slump. Och hon är alldeles för bra för att bara släppa. Det var inte alls meningen, vi letade inte ens efter en till häst, eftersom vi visste att vi ska ha den andra kvar i åtta månader. Men nu blev det så. Tack vare en extremt förstående och schysst stallägare (som också äger nytillskottet) så går det att lösa ekonomiskt tills den andra kan åka. Tiden för tre har jag, det handlar om att prioritera, speciellt när det gäller en kortare tid. Men, när jag berättade det för ägaren till den andra hästen blev hon märkbart irriterad, och verkade inte alls förstå att jag inte ville rida hennes häst mer. Nu verkar det som om hon inte ens vill erkänna att hästen är ett problembarn, vilket som sagt till och med står skrivet i papprena.
Vi har haft en mycket bra relation innan, hon har blivit en nära vän, och jag har kunnat ventilera problemen med henne hela tiden fram tills nu. Det här med att vi inte ville ha kvar hästen kom inte alls som någon chock, vilket hon till och med sa själv. Hon var förberedd på det. Därför vill jag inte göra henne besviken och förlora en bra vän, men samtidigt kan jag inte tvinga mig själv att rida hästen när det verkligen inte går.
Har pratat med flera kunniga hästmänniskor, som alla säger att hästen är omöjlig att rida på, det är inte bara jag. Meningarna skiljer sig däremot när det gäller kontraktet. En del hävdar att hon måste ta tillbaka henne två månader efter att vi sa till, d.v.s. nu i februari. Andra (och det är vad jag personligen tror) att vi får ha henne kvar kontraktstiden ut. Vilket är det juridiskt riktiga? Jag vill inte bråka, så jag har henne givetvis kvar så länge kontraktet säger, sköter henne och tar hand om henne, men rider inte. Är jag hopplös och omöjlig som vägrar rida henne? Vill bara höra andra, helt utomstående, hästmänniskors syn på det hela.
Bakgrundsfakta: Tog en häst på foder i augusti 2009. Ägaren var rak redan från början med att det är en problemhäst, vilket skulle yttra sig vid att hon var lite knepig att sadla och inte gillar att ta på täcket, men annars skulle hon vara lugn och snäll. Det här med hennes lynne skrevs även in i kontraktet, som en bilaga, vilken ägaren själv har skrivit ihop. Det "riktiga" kontraktet är ett sånt där man köper färdigt, det står att efter en prövotid på en månad, så skrev vi på för ett år, och kontraktet fortlöper med ytterligare ett år om vi inte säger till max två månader i förväg.
De första månaderna gick bra, hästen var i en usel kondition när hon kom eftersom hon vilat i åratal p.g.a. att ägaren har småbarn. Precis när hon började bli hyffsat igångsatt råkade hon ut för en senskada, två månader i boxvila och sen långsam igångsättning under ytterligare ett halvår.
Problemen började när hon började bli mer "tränad" och det förväntades att hon skulle kunna trava och galoppera under ridpassen, samt arbetas i paddocken. I paddocken bara tvärnitar hon, vägrar gå längre, börjar backa i en farlig fart och reser sig. Ute bockar hon, backar in i allt oavsett vad det är, och blir helt oregerlig. Den enda gång hon inte fånar sig är när min ponny är med som sällskap. Hon har även blivit en tyrann inne. Varje hovslagar- och veterinärbesök är förvandlat till en mardröm.
Ägaren är mer än medveten om problemen, vi har även sagt att vi inte vill behålla henne efter kontraktets utgång, vilket hon verkade ta bra. Hon tyckte det var tråkigt, givetvis, men ska ta hem henne. Jag sa ifrån vid det samtalet att jag kommer naturligtvis ta hand om henne tills ägaren kan ta tillbaka henne, och ge henne all den vård och omsorg hon behöver, men, jag sätter mig inte på henne igen. Sista gången var en fullständig katastrof. Jag råkade ut för en ganska allvarlig ridolycka för tre år sen, att rida det här stoet känns som att utmana ödet. Vid den tidpunkten kändes det som om ägaren förstod.
Nu till problemet. Jag hittade en annan häst. Av en ren slump. Och hon är alldeles för bra för att bara släppa. Det var inte alls meningen, vi letade inte ens efter en till häst, eftersom vi visste att vi ska ha den andra kvar i åtta månader. Men nu blev det så. Tack vare en extremt förstående och schysst stallägare (som också äger nytillskottet) så går det att lösa ekonomiskt tills den andra kan åka. Tiden för tre har jag, det handlar om att prioritera, speciellt när det gäller en kortare tid. Men, när jag berättade det för ägaren till den andra hästen blev hon märkbart irriterad, och verkade inte alls förstå att jag inte ville rida hennes häst mer. Nu verkar det som om hon inte ens vill erkänna att hästen är ett problembarn, vilket som sagt till och med står skrivet i papprena.
Vi har haft en mycket bra relation innan, hon har blivit en nära vän, och jag har kunnat ventilera problemen med henne hela tiden fram tills nu. Det här med att vi inte ville ha kvar hästen kom inte alls som någon chock, vilket hon till och med sa själv. Hon var förberedd på det. Därför vill jag inte göra henne besviken och förlora en bra vän, men samtidigt kan jag inte tvinga mig själv att rida hästen när det verkligen inte går.
Har pratat med flera kunniga hästmänniskor, som alla säger att hästen är omöjlig att rida på, det är inte bara jag. Meningarna skiljer sig däremot när det gäller kontraktet. En del hävdar att hon måste ta tillbaka henne två månader efter att vi sa till, d.v.s. nu i februari. Andra (och det är vad jag personligen tror) att vi får ha henne kvar kontraktstiden ut. Vilket är det juridiskt riktiga? Jag vill inte bråka, så jag har henne givetvis kvar så länge kontraktet säger, sköter henne och tar hand om henne, men rider inte. Är jag hopplös och omöjlig som vägrar rida henne? Vill bara höra andra, helt utomstående, hästmänniskors syn på det hela.
