Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

[Raderad medlem 94602]

Gör här ett försök för att se om någon här på föräldrar kännerigen den typ av barn och problem jag kommer att beskriva. För jag behöver hjälp att förstå mitt fadderbarn som jag ser som annorlunda och föräldrarna kan jag inte fråga.

Jag och min sambo är alltså faddrar till ett barn på strax över fyra år. Vi kan kalla barnet X. Förutom att vi är faddrar så är den ena av oss syskon med en utav föräldrarna så våra barn är alltså kusiner. Vi har dessutom umgåtts rätt flitigt genom åren och de är faddrar till vårat barn. Vi förväntas ställa upp som barnvakter mm men problemet är att X inte är som något annat barn vi känner och det börjar bli problem. Föräldrarna inser att nått inte är som vanligt men vill inte gå in på det mer än att de säger att X bara är sen och X gör stora framsteg. Dock håller ingen av våra syskon eller vänner med och frustrationen blir allt större hos oss för vi vet inte hur vi ska hantera X eftersom X blir allt mer annorlunda med åren.

Föräldrarna har alltid haft mycket svårt att ta någon form av frågor som kan uppfattas som kritik även i andra samanhang utanför X. Flera vänner och även ett syskon har råkat i blåsväder när de lite försiktigt undrat över vissa avikelser hos X. Därför vill jag och min sambo inte ens försöka ta upp något med dem.

Det jag hitills vet som de berättat är att BVC utrett talet men att det också "bara är sent." Sen vet jag p.g.a att jag jobbat på X dagis att det varit personal skickat genom BVC för att träffa X då personalen slagit larm. Föräldrarna vet att jag jobbade där under dessa dagar men har ändå inte velat tala med mig om det så det är uppenbarligen mycket kännsligt.

Redan vid ett års ålder började släkt och vänner fina X speciell. Bland annat så har X alltid varit väldigt livlig men också svår att få ögonkontakt med. Det är först för knappa året sen som man har kunnat möta X blick. Men nu känns det som X ser igenom en när man talar till X. Som liten när X stod och hoppade i ens knä och man pratade och jollrade undvek x alltid att ens se en i ansiktet. Kändes märkligt eftersom andra barn gärna vill le, känna på ens näsa och hår och möta ögonen.

Sen följde en lång period av rymningar. Att sätta ner X på backen var en kapplöpning. Dörrar mm måste alltid hållas låsta och X har försvunnit ut ur huset en natt som 2½ åring. Panik

X leker inte med andra barn utan leker själv vid sidan av andra. Innan tre år så lekte X inte alls med andra utan fann dem helt ointressanta. Kunde gå rakt förbi barnen på gräsmattan och gå ända tills staketet stoppade X. Då stod X där och väntade på att någon vuxen skulle komma.

När X är här tar X en leksak och den släpps inte ur handen ens vid måltid. När andra barn är här ska ju varenda sak hällas ut och lekas med i 15 sekunder sen på nästa grej. Tyvärr pillar X alltid sönder den utvalda saken så nu gömmer vårt barn allt som är kärt innan ett besök. Ändå brukar besöket sluta med tårar över en trasig sak. Känns som att vid fyra års ålder så bör barn ha kommit ifrån pilla-sönder-stadiet?

X är heller inte snäll alla gånger utan spottar mycket på både barn och djur. Vid ett besök nyligen hos en släkting med hundvalp sparkade X helt utan anledning till valpen så den geld iväg över halva köksgolvet Och vår kanin får varje gång stå ut med att X bankar och spottar på buran. Man kan säga till hur många gånger som helst med efter någon minut är X tillbaka och fortsätter. Vid tillsägning tittar X förbi en och inte på en och skrattar och springer iväg. Känns så frustrerande att inte veta hur man ska bete sig i dessa situationer. Andra barn ser och tar efter. Vårt barn har upprepade gånger frågat varför X får si och så? Förr sa vi att X var liten men nu är de strax över fyra och vårt barn fem så vi kan inte skylla på det längre. Vi har inget svar

X talar heller inte så man förstår. X talar massor men det är helt obegripligt. Oftast talar X i två och treordsattser och då kan man förstå men så fort det blir längre sattser blir man helt oförstående. Detta börjar bli ett stort problem för oss när vi passar honom. Det blir stora frustrationer både för oss och X när vi inte förstår. När vi tar upp detta med komunikationsproblemen med föräldrarna när vi passar X så pratar de bara bort det.

Det jag skulle vilja är om någon känner igen dessa "avvikelser" och har tips på hur jag och min sambo ska hantera lilla X? Vi förstår inte X beteende och står helt handfallna inför den här typen av trotts och problem. Vi vill ju gärna fortsätta kunna passa syskonbarnet men vi står som utmattade frågetäcken när Xvarit här

 

[tessiem]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Det låter som klassiska tecken på ngn störning inom autismspektrat.

Det finns massa bra litteratur att läsa inom ämnet & flera på buke har ju barn med autism eller jobbar med personer med autism så de kan ge bättre tips än jag kan.

Har förskolan tagit upp detta med föräldrarna mer ingående?
För det känns som om X beteende är en rätt stark "varningssignal" att saker & ting är lite speciella..

 

[Skogstrollet]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Även om ni inte vill komma med kritik till föräldrarna måste ni ju kunna fråga "hur vill ni att vi ska hantera X när han gör så här, hur gör ni?". Föräldrarna måste ju ändå vilja att ni använder samma metoder som de gör, oavsett hur barnet är, eller...?
Om de en dag frågar "varför gjorde du så mot X??" - "jag fick tipset på ett internetforum, de trodde X har en diagnos..."

My point, att sitta och leta diagnoser på internet hos amatörer gällande ett barn du har i bekantskretsen ger (iaf mig) lite obehagsrysningar. Det måste gå att ta prata med föräldrarna utan att de tolkar ALLT som kritik, och kan de inte det skulle jag personligen börja tveka till att ställa upp som barnvakt överhuvudtaget. Barnet kommer bara att bli större och starkare.

 

[Alexandra_W]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Jag vill inte påstå att det ÄR det som är problemet för X, men jag känner igen ALLT du beskriver från mitt arbete med autistiska personer...

Problemet du har är ju att det är en svår och känslig fråga för föräldrarna, antagligen för att även de sett att X inte 'är som andra barn.' Många föräldrar tar det tyvärr 'personligt' att deras barn har någon form av psykiskt funktionsnedsättande diagnos, och vill alltså inte 'ha' den diagnosen. Dvs barnet utreds inte/utreds sent. (Andra föräldrar gråter av tacksamhet att få ett svar, och att äntligen få ett kvitto på att det inte är 'deras fel' eller att de gör något fel/är 'dåliga föräldrar').

Så, du kan inte göra alls mycket på egen hand tyvärr, utan X behöver utredas ordentligt av expertis, helst igår, och när det finns en diagnos så ska stöd- och hjälpinsatser till både X, föräldrarna, dagis, er osv sättas in. Inte minst för X skull.

Så mitt råd är att verkligen försöka ta upp det med föräldrarna, med så neutrala formuleringar som möjligt. Dvs säg hellre att 'jag har sett att X har det besvärligt med att...' än 'X är ju jättejobbig och i situation si är han så'. Och försök trycka på att en utredning är för Xs bästa så han kan få stöd och hjälp.

Om du och din sambo verkligen inte vill ta upp det - vilket jag förstår men jag tycker du för X ska det, så är nog tyvärr lösningen att inte ha X hos er. För du kan tyvärr inte lösa det där på egen hand, eller hantera X beteende hos er på något bra sätt. Även om vi låtsas att X har diagnos Y, och du gjorde allt rätt utefter det - så det blir helt enkelt inte tillräckligt och dessutom inkonsekvent och förvirrande om det inte görs på bred front. Däremot vad gäller att vara 'elak' mot djur och så, så där både kan och ska du sätta stopp. Lyssnar han inte på tillsägelse, så ta ut honom ur rummet med kaninburen, och om så krävs lås dörren dit (ställ kaninen i annat, låsbart rum om det inte går).

Men, jag hoppas verkligen du för X skull orkar försöka prata med föräldrarna. Att det ÄR en känslig fråga bevisar att föräldrarna är medvetna om att X har problem. Och det är faktiskt ett bättre utgångsläge att nå fram än om de bara skrattade bort det och tyckte 'äh, han är lite sen och vild bara, det växer bort ska du se'

 

[prinsus_]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Om en av er är syskon till den ena av x föräldrar så borde ni vara så nära varandra att ni kan prata någorlunda öppet. Säg att ni tycker att X är rolig/go/whatever (hitta nåt positivt med barnet om det går) men att ni upplever att det är svårt att veta hur man bäst hanterar när X gör si eller så (fundera ut ett gäng frågor och skriv ner så du inte får tunghäfta under samtalet). Berätta hur ni känner, att det är svårt när X får göra saker men inte era barn osv. Föräldrarna kan ju inte ta illa upp när ni 1) ställer upp som barnvakter 2) är intresserade av att bemöta X på bästa sätt för att hjälpa honom att lyckas som person och i samspelet med andra människor.

Det ÄR svårt att bemöta ett barn med ett sånt här beteende men det sista du behöver är en Buke-diagnos på barnet. Försök vara uppriktig med föräldrarna utan att lägga börda på deras axla, för tro mig - de har det säkerligen jobbigt och ingen känner ju deras barn bättre än de själva gör och jag lovar dej att de lider. Peppa dem även att söka hjälp innan det är för sent. Ju senare man startar behandling på BUP desto svårare är det att få bukt med problemen och X kommer att lida genom att X får svårt att skaffa kamrater. Diagnos kommer X inte att få förrän i skolåldern men det finns mycket man kan göra innan dess som man inte behöver någon diagnos för.

 

[Alexandra_W]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Diagnos kommer X inte att få förrän i skolåldern men det finns mycket man kan göra innan dess som man inte behöver någon diagnos för.

Fast det beror ju helt på vad en utredning av visar. Finns diagnoser som sätts innan skolåldern, och absolut BÖR sättas (dvs utredas och upptäckas) innan skolåldern. (T ex just autism)

Dock därmed fortfarande inte sagt att X lider av någon specifik diagnos eller ej, utan bara att besvara uttalandet att det inte kommer sättas diagnos innan skolåldern, för det beror på om/vad en utredning visar.

Och som du säger, oavhängigt diagnos så kan man ge stöd och hjälp redan nu, både till barnet och föräldrar mfl.

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Skogstroll...du har nog inte förstått riktigt vad jag menar. Kanske var jag otydlig. Jag letar INTE efter en diagnos utan jag skulle vilja ha tips på hur jag och sambon ska hantera vissa situationer och kanske bemöta X på särskilt sätt när X är här. Jag bryr mig ju inte om VAD X eventuellt skulle ha för diganos. Jag skulle bara vilja veta om någon har varit med om liknande och hur de har hanterat de problemen. Vad är bra och vad är fel att göra?

Synd att min vilja att förska hitta lite svar för egen del ger dig rysningar. Som du själv säger blir barnet större och därmed problemet. Ett av syskonen tog upp detta med vårat gemensamma syskon på vad jag tyckte var ett väldigt bra sätt och resultatet blev bruten kontakt i över ett års tid. Vill inte hamna i den situatinonen.

 

[Alexandra_W]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Problemet med hur hantera situationer är att det ger liten nytta om det inte är konsekvent. I värsta fall gör själva inkonsekvensen (vissa regler hemma, andra hos er etc) att problemet blir värre/man får en värre reaktion att handskas med. Det går naturligtvis försöka hantera som man gjort med vilket annat barn som helst, men det blir problem om/när det aktuella barnet inte reagerar och förstår som 'vilket annat barn som helst'. T ex om det (nu talar jag generellt) är ett barn som är helt i avsaknad att känna empati, så även om man utmärkt pedagogiskt försöker förklara för ett sådant barn att 'när du gör si, då blir Y ledsen, precis som du blir ledsen när/om' så hjälper det inte, för barnet kan inte relatera. Om man kör det mindre pedagogiska med att 'utsätta' barnet för samma sak, så faller det lika platt, just för att barnet inte kan relatera.

Så att veta vad barnet har för styrkor och svagheter, och vilken kapacitet som finns resp saknas, DÅ kan man ta fram en plan för vad man ska göra i en viss situation, en plan som är anpassad till X och hans förmågor. Så man är tyvärr inte superhjälpt av specifika råd ens från de i samma situation, just för att även om beteendet är lika, så kan orsaken vara olika, och ffa förmågorna.

Därmed inte sagt man ska skita i det och låta X styra och ställa och bara anpassa sig. Men vill du ha vettiga råd ang hur hantera just X så bör de ges av någon som träffat X, för vad som fungerar på ett barn kan slå fel på ett annat osv. Så då bör du prata med någon som är expert, och träffat X. Och då är man ju tillbaka till att du måste ha föräldrarna 'med på tåget' =/

(vi har t ex två st, med EXAKT samma beteende i samma givna situationen. Men två HELT oliak förhållningssätt, just för att samma inte fungerar. Att på B använda en specifik metod som fungerar bra och som tänkt för A, blir rena 'belöningen' för B. Helt enkelt för att de har olika styrkor/svagheter och ffa olika saker de vill uppnå/som driver dem. Likväl som det för en individ kan ses som negativt att inte få vara med utan få vara själv i ett rum när man blivit arg och kastat grejer, medan det för den andra individen är rena jackpoten att få vara själv i ett rum när man kastat grejer. )

Men börja med att isolera ut det som känns 'värst', mest problematiskt. Du nämner en rad saker, men vilket känns jobbigast? Kommunikationen? Spottandet? Sönderpillandet?

Mycket kan du hantera genom att ta bort möjligheten. T ex kaninterror, ta bort kaninen och lås in den. Sönderpillandet av leksaker - ha bara en eller två leksaker (som du inte är rädd om) framme när X kommer osv. Det löser mest troligt ingenting, men det begränsar problemet både för dig och dina barn.

 

[Skogstrollet]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Men hur du ska bemöta X kan du väl knappat förvänta dig att få vettiga svar om från främlingar på nätet? Det måste ju rimligtvis föräldrarna till barnen ha svar på?

Skulle du själv tycka det vore ok om du lämnade bort ditt barn till någon som istället för att komma till dig för att få veta hur det lämpligen behandlas börjar söka och fråga på internet och experimenterar själv?

Som Alexandra skriver, konsekvens är viktig även för barn utan diagnoser. Troligen har föräldrarna hittat metoder som fungerar och det bästa du kan göra är att göra likadant som dem, för att dels ge trygghet, rutin men också en konsekvent behandling av barnet.

"Vad är fel att göra?"
Fel (tycker jag) är att börja uppfostra andras barn på eget vis utan att föräldrarna vet om det.

"Vad är bra att göra?"
Det enda du kan göra, rent etiskt, är att antingen få igång en kommunikation med föräldrarna och om det är uteslutet ta bort de element som kan trigga barnet. Dvs stäng in kaninen i annat rum, ta bort leksaker osv så som ni redan gör. Men det känns inte som en hållbar situation...
Er uppgift blir då inte att uppfostra barnet utan helt enkelt agera "förvaring".

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Skogstroll- Det handlar inte om att uppfostra eller exprimentera men deras barn. Jag vet inte om du haft ett mycket speciellt barn i din närhet så du förstår hur det kan påverka ex andra barn dvs dina egna? Det är ju sånt jag vill ha tips på. Jag vill absolut inte ta över någonting i föräldrarnas roll eller uppfostring. Jag vill kunna hantera några problemen som uppkommer när de är under mitt tak med mina barn. Kunna lösa situationer. Det är ju inte fråga om att jag tänker börja bedriva någon sorts pedagogisk verksamhet eller "bot" på kusinen. Nu var det bara några idéer jag efterlyste. Har du några får du gärna dela med dig.

Tessiem- Ja förskolan har tagit upp problemen med X eftersom de fick ha en egen peronal till X under ett års tid och verksamhetsplaneringen fick anpassas efter X. Men detta vet jag eftersom jag jobbat där. Annars hade jag aldrig vetat om det. Har lite fint lagt fram att jag arbetat där och träffat X fröken (som bara har hand om X) men aldrig fått någon reaktion eller förklaring till vad som pågår. Vilket gör oss som familj ledsna. Ingen av syskonen eller gemensama vännerna vet någonting om detta. Hur ska man vara ett stöd när man inte får förstå?


Alexandra_W- Som jag svarade skogstroll så har vissa som står nära (Bla ett syskon) försökt närma sig frågan men det är så känsligt. Det har bara blivit jättefel. Önskar verkligen att vi kunde prata om det men jag är nog rädd att det är förnekelse som gäller här. Dock så har pappan nämt lite nu för sambon när de utövar sitt fritidsintresse ihop att de har stora problem med X för att i nästa stund "släta över" det med att säga att det snart växer bort.


prinsus- Åter igen så är det som sagt inte dignosen jag söker utan var man kan göra för barnet (och barnen runt omkring som inte heller förstår) när X är här. Jag har exempelvis när de frågat hur det har gått när X varit här sagt saker i stil med " Det har gått jättebra men X ville berätta något vid maten som jag inte förstod och då blev X rätt arg på mig" Då har jag givetvis hoppats på att få ett tips på vad jag skulle ha gjort men istället säger de "Jaja så blir det hemma med" och så skrattar de bort det hela.


Vet förstås att det inte är min grej att fixa runt i detta men jag har lovat att vara en extramamma (gudmor) och sätter värde på det. Det är ett syskonbarn som varit älskad sen X låg i sin mammas mage och jag blev tillfrågad som gudmor och då vill jag förstå X i X egen värd. Men så fort man närmar sig dessa frågor med föräldrarna så är det bakut för vem som hälst ( även för mor/ farföräldrarna)

Vill bara kunna känna att det funkar lite bättre och förstå X så lite av frustrationen släpper för alla. Därför är alla råd dyra. Som sagt så skiter jag i diagnos om så finns. Jag vill bara ha lite tips. Tex hur förklarar man anorlunda beteende för andra jämnåriga barn, hur gör man när barnet inte lyssnar, inte söker kontakt eller tar emot konakt och inte kommuniserar? Jag har aldrig råkat ut för detta tidigare...

Givetvis så pratar vi ju om våra barn när vi träffas och ibland kan man flika in att X gjorde så eller så i en viss situation i hopp om att få lite feedback från föräldrarna men svaret brukar bli "Så gör x aldig/alltid hemma med" Aldrig ett råd eller ett tecken på att det skulle vara ett problem.

Kanske lika bra att släppa det och bara återgå till att se till att inte djur och inredning blir skadat och X inte rymmer när X är här. Det sorgliga är att de övriga barnen i familjen nu inte vill träffa kusinen och det gör mig ont De säger att de inte vill leka med x för de förstår inte x språk och deras leksaker bara går sönder.

Önskar att det var så lätt att bara för att man är familj och innerst inne älskar varandra så var det självklart att relationerna och problem skulle flyta öppet och lätt....

 

[prinsus_]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Men om föräldrarna säger "så gör X aldrig/alltid hemma". Kan man inte komma med en följdfråga då om hur de brukar hantera situationen eller hur de vill att ni ska göra?

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Mycket kan du hantera genom att ta bort möjligheten. T ex kaninterror, ta bort kaninen och lås in den. Sönderpillandet av leksaker - ha bara en eller två leksaker (som du inte är rädd om) framme när X kommer osv. Det löser mest troligt ingenting, men det begränsar problemet både för dig och dina barn.

Det är ju såhär vi gör idag. Kaninen åker in i ett rum, en hel del av leksakerna göms undan osv. Men så har vi fått frågan några gånger varför vi tex tagit bort kaninen eller en viss leksak som X gillade förra gången. Vi har svarat ärligt att vårat barn är rädd om saken och inte vill låna ut och att X gjorde si eller så på kaninen så det är kanske lugnast så här ifall att...

De har då tagit illa vid sig och säger att så behöver de inte göra hemma. Nu är deras hem anpassat för barn i ålder 1-2 år ( för X skull) medans vi har lämnat den perioden bakom oss. I dagsläget lägger vi en rejäl stund på att anpassa vårat hem när de kommer på besök. Sen är det klart att spottandet och annat på kusinerna osv underlättar ju inte umgänget. Det har ju hänt att de har efterapat beteenden och på tillsägelse så försvarar de sig med att säga "så gör ju X"


prinsus- Du har rätt och vi försöker ställa lite följdfrågor. Det är ju tyvärr det enda lite försiktiga sättet vi vågar söka information på. Men ärligt kan jag säga att man får sällan ett rakt svar. Det pratas liksom bort...Sen som jag svarade ovan så är mycket i deras liv anpassat för ett barn i 1-2 års åldern ( detta är deras enda barn) så de förstår inte varför vi tex har saker som lego, pussel på 30 bitar, småbilar, osv. De tycker att sånt är olämpligt för en fyraåring. De har rejälare leksaker, barngrindar, inga dukar eller prydnadssaker framme osv. Sådär som man hade sitt hem när barnen var små. Även beteenden som att kladda/kasta mat, kassta leksaker mm anser de vara okej till viss del. Det kommer alltid det där att "x är ju bara fyra erat barn är ju fem" Vad i hela friden säger man då

 

[Alexandra_W]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Jag vill kunna hantera några problemen som uppkommer när de är under mitt tak med mina barn. Kunna lösa situationer. Det är ju inte fråga om att jag tänker börja bedriva någon sorts pedagogisk verksamhet eller "bot" på kusinen. Nu var det bara några idéer jag efterlyste. Har du några får du gärna dela med dig.

Haken är ju just det som skogstroll och jag tagit upp. Att konsekvens är A och O. Så du måste oavsett om du vill det eller ej försöka hantera det som föräldrarna hanterar det om de hanterar det. För att ta det enklaste exemplet, så om barnet hemma får ha leksaken i sin hand när han äter. Så då gör du likadant. Även om någon annan med ett barn med samma beteende valt att göra annorlunda, och även om du känner att det är 'ett bättre sätt' att göra på annat vis.

Hanterar föräldrarna inte problemet alls så är det eg lika illa, för det blir enormt förvirrande och inkonsekvent för barnet om det får en sak hemma men inte borta. Dessutom kan du hamna i den otrevliga sitsen att när barnet kommer hem efter att ha varit hos dig är det 'värre' än normalt, och du får skulden. Just för det reagerar på inkonsekvensen.

Vill bara kunna känna att det funkar lite bättre och förstå X så lite av frustrationen släpper för alla. Därför är alla råd dyra. Som sagt så skiter jag i diagnos om så finns. Jag vill bara ha lite tips. Tex hur förklarar man anorlunda beteende för andra jämnåriga barn, hur gör man när barnet inte lyssnar, inte söker kontakt eller tar emot konakt och inte kommuniserar? Jag har aldrig råkat ut för detta tidigare...

Och jag har som sagt det, och tyvärr så är svaret det jag gett tidigare. Att det går inte att ge generella svar, men barnet behöver hjälp helst nu. Dvs det absolut viktigaste du kan göra för barnet är att ta upp frågan med föräldrarna. Och ta reda på dels varför barnet inte kommunicerar, och sen på vilket vis man kan hjälpa det att kommunicera samt hur man ska kommunicera med barnet så att det förstår. Det går tyvärr inte säga 'gör si', för det beror på svaret på varför, och så just det individuella, vad som passar bäst för det barnet.

Hur man förklarar för jämnåriga barn däremot är ju något du kan göra. Dock kan du aldrig riktigt ge en 'tillräckligt bra' förklaring så att barnet till fullo förstår tror jag, men att ge en förklaring, och att ge den igen så fort det krävs och att ta det utsatta barnets känslor på allvar hela tiden brukar räcka en bit. Men du får helt enkelt förklara att X inte förstår att barn Y blir ledset när sakerna går sönder, att X inte gör det för att vara elak osv. Helt enkelt förklara att du är fullt medveten om vad X gör, hur det känns för Y, att det inte är rätt att göra så egentligen som X gör, men att X inte gör det för att vara elak, och att X inte kan låta bli att pilla t ex.

Kanske lika bra att släppa det och bara återgå till att se till att inte djur och inredning blir skadat och X inte rymmer när X är här. Det sorgliga är att de övriga barnen i familjen nu inte vill träffa kusinen och det gör mig ont De säger att de inte vill leka med x för de förstår inte x språk och deras leksaker bara går sönder.

Om du verkligen inte tänker prata med föräldrarna, så ja det är det bästa du kan göra, plus då så gott det går förklara för dina barn.

Men jag önskar verkligen du åtminstone kanske senare känner att du vill/vågar ta upp det med föräldrarna, för det är de som så att säga har bollen och kan dra igång det som kan hjälpa X. Och jag förstår fullkomligt hur du känner det, så jag vill inte kritisera att du inte vill ta upp det, jag förstår varför. Men jag kan samtidigt inte låta bli att beklaga det, men det är yrkesskadan.

Kan du inte prata med övriga berörda? Även om det känns 'taskigt' så om ni gör gemensam sak och pratar med föräldrarna, på ett så neutralt och icke-dömande sätt som möjligt, och med tonvikt på att hjälpa X. Men om ni, övriga i släkten som ser 'problemet' på samma vis, dagis osv pratar med föräldrarna tillsammans. Och tonvikt på att hjälpa X. För det FINNS massor av hjälp för både X och familjen, men innan skolåldern så kommer den så att säga sällan utan att man ber om den. Och att föräldrarna undviker att tala om/se problemet men antyder det är ju som sagt ett säkert tecken på att de upplever det som ett problem, och antagligen skulle bli väldigt glada om de kunde minska/mildra det - men de kan/vågar/vill inte ta steget just nu.

För som du skrev till skogstroll ang hur det är med speciella barn, tänk på hur jobbigt du upplever det - och tänk hur föräldrarna har det. Oavsett om de sopar det under mattan utåt eller ej, så är det ju än jobbigare för dem med ett 'speciellt barn'..

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Hanterar föräldrarna inte problemet alls så är det eg lika illa, för det blir enormt förvirrande och inkonsekvent för barnet om det får en sak hemma men inte borta.

Jaså, jag har fått uppfattningen att det inte alls är så (nu har jag ingen aning om hur barn med någon diagnos fungerar). Flera av mina kompisar arbetar som förskollärare och det är deras uppfattning också, att barnen förstår att hemma gäller kanske vissa regler men på dagis så är det på ett annat sätt och det brukar inte alls vara några problem.

........................

 

[Alexandra_W]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

De har då tagit illa vid sig och säger att så behöver de inte göra hemma. Nu är deras hem anpassat för barn i ålder 1-2 år ( för X skull) medans vi har lämnat den perioden bakom oss[...]

Sen som jag svarade ovan så är mycket i deras liv anpassat för ett barn i 1-2 års åldern ( detta är deras enda barn) så de förstår inte varför vi tex har saker som lego, pussel på 30 bitar, småbilar, osv. De tycker att sånt är olämpligt för en fyraåring. De har rejälare leksaker, barngrindar, inga dukar eller prydnadssaker framme osv. Sådär som man hade sitt hem när barnen var små. Även beteenden som att kladda/kasta mat, kassta leksaker mm anser de vara okej till viss del. Det kommer alltid det där att "x är ju bara fyra erat barn är ju fem" Vad i hela friden säger man då

Säg till dem att ni måste plocka undan just för att ni inte har det som de har hemma. Dvs när de säger att 'det behövs inte hemma' så svara helt enkelt neutralt att 'Nej, men ni har ju inte (t ex) prydnadssaker framme, men vi har ju det, och för att de inte ska gå sönder tar vi bort dem sålänge'. Och ang leksakerna så räcker det med som du gjort, att säga att 'Barn Y är rädd om leksaken, och vill inte att den ska riskera att gå sönder, så vi har tagit bort den'

Ang X är ju bara fyra, ert barn är fem och vilka leksaker som finns så släpp det. Du kan inte svara på den frågan utan 'kritik' (dvs att endera säga att era barn kunde si när de var fyra, eller att ni tycker att X borde kunna..).

 

[Skogstrollet]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Det är skillnad när det gäller barn med drag mot autism, för dem kan det i vissa fall inte spela någon roll vart de är någonstans - äter gör man med leksak i handen. Eller precis tvärtom! Rutiner som går att förutsäga och konsekvens är vad de behöver för att få någon känsla av trygghet.

Jag arbetade med en ung kille med autism och för honom var det jättejobbigt att äta lunch på ett nytt ställe, det blev liksom att lära sig hela lunchproceduren på nytt varje gång miljön var ny.

 

[Skogstrollet]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Skogstroll- Det handlar inte om att uppfostra eller exprimentera men deras barn. Jag vet inte om du haft ett mycket speciellt barn i din närhet så du förstår hur det kan påverka ex andra barn dvs dina egna? Det är ju sånt jag vill ha tips på. Jag vill absolut inte ta över någonting i föräldrarnas roll eller uppfostring. Jag vill kunna hantera några problemen som uppkommer när de är under mitt tak med mina barn. Kunna lösa situationer. Det är ju inte fråga om att jag tänker börja bedriva någon sorts pedagogisk verksamhet eller "bot" på kusinen. Nu var det bara några idéer jag efterlyste. Har du några får du gärna dela med dig.

OM det nu är autistiska drag X kämpar med så är det inte en bra idé att hantera saker på nytt sätt, utan det bästa du kan göra (återigen) är att göra så som föräldrarna gör. Alternativt "X-säkra" hemmet och göra så lite som möjligt.

Hur förklarar man för sina egna barn att andras barn får göra andra saker som de själva inte får? Det är nog ett problem ALLA föräldrar tampas med! Jag hade själv vilda kusiner när jag växte upp som vi sprang och gömde alla saker för när vi såg att de svängde in framför huset. Vi fick höra att "de uppfostras på det viset" och "alla familjer gör/är olika". När X spottar och dina barn får reprimander när de gör likadant så svara att DU (och deras pappa) förväntar sig att de ska uppföra så som Ni vill. Det trista är ju att det skapar en "vi och dem"-känsla när det inte finns en mer konkret förklaring att luta sig mot.

 

[Alexandra_W]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Jaså, jag har fått uppfattningen att det inte alls är så (nu har jag ingen aning om hur barn med någon diagnos fungerar). Flera av mina kompisar arbetar som förskollärare och det är deras uppfattning också, att barnen förstår att hemma gäller kanske vissa regler men på dagis så är det på ett annat sätt och det brukar inte alls vara några problem.

Beror nog helt på diagnos. Vissa barn (oavsett diagnos eller ej) har inga problem med att särskilja. Precis som 'vanliga' barn har stenpejl på regelskillnaden hos farmor/mormor och hemma. Dvs om mormor ger barnet godis en onsdag så vet barnet att 'hos mormor får man äta godis på onsdagar', men att hemma är det lördagar och enbart lördagar som gäller.

Medan vissa barn, speciellt de med vissa diagnoser, har EXTREMT svårt med det. Andra har otroligt svårt med inkonsekvens, och om det gagnar dem kan de 'leva' länge på EN inkonsekvens. T ex om i en specifik situation gör det på EXAKT samma sätt 25 ggr. Den 26:e gången gör ngn (av okunskap/misstag/whatever) annorlunda. Sen görs det som innan och lika 24 ggr till. Dvs EN gång av 100 var annorlunda. Den gången kan - men behöver inte - vara skillnaden mellan att vad det nu var lyckades kontra misslyckades.

Om jag tar ett exempel från mitt jobb. Så vi har problem med person A ang tjat, och att ta ett nej. Dvs A tjatar och accepterar inte nej utan tjatar vidare. A har också problem med impulskontroll och att inte bli aggressiv och utåtagerande. Vi låtsas att A tjatar om en apelsin. Alla As omgivning blir instruerade att INTE ge A någon apelsin om han tjatar, men gärna ge A apelsiner om han INTE tjatar.

A tjatar, alla säger nej, men ger A apelsin när han inte tjatar. Efter X tid så minskar tjatet, både hur ofta och hur länge, för A har insett att det funkar inte att få apelsin genom att tjata. Sen kommer någon ny i personalen eller någon på besök eller whatever. A kommer och frågar personen om han inte skulle kunna få en apelsin från fruktskålen? Personen tycker - fullt begripligt - att om det frågas så fint (speciellt som A kan fråga allt annat än fint, stjäla saker osv - dvs att fråga fint är eg positivt) och det ju står en fruktskål så självklart får A ta en apelsin.

Sen kommer nästa personal som vet om 'inga apelsiner vid tjat'-instruktionerna. A frågar om en apelsin och får nej. A frågar igen och igen och tjatar 'plötsligt' värre än på länge. Personalen säger nej. A får tillslut ett utbrott och slår sönder halva köket (alt halva personalen) för att han inte får en apelsin.

Dvs EN gång kan räcka för att skapa 'nytt hopp' och ge 'bränsle' åt att det är en fungerande metod att tjata om apelsiner. Och frustrationen när det inte fungerar (för det gjorde ju det sist) kan beroende på impulskontroll osv bli rejäl.

Eller så kan inkonsekvensen ge osäkerhet. Ibland får man ta apelsiner, ibland inte. Man kan då hamna i lägen när en person sitter med en apelsin i handen, men inte vet om han får/törs äta den, för ibland blir de arga när man äter apelsiner. Dvs personen har inte förstått varför det ibland är nej (t ex för man strax ska äta, personen har ätit 3 apelsiner redan etc), ibland ja, varför de ibland blir arga när man äter apelsin (för att ngn upptäcker personen stulit en apelsin och kommer på honom med att äta den), och ibland är de snälla när man äter apelsin. Personen sammankopplar det med att just ÄTA apelsin, men har inte lyckats räkna ut allt runtomkring, och vet alltså inte när det är 'lugnt' att äta apelsin och inte.

Ibland är det extremt små saker som påverkar, och ffa sådana saker man som 'normal' inte ens tänker på.

Naturligtvis fungerar inte alla så, men eftersom barnet helt klart är mer resurskrävande än 'andra barn' och har uttalade problem med vissa saker så kan inkonsekvensen skapa ännu mer problem, osäkerhet och förvirring hos barnet. Och JAG skulle inte ta den risken, för barnets skull.

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Jag håller helt med dig om självklart så har föräldrarna det tuffast. Och det hade ju varit så skönt att kunna få vara ett stöd för dem om de vill. Likväl en avlastning om det hade behövts. För att det ska kunna hända måste ju vi få förstå vad det handlar om. Detta har ena syskonet tagit upp och det gick inte hem. Men så länge vi står helt handfallna och inte vet hur vi ska våga hantera de olika flipparna (vi bara sopar ihop resterna) så kan vi ju inget göra.

Att ta reda på varför barnet inte komuniserar går nog inte eftersom föräldrarna inte tagit emot hjälpen och accepterat den utredning som erbjöds dem för ett år sen. Jag tror inte de vet själva. De har pratat om att X hör dåligt med efter hörselkontroll visade det sig att hörseln var helt okej.

Är helt med dig också när det gäller konsekvens. Det är ju något man har med sitt eget barn och även djuren mm. Hos detta barn finns inte så mycket fasta rutiner och konsekvens. Jag kan bara köra samma regler som vi redan har runt matbord osv. Det är då det blir problem.

Tex här sitter vi tills alla är klara medans X får gå när X vill hos sig....Att be X sitta kvar blir katastrof. När då vårat barn inte heller vill äta upp utan vill gå ja då blir det också katastrof

Hitills så har vi låtit reglerna fallera för vårat barn när X är här och vi curlar rätt ordentligt. Allt för att undvika konflikter. Konflikterna leder till flippar som vi inte alls vet hur vi ska hantera. Det kan alltså vara så enkelt att man ber X stanna på stolen för ett utbrott. Oftast bryr sig i och för sig inte X om att man ber X stanna utan X bara går. Hitills låter vi X göra så och tar dusten som kommer när de andra vill göra lika dant.

Kommer nog i fortsättningen att fortsätta låssas som allt är okej. Hela familjen (syskon och föräldrar) har förökt fundera ut hur vi ska ta problemet med föräldrarna. Som sagt så skar det sig totalt med ena syskonet och "de äldre föräldrarna" vågar inte säga något. De vågar heller inte vara barnvakt med till X och de har sagt varför.

Summa summarum. Vi kommer nog ingenstans med att prata med föräldrarna och vill vi fortsätta ha kusinen här så får vi leva med oförståelsen, förstörelsen, utbrotten. Det är jobbigt och sorgligt men visst det funkar ju även om man hade önskat sig ett annat senarium.

Tackar för lite in-putts. Vi fortsätter som förut ett tag till

 

[Skogstrollet]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Vet du, förr eller senare känns det som att föräldrarna kommer att inse att de behöver hjälp. Genom att vara neutral som du är blir du en sån person de kommer att "våga" prata med och kanske är det bästa du kan göra bara att avvakta tills dess?

Heder till dig för att du vill hjälpa.