Igår var det efterlängtade samarbetssamtalet!
Sambon,jag och mamman var eniga om att jag skulle delta i detta möte.. men fick kalla handen av socialsekreterarna
Det var bara föräldrarna som skulle delta!
Men förra gången då min sambo inte kunde delta i samarbetssamtal så fick farmor följa med mamman in och prata, jag får det inte att gå ihop.. kan någon förklara varför?
Nåväl det gick inget vidare, det blev precis som vi trodde.
Mamman snackade bara om vad vi gjort/sagt nästan inget om sonen mer än att hon ville att han skulle bo hos henne.
Hon vägrade lyssna på vad sambon berättade om vad sonen sagt och gjort. Allting hon sa handlade om att svartmåla sambon inför socialsekreterarna. Sambon var inte där för att lyssna på detta utan sa att han var där för att prata om sonen och situationen, inte om ngt annat. Han fick inget som helst stöd från socialsekreterarna utan han lyckades snarare provocera dom såpass att dom var högröda i ansiktet Det lyckades han med genom att säga att vid nästa samtal så ville han ha med sig en socialsekreterare från våran kommun eftersom han inte tyckte att dom som var med nu var opartiska.
Sambon har i vilket fall som helst blivit stämd nu, stämningsansökan är inlämnad och det känns faktiskt skönt.. nu är det hela i rullning och förhoppningsvis så dröjer det inte alltför länge innan en dom har kommit.
Sonen vill fortfarande inte åka till mamma i helgen, han vill helst inte prata med henne i telefon.. men vad gör man?
Jag får stålsätta mig och vara elak i hans ögon genom att sätta luren vid hans öra när hon ringer och vill prata *tack för bärbara telefoner*
Det absolut värsta av allt är att hon anklagar oss för att han har gått ner i vikt! Precis som om vi skulle strunta i att ge honom mat hon förstår inte att det är situationen som varit som har påverkat honom (doktorns utlåtande)
Det kom även fram att hon ringt runt till dom företag där sambon sökt jobb och svartmålat honom, hittat på saker så att han inte skulle få jobbet
Ärligt talat, jag förstår inte!!
Hon försöker få mig att dumpa sambon, och blir galen när jag inte gör det. Hon förstör jobb för honom odyl. Varför??
Det är ju SONEN det ska fokuseras på.. inte oss!
Hon kollar upp allt vi gör.. när jag började skolan, när vi besiktade bilen, min inkomst, sambons inkomst, ringer runt olika myndigheter för att kolla om vi hört av oss dit osv.
Jag avundas hennes energi, för att vara så sjuk som hon säger att hon är.. så orkar hon väldigt mycket!!
Sonen är iaf pigg och glad, kliver upp i ottan för att han säkert ska hinna till skolan, har hittat lekkamrater i klassen och börjat spana in lite tjejer
Folk undrar hur man orkar engagera sig i någon annans barn så här mkt.. hur skulle man inte orka??
Dom små spontana kommentarerna från honom gör att det är värt det miljoner gånger om..
"-Är din styvmamma snäll??
-Hon är bättre än bäst"
"-Åt du upp fikat du fick med dig?
-Såklart, det är ju du som har gjort det"
Kan man bli annat än rörd??
Sambon,jag och mamman var eniga om att jag skulle delta i detta möte.. men fick kalla handen av socialsekreterarna
Det var bara föräldrarna som skulle delta!
Men förra gången då min sambo inte kunde delta i samarbetssamtal så fick farmor följa med mamman in och prata, jag får det inte att gå ihop.. kan någon förklara varför?
Nåväl det gick inget vidare, det blev precis som vi trodde.
Mamman snackade bara om vad vi gjort/sagt nästan inget om sonen mer än att hon ville att han skulle bo hos henne.
Hon vägrade lyssna på vad sambon berättade om vad sonen sagt och gjort. Allting hon sa handlade om att svartmåla sambon inför socialsekreterarna. Sambon var inte där för att lyssna på detta utan sa att han var där för att prata om sonen och situationen, inte om ngt annat. Han fick inget som helst stöd från socialsekreterarna utan han lyckades snarare provocera dom såpass att dom var högröda i ansiktet Det lyckades han med genom att säga att vid nästa samtal så ville han ha med sig en socialsekreterare från våran kommun eftersom han inte tyckte att dom som var med nu var opartiska.
Sambon har i vilket fall som helst blivit stämd nu, stämningsansökan är inlämnad och det känns faktiskt skönt.. nu är det hela i rullning och förhoppningsvis så dröjer det inte alltför länge innan en dom har kommit.
Sonen vill fortfarande inte åka till mamma i helgen, han vill helst inte prata med henne i telefon.. men vad gör man?
Jag får stålsätta mig och vara elak i hans ögon genom att sätta luren vid hans öra när hon ringer och vill prata *tack för bärbara telefoner*
Det absolut värsta av allt är att hon anklagar oss för att han har gått ner i vikt! Precis som om vi skulle strunta i att ge honom mat hon förstår inte att det är situationen som varit som har påverkat honom (doktorns utlåtande)
Det kom även fram att hon ringt runt till dom företag där sambon sökt jobb och svartmålat honom, hittat på saker så att han inte skulle få jobbet
Ärligt talat, jag förstår inte!!
Hon försöker få mig att dumpa sambon, och blir galen när jag inte gör det. Hon förstör jobb för honom odyl. Varför??
Det är ju SONEN det ska fokuseras på.. inte oss!
Hon kollar upp allt vi gör.. när jag började skolan, när vi besiktade bilen, min inkomst, sambons inkomst, ringer runt olika myndigheter för att kolla om vi hört av oss dit osv.
Jag avundas hennes energi, för att vara så sjuk som hon säger att hon är.. så orkar hon väldigt mycket!!
Sonen är iaf pigg och glad, kliver upp i ottan för att han säkert ska hinna till skolan, har hittat lekkamrater i klassen och börjat spana in lite tjejer
Folk undrar hur man orkar engagera sig i någon annans barn så här mkt.. hur skulle man inte orka??
Dom små spontana kommentarerna från honom gör att det är värt det miljoner gånger om..
"-Är din styvmamma snäll??
-Hon är bättre än bäst"
"-Åt du upp fikat du fick med dig?
-Såklart, det är ju du som har gjort det"
Kan man bli annat än rörd??