SiZo
Trådstartare
Jag satt häromdagen och förundrades över hur våra föräldrar kunde köpa sprillans nya bilar med sina första löner. Jag beslöt mig för att kolla upp vad en sprillans ny bil (Volvo 245) kostade 1977, 40 000 kr. Det är idag ungefär 200 000 kr. Mycket pengar, men en V90 kostar typ 800 000 idag, så det är ju inte så konstigt att det upplevs som att allt är så himla mycket dyrare idag.
Min högsta dröm är att äga en gård. Jag har fått inse att det kommer aldrig någonsin hända. Ekonomin finns helt enkelt inte. Ska jag köpa ett hus för 2 miljoner så behöver jag ha ungefär 500 000 i kontanter. 400 000 till kontantinsats, lagfart och pantbrev, ytterligare 100 000 för oförutsedda utgifter. Detta är då ett billigt hus. Mycket billigt hus.
En gård som är halvvettig får man räkna med det tredubbla minst, och om man bara bortser från att jag aldrig kommer kunna spara ihop de pengarna som behövs till kontantinsatsen så kommer jag aldrig i helvete ha råd att betala den räntan som blir för det lånet. Så min absolut högsta dröm här i livet är bara att parkera, ställa av och sälja till skroten.
Men. Hade lönerna följt samma utveckling som priset på bilar så hade det varit PLÄTTLÄTT. Och jag stör mig så jävla dant på att livet är orättvist till tusen. Även med ett billigt hus på två miljoner så finns risken att vi inte skulle klara av kostnaden en tuff vinter.
Min mor köpte sitt första hus för 600 000, då behövde man dessutom bara en kontantinsats på 10% istället för nuvarande 15%. Hade priserna varit samma nu så hade vi kunnat köpa hus nästa vecka, utan problem.
Förlåt, men jag behövde bara gnälla över detta. Jag vill bara vara ifred i ett hus på landet och typ vara självförsörjande på kött och de flesta råvaror.
Visst har jag kompisar i samma generation som har lyckats köpa hus, absolut. Skillnaden där är att de har föräldrar som i många fall hjälper till med både kontantinsatsen OCH som borgensman vid själva banklånet. Att få äga sitt boende kommer bli en större klassfråga än det har varit innan.
Visst, flyttar jag norrut så blir det billigare, men det vill jag verkligen inte. Om något så vill jag söderut. Och sambon har bara jobb i typ stockholm, Göteborg och Malmö.
Min högsta dröm är att äga en gård. Jag har fått inse att det kommer aldrig någonsin hända. Ekonomin finns helt enkelt inte. Ska jag köpa ett hus för 2 miljoner så behöver jag ha ungefär 500 000 i kontanter. 400 000 till kontantinsats, lagfart och pantbrev, ytterligare 100 000 för oförutsedda utgifter. Detta är då ett billigt hus. Mycket billigt hus.
En gård som är halvvettig får man räkna med det tredubbla minst, och om man bara bortser från att jag aldrig kommer kunna spara ihop de pengarna som behövs till kontantinsatsen så kommer jag aldrig i helvete ha råd att betala den räntan som blir för det lånet. Så min absolut högsta dröm här i livet är bara att parkera, ställa av och sälja till skroten.
Men. Hade lönerna följt samma utveckling som priset på bilar så hade det varit PLÄTTLÄTT. Och jag stör mig så jävla dant på att livet är orättvist till tusen. Även med ett billigt hus på två miljoner så finns risken att vi inte skulle klara av kostnaden en tuff vinter.
Min mor köpte sitt första hus för 600 000, då behövde man dessutom bara en kontantinsats på 10% istället för nuvarande 15%. Hade priserna varit samma nu så hade vi kunnat köpa hus nästa vecka, utan problem.
Förlåt, men jag behövde bara gnälla över detta. Jag vill bara vara ifred i ett hus på landet och typ vara självförsörjande på kött och de flesta råvaror.
Visst har jag kompisar i samma generation som har lyckats köpa hus, absolut. Skillnaden där är att de har föräldrar som i många fall hjälper till med både kontantinsatsen OCH som borgensman vid själva banklånet. Att få äga sitt boende kommer bli en större klassfråga än det har varit innan.
Visst, flyttar jag norrut så blir det billigare, men det vill jag verkligen inte. Om något så vill jag söderut. Och sambon har bara jobb i typ stockholm, Göteborg och Malmö.
