Fast de behöver inte alls åka någonstans för att träna om de inte bor absolut mitt i stan, men även där finns det faktiskt öppna ytor, till och med i Stockholm finns en stor öppen äng där man lätt kan ta tillräckligt avstånd för att kunna träna effektivt. Det handlar om att öka avståndet i meter, inte kilometer. Det handlar om att vara så pass nära att ens hund ser retningen, men inte så nära att man inte kan ta kontakt med hunden.De flesta som söker hjälp på brukshundsklubben är vanliga hundägare som vill ha hjälp med att hantera sin hund.
De vill inte ha långa träningsupplägg som innebär att de måste ta sin hund i bilen och åka någonannanstans och träna.
De har sällan någon större kunskap om inlärning eller hundars egenskaper.
De vill kunna bryta sin hund på ett enkelt sätt och gå vidare.
Det jag försöker förmedla är lämpliga belöningar för just den individ de har.
Dessutom finner jag mig nödgad att påpeka att även ändrat beteende kan ändra känslor inför företeelser.
Det brukar de flesta "glömma bort" i ivern att "vara snälla".
För egen del anser jag det vara bra mycket snällare att inte låta hunden självbelöna sig genom utfall, och därigenom ytterligare befästa beteendet.
Men det är jag det....
Frågan blir om det är snällast mot hunden---- eller mot ägaren, med metodivern.
Jag jobbar hellre under en lite längre tid med positiva känslor hos hunden, än att köra en quick-fix som riskerar att skapa mer obehag och ännu större problem. Och som instruktör kommer jag göra mitt bästa för att engagera andra människor, oavsett hur erfarna eller hundvana de är, i det tankesättet. Det handlar inte om att "vara snäll" det handlar om att hunden ska lära sig med positiva känslor, och att vårda sin relation med hunden. Inte att vara pluttigull snuttesöt och muta hunden till lydnad.
Och om nu människorna är så oerfarna och har sådan liten aning om inlärning, hur ska de då ha en chans i världen att ha rätt timing på sin bestraffning?