J
Jossan
Vad är chansen att en man, 26 år gammal, kommer ändra sig?
Hur mycket får sägas i stridens hetta, som sedan ska glömmas och förlåtas?
Hur mycket ska man orka ta?
"Vafan ska inte jag få ta hem kompisar för, bara för att DU mår dåligt? Det är fan mitt hem också. Bara för att DU ligger här och tjuter betyder det inte att inte JAG vill ta hem folk...."
"Varför måste JAG lida för att DU mår dåligt?"
"Hur fan har du tänkt göra sen då, med barnet, när du blir sådär?"
"Du klarar fan ingenting!"
"Det är ju inte FÖRSTA gången du blir sådär..." osv.
DET GÖR ONT.
Jag, gravid i 11:e veckan, historia av djupa svackor, nu utan medicin sedan 8 månader, funkade bra först, men på väg stadigt neråt sedan ett par veckor (stress på jobbet, jobbig operation i feb, andra fysiska problem, och nu graviditeten med allt vad det inneburit av tvivel och ångest).
Gråter mest, tar mig ut om jag kämpar. Ser allt i svarta nyanser och är säkert inte rolig att leva med just nu. Är glad och optimistisk annars.
Har sökt hjälp, får stöd och antagligen medicin igen (trots graviditeten) nu i veckan.
Han har en tidigare dotter på snart 2 år som vi gemensamt haft varannan vecka det senaste 1,5 året (älskar och tar hand om henne som min egen, skjutsar till dagis och går till läkaren och köper kläder, med undantag för när jag mår riktigt dåligt, då orkar jag inte när han ändå finns där).
Jag sa att jag trodde det skulle bli tufft i början, komma hem från BB med ett nytt barn att lära känna, en ny ROLL att lära känna, nya rutiner, en trasig kropp att läka. Kanske vore bäst att inte ha andra dottern första 2 veckorna, bara ta det lugnt... Knyta an till nya barnet.
Han i försvarsposition, skrek och svor för att jag tyckte hans dotter var så jävla jobbig. Sa att det handlade inte om det, jag kommer inte älska henne mindre, men vi kommer ha TVÅ barn då. Jag måste tänka på MIG och nya barnet också. Speciellt i början. Det borde han också.
Han förstår inte, kan eller vill inte. Älskar kanske inte längre, jag vet inte. De senaste veckorna har varit tuffa, men jag HAR försökt. HAR sökt hjälp, känner igen tecknen. JAG KAN INTE RÅ FÖR ATT JAG ÄR DEPRIMERAD!!!
Jag kan inte stänga av det eller vifta bort det!
Hur ska man få någon att inse det?
Hur få någon att tänka på MIG?
Jag går inte direkt runt och njuter av det här, vill inget hellre än att må bra och bli glad igen, och försöker göra allt jag kan för att komma dit, trots att jag är apatisk och handlingsförlamad i övrigt.
Han är egentligen ett 4-årigt barn i en vuxen mans kropp.
Älskar honom, men skulle kunna strypa honom ibland, för hans envishet, hans egoism och likgiltighet inför att se mig eller göra mig lessen.
Allt måste handla om HONOM.
Han vill ha mig stark och glad och frisk, allt annat är jobbigt för honom och får honom att bli ett trotsigt barn eller kall och elak.
Ibland inser han vad han gjort och i korta stunder kan han se saker från mitt (och förmodligen resten av världens) perspektiv, då blir han ödmjuk och vill stötta.
Han kan vara otroligt rolig, spontan och trygg. Litar på honom till 100 %, nåt som jag värdesätter högt. Han skulle aldrig vara otrogen, han är den sorten som håller fast vid saker, principfast och med hög arbetsmoral.
Älskar det hos honom, men hatar att jag känner mig så förbannat oviktig.
Vi blev båda överlyckliga över barnet till en början, trots att det inte var planerat.
Nu känner jag mig bara ensam, utsatt och lessen.
Jag FÅR inte må dåligt, det finns inte plats, inte ork, inte tid. Jag ska klistra på ett leende och bara finnas där, alltid.
/Josefine
Hur mycket får sägas i stridens hetta, som sedan ska glömmas och förlåtas?
Hur mycket ska man orka ta?
"Vafan ska inte jag få ta hem kompisar för, bara för att DU mår dåligt? Det är fan mitt hem också. Bara för att DU ligger här och tjuter betyder det inte att inte JAG vill ta hem folk...."
"Varför måste JAG lida för att DU mår dåligt?"
"Hur fan har du tänkt göra sen då, med barnet, när du blir sådär?"
"Du klarar fan ingenting!"
"Det är ju inte FÖRSTA gången du blir sådär..." osv.
DET GÖR ONT.
Jag, gravid i 11:e veckan, historia av djupa svackor, nu utan medicin sedan 8 månader, funkade bra först, men på väg stadigt neråt sedan ett par veckor (stress på jobbet, jobbig operation i feb, andra fysiska problem, och nu graviditeten med allt vad det inneburit av tvivel och ångest).
Gråter mest, tar mig ut om jag kämpar. Ser allt i svarta nyanser och är säkert inte rolig att leva med just nu. Är glad och optimistisk annars.
Har sökt hjälp, får stöd och antagligen medicin igen (trots graviditeten) nu i veckan.
Han har en tidigare dotter på snart 2 år som vi gemensamt haft varannan vecka det senaste 1,5 året (älskar och tar hand om henne som min egen, skjutsar till dagis och går till läkaren och köper kläder, med undantag för när jag mår riktigt dåligt, då orkar jag inte när han ändå finns där).
Jag sa att jag trodde det skulle bli tufft i början, komma hem från BB med ett nytt barn att lära känna, en ny ROLL att lära känna, nya rutiner, en trasig kropp att läka. Kanske vore bäst att inte ha andra dottern första 2 veckorna, bara ta det lugnt... Knyta an till nya barnet.
Han i försvarsposition, skrek och svor för att jag tyckte hans dotter var så jävla jobbig. Sa att det handlade inte om det, jag kommer inte älska henne mindre, men vi kommer ha TVÅ barn då. Jag måste tänka på MIG och nya barnet också. Speciellt i början. Det borde han också.
Han förstår inte, kan eller vill inte. Älskar kanske inte längre, jag vet inte. De senaste veckorna har varit tuffa, men jag HAR försökt. HAR sökt hjälp, känner igen tecknen. JAG KAN INTE RÅ FÖR ATT JAG ÄR DEPRIMERAD!!!
Jag kan inte stänga av det eller vifta bort det!
Hur ska man få någon att inse det?
Hur få någon att tänka på MIG?
Jag går inte direkt runt och njuter av det här, vill inget hellre än att må bra och bli glad igen, och försöker göra allt jag kan för att komma dit, trots att jag är apatisk och handlingsförlamad i övrigt.
Han är egentligen ett 4-årigt barn i en vuxen mans kropp.
Älskar honom, men skulle kunna strypa honom ibland, för hans envishet, hans egoism och likgiltighet inför att se mig eller göra mig lessen.
Allt måste handla om HONOM.
Han vill ha mig stark och glad och frisk, allt annat är jobbigt för honom och får honom att bli ett trotsigt barn eller kall och elak.
Ibland inser han vad han gjort och i korta stunder kan han se saker från mitt (och förmodligen resten av världens) perspektiv, då blir han ödmjuk och vill stötta.
Han kan vara otroligt rolig, spontan och trygg. Litar på honom till 100 %, nåt som jag värdesätter högt. Han skulle aldrig vara otrogen, han är den sorten som håller fast vid saker, principfast och med hög arbetsmoral.
Älskar det hos honom, men hatar att jag känner mig så förbannat oviktig.
Vi blev båda överlyckliga över barnet till en början, trots att det inte var planerat.
Nu känner jag mig bara ensam, utsatt och lessen.
Jag FÅR inte må dåligt, det finns inte plats, inte ork, inte tid. Jag ska klistra på ett leende och bara finnas där, alltid.
/Josefine
