Frivilligt barnlösa - var är alla?

[hanolo86]

Jag är en tjej, 36 år, som är gift och bor i hus men min man och en hund. Jag har haft ett långt förhållande tidigare och däremellan bara kortare relationer. Jag har aldrig haft en barnlängtan trots att jag blev faster i unga år och har en stor familj med många syskonbarn. Barn är gulliga på ett sätt men också väldigt tråkiga. Jag föredrar intelligenta vuxna konversationer och tröttnar snabbt på när barn springer runt i rummet.
Alla mina vänner har idag skaffat barn och jag är i princip den enda i umgänget som inte har barn. Det är så himla ensamt! Jag har bara min man att ventilera med. Mina vänner har blivit mammor. De har försvunnit in i barnbubblan och tappat sig själva tycker jag. Det är som om de inte längre heter "Anna" utan "Mamma". Från att ha pratat om jorden runt resor, shopping och karriär till att sitta och prata om hur "barnet" gör framsteg, börjat krypa, blöjor, vakna nätter, gravidkilon och annat. Det är fullkomligt ointressant och jag får typ panik. Även om jag försökt ta initiativ till att hitta på andra saker (typ spela tennis, fångarna på fortet, spaweekend, makeupkvällar) så slutar det alltid med barnprat och småbarnströtthet.
Jag tänker att jag måste byta vänner, men vart jag än söker så hittar jag inga nya utan barn i min ålder.
De som jag oftast har mest gemensamma intressen med har barn eller vill ha barn. När jag har sökt på barnfrihetsgrupper på FB eller liknande så är det oftast mer "alternativa" människor. (Jämför pop med alternativ musik ). Jag är så vanlig på nåt sätt, men med ett ovanligt livsval kanske.

Jag borde kanske se till att flytta till Stockholm helt enkelt för att passa in och hitta likasinnade. (Bor i liten ort, 12 000 inv, idag).

Hur gör ni andra frivilligt barnlösa för att hitta nytt umgänge när behovet finner sig?

 

[snorp]

Jag låter kompisarna vara i barnbubblan i några år, de kommer ut på andra sidan. Umgås även med andra barnfria eller såna som har äldre barn/tonåringar/unga vuxna barn.

 

[MiniLi]

Jag är 34 och vill inte heller ha barn. Det är dock inte så många av mina vänner som fått barn så min situation är inte riktigt lik. Har också vänner med barn men som gillar att prata om andra saker, men jag gissar att det skulle förändras om majoriteten hade barn.

Blir det samma sak när du umgås med dina vänner på tu man hand? Alltså så att det inte är ett gäng med barn + du. Det blir nog lätt hänt att man ramlar in på det gemensamma om tex 4 av 5 personer i ett sammanhang alla är dödströtta småbarnsföräldrar jämfört med om det är en trött förälder som träffar en vän utan barn.

Jag kan dock fatta varför det lätt blir prat om barn, men jag förstår att det är jobbigt. Jag skulle inte heller vilja ägna alla samtal åt sånt. Samtidigt så vill jag själv mest bara prata om min katt eller min häst så jag är nog inte så mkt bättre egentligen

 

[sthu]

Jag tappade kontakten helt med mitt umgänge när de skaffade barn. Jag blev aldrig medbjuden på nånting, just för att jag inte har barn.

Jag söker också nya vänner utan barn. Hopplöst känns det som. Jag bor i en ännu mindre ort än du (800 invånare) och har inte mycket kontakt med omvärlden utanför jobbet.
Jag träffar mest folk på jobbet och min stallägare. Har lite svårt att få kontakt med nya människor.

Ibland har jag tänkt att jag borde skaffa barn bara för att "komma in i samhället" och börja träffa folk igen. Men nej, det är inte värt det.

 

[Voeux]

Jag är en tjej, 36 år, som är gift och bor i hus men min man och en hund. Jag har haft ett långt förhållande tidigare och däremellan bara kortare relationer. Jag har aldrig haft en barnlängtan trots att jag blev faster i unga år och har en stor familj med många syskonbarn. Barn är gulliga på ett sätt men också väldigt tråkiga. Jag föredrar intelligenta vuxna konversationer och tröttnar snabbt på när barn springer runt i rummet.
Alla mina vänner har idag skaffat barn och jag är i princip den enda i umgänget som inte har barn. Det är så himla ensamt! Jag har bara min man att ventilera med. Mina vänner har blivit mammor. De har försvunnit in i barnbubblan och tappat sig själva tycker jag. Det är som om de inte längre heter "Anna" utan "Mamma". Från att ha pratat om jorden runt resor, shopping och karriär till att sitta och prata om hur "barnet" gör framsteg, börjat krypa, blöjor, vakna nätter, gravidkilon och annat. Det är fullkomligt ointressant och jag får typ panik. Även om jag försökt ta initiativ till att hitta på andra saker (typ spela tennis, fångarna på fortet, spaweekend, makeupkvällar) så slutar det alltid med barnprat och småbarnströtthet.
Jag tänker att jag måste byta vänner, men vart jag än söker så hittar jag inga nya utan barn i min ålder.
De som jag oftast har mest gemensamma intressen med har barn eller vill ha barn. När jag har sökt på barnfrihetsgrupper på FB eller liknande så är det oftast mer "alternativa" människor. (Jämför pop med alternativ musik ). Jag är så vanlig på nåt sätt, men med ett ovanligt livsval kanske.

Jag borde kanske se till att flytta till Stockholm helt enkelt för att passa in och hitta likasinnade. (Bor i liten ort, 12 000 inv, idag).

Hur gör ni andra frivilligt barnlösa för att hitta nytt umgänge när behovet finner sig?

Du är i gott sällskap här på Buke tror jag, flera frivilligt barnlösa Fortsätt kika runt, Sverige kryllar av fullkomligt vanliga kvinnor som är frivilligt barnlösa.

Har du pratat med dina vänner om hur du känner? Det kan ju annars vara ett steg i att återfå en annan relation med dem om de vet hur du känner. Sen vill jag bara flagga för att det kan låta ganska dömande om du uttrycker att de tappat sig själva, det kan ju skapa en klyfta i relationen snarare än att utveckla den. De flesta förändras i och med graviditet och barn och saker som shopping och karriär kanske inte är intressant för dem längre. Det betyder ju inte att man tappat sig själv men att du och dina vänner kanske har utvecklats i olika riktning i livet. Om du vill ha kvar dem så hade jag pratat med dem och hoppas att de förstår och kan fokusera på annat när vi träffats, ni har säkert många gemensamma intressen fortfarande. Men personligen hade jag inte velat fortsätta umgås med någon som tyckte att jag tappat mig själv för att jag inte längre tycker att shopping är lika intressant längre. De måste ha förståelse för att du inte är intresserad av barnprat, men du måste också ha förståelse för att de har genomgått en stor förändring i sina liv.

 

[Hippocampus]

Det är jobbigt, för så fort barn kommer förändras allt. Det är ju självklart att det gör det men det blir väldigt stor förändring och jag tror inte föräldrarna inser det riktigt (för de har mycket annat att ta hand om såklart). Men för den personen som blir över kan det vara tufft och man inser att alla lovord om att ändå ses kommer aldrig infrias.
Jag har löst det genom att skaffa hobbies, som tex hästar och sport. Det jag tränar kan man inte ha barn med sig, det är ofta det som blir lite trist annars, så fort man ska ses är barn med. Det blir barnprat. Hela tiden.
Har du nån hobby?

 

[escodobe]

43n och frivilligt barnlös. Jag skulle råda dig att börja med nån hobby gå med i föreningar och allmänt breddda åldern på dina vänner så att du både har yngre,babyboomålder och lite äldre vänner

 

[SiZo]

Jag är barnfri, vilket jag tycker är ett bättre ord än frivilligt barnlös. Barnlös antyder att man saknar något, att man inte är hel som människa eller liknande. Och så är det verkligen inte. Jag vill inte ha barn, därför är jag fri från barn.

Det finns massor grupper på facebook, det finns minst en podd på ämnet. Och det finns massor barnfria här på buke! Givetvis är man aldrig 100% som någon annan, men jag tänker att du kan hitta lite gemensamt någonstans? Vad har skavt i barnfrigrupperna? Jag upplever att vi är många väldigt olika människor där.

Jag hittar nytt umgänge. Ibland hos yngre som inte hunnit skaffa barn än och ibland kommer gamla vänner tillbaka när de har kommit ur barnbubblan lite.

 

[Raderad medlem 120709]

33 år och har aldrig känt att jag vill ha barn. Jag får nog räknas som "alternativ" på ett gäng sätt dock. Jag vill bara inflika att man kan ha drastiskt olika stilar men ändå ha mycket gemensamt, så jag tycker det är lite tråkigt att du verkar avskräckt av de som är normbrytande på flera sätt?

Jag har svårt för sociala sammanhang irl så jag söker mig till onlinekretsar som handlar om mina intressen. Det finns garanterat såna för det du gillar, det är ju helt ordinära Svenssongrejer (i mina ögon då ). Tycks du inte hitta några barnfria ute i det öppna så var lite fräck och starta en tråd där du efterfrågar dem. Kolla också föreningar, kurser, studiecirklar. Kanske finns det något där som helt otippat visar sig vara jätteintressant?

Är det ett absolut måste att nya bekantskaper är jämnåriga? Som exempel - min bästa vän är sju år äldre än mig och det är aldrig något jag tänker på för vi har samma intressen och klickar personlighetsmässigt. Hen har visserligen barn men åldersskillnaden gör att den yngsta nu är i äldre tonåren och snart utflugen, så det blir inget småbarnssnack. Hade hen bott nära så hade vi garanterat hängt irl, men vi håller till godo med Discord.

Sen tycker jag det kan vara lite drastiskt att dumpa annars bra vänner för att de just nu befinner sig i småbarnsbubblan. Jag förstår absolut din frustration, men de kommer troligtvis ut när barnen är lite mer självgående och då kan de säkert vara sugna på barnfria aktiviteter. Det kanske de är redan nu men de orkar bara inte för att barnen tar all energi.

 

[Raderad medlem 68338]

Jag fyller snart 40 och är i högsta grad frivilligt barnlös. Har ganska stort umgänge och har faktiskt bara en kompis som har barn. Att inte ha barn är norm i mitt umgänge

 

[xfie]

Jag har mitt huvudsakliga umgänge i stallet numera och där är vi flera likasinnade. Så jag slår också ett slag för att söka umgänge via intressen.

Jag har försökt att behålla mina vänskaper när vännerna fått barn men det har oundvikligen blivit så att relationerna har blivit ytligare. Inte så konstigt egentligen, men lite sorgligt.

 

[Voeux]

Jag vill bara inflika att man kan ha drastiskt olika stilar men ändå ha mycket gemensamt

Skriver under på detta. Åh, ni skulle ha sett vår lilla grupp när vi var yngre. Jag med pennkjol och kofta, håret i en bulle på huvudet och sysslade med klassisk musik. Piano, cello, opera. En synthare med lack och extensions och hela kittet. En med tatueringar, dreads och piercings. En skogsmulle. I vuxen ålder har väl våra mest extrema sidor tonats ned lite men vi är fortfarande allra bästa vänner, och jag tänker ofta på vilken jäkla härlig gruppdynamik vi har och hur stort utbyte vi får av varandra.

Sorry för OT, men det är helt sant att de bästa av vänner inte alltid ser likadana ut.

 

[Raderad medlem 68338]

Skriver under på detta. Åh, ni skulle ha sett vår lilla grupp när vi var yngre. Jag med pennkjol och kofta, håret i en bulle på huvudet och sysslade med klassisk musik. Piano, cello, opera. En synthare med lack och extensions och hela kittet. En med tatueringar, dreads och piercings. En skogsmulle. I vuxen ålder har väl våra mest extrema sidor tonats ned lite men vi är fortfarande allra bästa vänner, och jag tänker ofta på vilken jäkla härlig gruppdynamik vi har och hur stort utbyte vi får av varandra.

Sorry för OT, men det är helt sant att de bästa av vänner inte alltid ser likadana ut.

Jag skulle säga medelålders/äldre gay-män med vinthundar, med intresse för typ antikviteter och dyra årgångsviner

 

[Myrten]

43n och frivilligt barnlös. Jag skulle råda dig att börja med nån hobby gå med i föreningar och allmänt breddda åldern på dina vänner så att du både har yngre,babyboomålder och lite äldre vänner

Skriver under på detta.

Jag är snart 55. För tjugo år sedan när många av mina vänner var mitt uppe i småbarnsåren och jag inte var det var jag glad att jag hade flera olika umgängeskretsar:

- Mina vänner jag hade genom mitt yrke. Där spelade det ingen roll att folk var mitt i småbarnsåren. Vi umgicks på jobbet och pratade - jobb. Om detta låter tråkigt så kan jag garantera att det inte var det.

- Stallkompisarna. Här var naturligtvis hästarna i fokus.

- Hundkompisar. Mycket blandade åldrar och det var intresset för hundar som förde oss samman.

Trots detta fanns det ett antal personer bland jobbkompisarna, stallkompisarna och hundkompisarna där diskussionerna kunde fördjupas och röra sig från ämnet. Vi blev vänner på annat sätt.

För nära tio år sedan lärde jag mig dyka. Genom den hobbyn har jag fått nya vänner, både dykare och kompisar till dykare.

Så att hitta nya intressen kan ge nya vänner som befinner sig på olika stadier i livet.

 

[tuaphua]

Jag är en tjej, 36 år, som är gift och bor i hus men min man och en hund. Jag har haft ett långt förhållande tidigare och däremellan bara kortare relationer. Jag har aldrig haft en barnlängtan trots att jag blev faster i unga år och har en stor familj med många syskonbarn. Barn är gulliga på ett sätt men också väldigt tråkiga. Jag föredrar intelligenta vuxna konversationer och tröttnar snabbt på när barn springer runt i rummet.
Alla mina vänner har idag skaffat barn och jag är i princip den enda i umgänget som inte har barn. Det är så himla ensamt! Jag har bara min man att ventilera med. Mina vänner har blivit mammor. De har försvunnit in i barnbubblan och tappat sig själva tycker jag. Det är som om de inte längre heter "Anna" utan "Mamma". Från att ha pratat om jorden runt resor, shopping och karriär till att sitta och prata om hur "barnet" gör framsteg, börjat krypa, blöjor, vakna nätter, gravidkilon och annat. Det är fullkomligt ointressant och jag får typ panik. Även om jag försökt ta initiativ till att hitta på andra saker (typ spela tennis, fångarna på fortet, spaweekend, makeupkvällar) så slutar det alltid med barnprat och småbarnströtthet.
Jag tänker att jag måste byta vänner, men vart jag än söker så hittar jag inga nya utan barn i min ålder.
De som jag oftast har mest gemensamma intressen med har barn eller vill ha barn. När jag har sökt på barnfrihetsgrupper på FB eller liknande så är det oftast mer "alternativa" människor. (Jämför pop med alternativ musik ). Jag är så vanlig på nåt sätt, men med ett ovanligt livsval kanske.

Jag borde kanske se till att flytta till Stockholm helt enkelt för att passa in och hitta likasinnade. (Bor i liten ort, 12 000 inv, idag).

Hur gör ni andra frivilligt barnlösa för att hitta nytt umgänge när behovet finner sig?

Jag är 41 år och frivilligt barnlös. Jag har en del vänner utan barn och en hel del med barn.
Självklart får man ta hänsyn till att barn ska passas, kan bli sjuka och att man som förälder så klart älskar sina ungar och gärna pratar om dem och föräldralivet. Men jag har inte upplevt att de slutar intressera sig för mig, mitt liv och mina känslor.
Jag kan ju själv ha svårt att ses för att jag jobbar mycket, ska sköta hästar/hundar/gård etc.
Sen har vissa barn varannan vecka. Och kan då gärna umgås utan barn/göra aktiviteter som inte är lämpliga med barn.

Jag tycker inte de förlorat sig själva för att de har fler eller andra intressen nu. Man utvecklas ju genom livet. Ingen är väl konstant livet igenom.
Jag har inte brutit kontakt med någon för att de fått barn eller själv blivit spolad pga det.
Sen kanske det är ensamt då om man inte har andra att umgås med/inte har hobby som tar tid. Men då tänker jag att man får addera fler till sin vänskapskrets eller skaffa hobby etc.

 

[tuaphua]

Skriver under på detta. Åh, ni skulle ha sett vår lilla grupp när vi var yngre. Jag med pennkjol och kofta, håret i en bulle på huvudet och sysslade med klassisk musik. Piano, cello, opera. En synthare med lack och extensions och hela kittet. En med tatueringar, dreads och piercings. En skogsmulle. I vuxen ålder har väl våra mest extrema sidor tonats ned lite men vi är fortfarande allra bästa vänner, och jag tänker ofta på vilken jäkla härlig gruppdynamik vi har och hur stort utbyte vi får av varandra.

Sorry för OT, men det är helt sant att de bästa av vänner inte alltid ser likadana ut.

Håller med!
Jag har väldigt olika vänner! Och det tycker jag är härligt. Man lär sig ju väldigt mycket och det är spännande att höra om liv som inte är som ens eget.

 

[nightcrawler]

Det är bara jag och en till av mina vänner som inte har barn. Tyvärr umgås vi mycket sällan då hon bor en bit ifrån och inte har körkort. Övriga vänner med barn umgås jag sällan med, fast vi umgicks inte speciellt ofta innan barnen heller. Bara bästa kompisen även om jag ibland känner att det är väldigt jobbigt med hennes unge. Nu har den som tur är blivit större och är inte klängig och gapig längre.
Förut så blev det ofta barnsnack när vi träffades. Alltid tjat om förlossningar och uppfostran vilket var mer eller mindre olidligt för mej som inte är ett dugg intresserad av något som har med barn att göra. Nu har det tack och lov blivit lite bättre. Det värsta är när dom inte fattar att man inte är intresserad av deras ungar. Jag pratar inte om mina hundar och hästar om dom inte frågar men dom bara babblar på om ungarna. Hade önskat att det fanns fler i umgänget som inte är intresserade av barn

 

[Inte_Ung]

Jag är på andra sidan barn.
De är stora nu och har samtliga flyttat hemifrån.
Om du breddar ditt urval av vänner till typ alla åldrar så kommer du att hitta folk att hänga med som har annat för sig än barn.
Det där med barn är en period i livet som går över.
Men medan det pågår så är det ju viktigast i vardagen.
Om du tänker det som att de har givit sig ut på sitt livs resa och är upptagna med det ett tag, blir det lättare då?
Vänner som drar iväg flera år på Jorden-runt-resor är ju inte heller så tillgängliga.

 

[Fjordfrälst]

Jag har inga barn själv men inte har jag upplevt att mina vänner som har barn har tappat sig själva ?!?. Givetvis är det en stor förändring att skaffa barn och bilda familj och jag finner det självklart att man inte kan umgås som förr när man var yngre och även barnfria. Såklart jag minns den tiden med glädje men lixom...Allt har sin tid som det så vackert heter .

 

[Silver Girl]

Jag är 43 och barnfri och har mina vänner genom mina hobbies i första hand. Förut hade jag häst, nu hund. Har alltid i stallet och med hunden umgåtts med alla åldrar från tonåringar till pensionärer.
Och då vi nu främst träffas i samband med träning eller liknande spelar det inte någon roll om de har barn eller inte. De jag umgås mest med just nu har barnbarn och självklart nämns detta men är inte något dominerande.

Är kanske annorlunda om man vill ha vänner att bara träffa, äta och prata allmänt. Då pratar man ju om sina liv på ett annat sätt och då är det självklart att barn blir ett samtalsämne.