Jag har en 6-åring som en gång i tiden bet på sina naglar. Det löste vi lätt mha Stopp & väx eller vad det nu heter. Tyvärr ersätte han det beteende med att börja tugga och pilla bort skinn från fingertopparna så tidvis har han alldeles skinnflådda fingertoppar och självklart får han ont. Vi vet inte hur vi ska få honom att sluta. Vi har försökt att förklara för honom att han måste sluta så att han inte får ont (sliter bort mycket skinn, får sår, får infekterade sår osv.) och för att han på sikt ska behålla normal känsel i fingertopparna. Det hjälper inte. Han är väldigt "pillig" så vi försöker få honom att använda händerna mycket och tittar vi på film eller något ber vi honom att sätta sig på händerna när det blir omöjligt för honom att inte bita eller klösa på fingrarna. I slutänden blir det väldigt mycket tjat helt enkelt vilket alla är trötta på.
Jag vet inte vad vi ska göra. Hoppas att han växer ur det känns inte helt aktuellt med tanke på att han faktiskt skadar sig själv.
Jag är nagelbitare. Och jag ser det som något som finns där jämt, även de perioder i livet då jag haft långa, välskötta, målade naglar; då är jag att se som en "nykter nagelbitare". Jag återkommer alltid till nagelbitningen förr eller senare.
Jag började nog i skolåldern ungefär (minns inte själv). Alla medel fick jag; stoppoväx, bite-x och alla sådana. Jag bara vande mig vid smaken och tuggade vidare. Jag biter också på fingrarna; på skinnet omkring naglarna (dock ej nagelband). Ibland blir det nästan sår.
Jag kan om jag bestämmer mig hålla upp med bitandet, men oftast slutar jag då med naglarna och äter på skinnet "istället".
När jag pluggade sa vår psykologilärare att nagelbitning är en psykisk störning. Jag tänker att ja, det är någon form av sätt att hantera inneboende stress, liksom t ex tics, rycka hår av sig själv, sitta och rycka med benet mm.
Jag tror inget resonemang när jag var liten hade fått mig att SLUTA bita. Jag är 46 år och ser mig som nagelbitare; kommer troligen vara det resten av mitt liv (men ibland är jag "nykter nagelbitare" och låter bli).
Däremot tror jag ni får fortsätta med att förklara för honom just ur en hygienisk aspekt och smärtaspekt. Sätt plåster på när det blir sår. Att däremot tjata för mycket hjälper nog föga; då döljer man det bara för den som "tjatar", men biter när de inte är där och ser.
Jag tror också mycket på att aktivera barnet mer; det är det tips vi fått för vår son som av och till har problem med tics. Han har dem oftare när han är stressad/orolig rent allmänt, men också om han är stilla för mycket. De kommer ju liksom aldrig när man spelar fotboll, cyklar, springer eller dylikt. Och det gör oftast inte heller nagelbitning.