Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

[Alexandra_W]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Jag arbetade med en ung kille med autism och för honom var det jättejobbigt att äta lunch på ett nytt ställe, det blev liksom att lära sig hela lunchproceduren på nytt varje gång miljön var ny.

Personer med autism/problem ur autismspektrat kan ha jättestora problem med generalisering. Dvs att ta med en kunskap/färdighet från en sitaution/person/miljö/etc till en annan. (Du vet det garanterat, så riktar det inte personligt mot dig =))

Dvs det finns barn (och vuxna) som bara kan äta om de sitter på sin stol vid sitt bord i sitt rum. Då äter de som 'en vanlig' person. Men ska man äta i utemöblerna så de kan inte ta med sig färdigheten att äta till den nya situationen.

Det KAN vara en anledning till att barn som beter sig fullkomligt okontrollerat borta säga vara alldeles utmärkt välartade hemma. Föräldrarna kan tala fullkomlig sanning, och barnet har lärt sig att 'i det här vardagsrummet rör man ingenting' eller 'vid det här matbordet kastar man inte mat'.

Men ett ANNAT vardagsrum eller ett ANNAT matbord så är det en annan femma, och barnet måste just som skogstroll gav exempel på, 'lära sig igen'. (Det kan fö räcka med att föräldrarna köper ett NYTT köksbord, så är allt bordsskick som bortblåst).

Och miljö/möbel etc kan bytas ut mot person med. Person A äter prickfritt med person Y. Men när person Z sitter med A så flyger både mat och tallrikar. Trots samma miljö. Extremexemplet är barn som bara talar/skriver i specifika situationer/miljöer och/eller med specifik person. Dvs om man sitter vid det röda bordet pratar A obehindrat. Men går man bort från röda bordet är A stum, och man får aktivt lära barnet att det går att prata när man sitter på golvet, på toaletten, utomhus osv osv.

Problemet att generalisera kan ibland vara en fördel, om man råkar sitta vid rätt bord eller vara rätt person Men för individen är generaliserngsproblemen alltid negativa rent 'allmänt' då det är otroligt begränsande.

 

[Alexandra_W]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Är helt med dig också när det gäller konsekvens. Det är ju något man har med sitt eget barn och även djuren mm. Hos detta barn finns inte så mycket fasta rutiner och konsekvens. Jag kan bara köra samma regler som vi redan har runt matbord osv. Det är då det blir problem.

Tex här sitter vi tills alla är klara medans X får gå när X vill hos sig....Att be X sitta kvar blir katastrof. När då vårat barn inte heller vill äta upp utan vill gå ja då blir det också katastrof

Där gav någon annan bra tips tycker jag, förutom 'vi och dem'-känslan men den är ofrånkomlig i det här läget. Att ni som föräldrar förväntar er av era barn att de följer era regler. X har andra regler för X föräldrar har bestämt andra regler.

Tänk på det som något annat, för som förälder är det ju jätteofta som man får förklara för ett barn att det som gäller 'alla andra' eller 'någon annan' är en sak, men här gäller. Se det som träning för tonårstiden med 'alla andra får vara ute till midnatt/dricka sprit/sova borta/ha motsatta könet sova över'

Ang föräldrarna. Skulle det ev kunna funka om du/ni t ex sa i något väl valt läge att 'Jo du, jag läste en sak häromdagen. Det är ju ibland svårt att förstå X/för X att förstå, och det blir ju frustrerande för stackaren. Men nu läste jag om något som heter XXX, och som går ut på YYY. Tror du det kanske skulle kunna vara något för X?'

Och så byter man ut XXX mot det det gäller naturligtvis. Du kan få lästips av mig om du vill

Men t ex ang kommunikationen, så det finns som sagt ett antal olika sätt. Nu är det inte säker att det passar X, men bara för att ta exempel så ett välanvänt alternativt kommunikationsmedel är PECS (picture exchange communication system). I kraftig förenklig går det ut på att barnet överräcker en bild/bilder för att förklara vad det vill. Och omvänt kommuniceras då likadant. Om du då säger som jag skrev ovan, att du läste en artikel, och kom att tänka på X då du märkt att det är frustrerande för honom när han inte blir förstått och inte förstår. Men att artikeln handlade om ett alternativt kommunikationssystem för de som har svårt att förstå/göra sig förstådda med ord, och kanske kunde det passa X? Då skulle det ju bli lttare både för oss och X och han slipper bli frustrerad och arg - för det förstår man ju att han blir, det skulle jag med bli. Samt berätta att det i artikeln stod om ett barn som inte heller kunde kommunicera bla bla, men sen började det med det där, och efter Y tid kunde de sluta och barnet pratade'. Samt givevis då ge dem artikeln att läsa själva.

Och om de då nappar på iden, så hjälpa dem med var man kan få hjälp och utbildning i att använda PECS (för det är inget man utan lite utbildning kan lära X). Och på det viset få dem i kontakt med en exepert, och kanske få bollen i rullning? Då är det ju inte kritik, utan ren och skär omtanke och naturligtvis fann du artikeln genom en ren slump och inte för att du letade efter den

Skulle det fungera, eller skulle de slå ifrån sig då med?

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

KL

Åter igen så tack alla som kommit med tips.

Alexandra- Jusst det där att lite smyga in en fin liten hint är bra. Gjorde en liknande grej för ett år sen. Bjöd hit en gemensam vänn på fika samtidigt som mamman till X. Hon i sin tur har en vännina ytligt bekant till oss alla vars barn starkt påminner om X. X mamma har alltid lutat sig emot att x inte är anorlunda för det finns fler barn som X och då hänvisat till detta barn. Nu hade det andra barnet fått jusst diagnosen autism av någon variant ( jag kan inte dessa termer så jag vill inte ge mig in på det med risk för att säga fel saker) Mamman till barnet var i alla fall väldigt lättad för nu skulle de få hjälp och äntligen skulle alla förstå. Familjen var väldigt öppen om diagnosen. Så vår vännina pratade lite lätt om familjen och barnet och hur positivt det såg ut för dem och hur lättade de var.

X mamma tyckte det var jättebra för dem och höll glatt med i allt. Men masken höll hon. Här fanns en chans att lätta hjärtat eller nämna något i alla fall för personer som enligt henne själv står henne nära. De är nog verkligen inte redo ännu. Det kanske är som de säger att X bara är sen även om det känns avlägset. Jag hoppas att det är så. Du undrade om de skulle slå ifrån sig då med. Jag misstänker att antingen så gör de det eller så håller de glatt med men kommer inte att "ta emot" i slutändan för de tycker att det inte behövs.
De har ju inte tagit emot BVC och dagis försök till hjälp. När BVC förökte dra igång en utredning bytte de vårdcentral



Jusst skogstrolls beskrivning av bil i handen vid matbordet känns så igen. Den måste bändas loss när X går hem och det under X totala förtvivlan. Det är inte ilska utan ren förtvivlan...Vi låter X ha den utvalda saken i handen för enkelhetens skull även om det är emot reglerna här med leksaker vid matbordet.

 

[Ela]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Diagnos kommer X inte att få förrän i skolåldern men det finns mycket man kan göra innan dess som man inte behöver någon diagnos för.

och varför inte?

Vår tjej är fyra och har sedan ungefär ett år tillbaka diagnosen autism och nu i sommar även adhd.

 

[cirkus]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Jag hoppas verkligen att föräldrarna till X förstår att de kan enbart bli hjälpta av att få hjälp !

Men det är ju inte ovanligt att man klamrar sig fast vid att "mitt barn är det inget fel på" tills det är fullkomligt ohålbart.

Hoppas att du kan fortsätta hantera eran situation så gott det går.

 

[escodobe]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

J

Är helt med dig också när det gäller konsekvens. Det är ju något man har med sitt eget barn och även djuren mm. Hos detta barn finns inte så mycket fasta rutiner och konsekvens. Jag kan bara köra samma regler som vi redan har runt matbord osv. Det är då det blir problem.

Tex här sitter vi tills alla är klara medans X får gå när X vill hos sig....Att be X sitta kvar blir katastrof. När då vårat barn inte heller vill äta upp utan vill gå ja då blir det också katastrof

Hitills så har vi låtit reglerna fallera för vårat barn när X är här och vi curlar rätt ordentligt. Allt för att undvika konflikter. Konflikterna leder till flippar som vi inte alls vet hur vi ska hantera. Det kan alltså vara så enkelt att man ber X stanna på stolen för ett utbrott. Oftast bryr sig i och för sig inte X om att man ber X stanna utan X bara går. Hitills låter vi X göra så och tar dusten som kommer när de andra vill göra lika dant.

Men du, titta på det här du skriver.
Bara för att du har vissa rutiner och regler och är konsekvent med dessa så andra ha vissa rutiner och regler som är konsekventa för dem. Bara det att det inte är samma regler.

I det beskrivna barnets fall så kanske deras regler/rutin är att man FÅR gå ifrån matbordet och de är konsekventa med detta.

Det innebär inte att de inte är konsekventa och att du är det eftersom din regel är att man sitter kvar. Det är helt enkelt olika regler.

Det här barnet verkar ha det lite problematiskt och ni verkar inte ha redskapen för att hantera det.

Har deras barn svårare att klara av variationer i reglerna än ditt barn så är det kanske bättre att fokusera på att du lär ditt barn att den ska bibehålla sina rutiner även om andra avviker än att

1. orsaka stress och utbrott "bara för att".
2. undergräva betydelsen av regler genom att "förlora" en regelgenomdrivning, dvs du försöker propsa på en sak och det blir ändå inte bli så.
Om du vet att uppmaning till barnet att sitta kvar på stolen antingen kommer resultera ett utbrott ni inte kan hantera eller att ni inte kan få barnet att sitta kvar utan det går ändå och ni inte kan styra upp det - varför då be barnet att sitta kvar?

Då är det bättre att låta barnet gå och undvika en konflikt och förklara för ditt barn att det ibland gäller olika regler för olika barn.

 

[cirkus]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Men det är ju såsom TS har gjort. TS försökte med "mitt hem mina regler" som funkar för de flesta. Men har insett att det funkar inte för just X.

Utmaningen är väl just nu att få de egna barnen att förstå att X har specialregler som inte gäller för dem. Risken som jag ser det är att de tillslut inte vill vara med X.

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Cirkus har uppfattat det hela rätt. Jag sätter alla våra egna rutiner åt sidan för X. Efter att ha bett X ett par tillfällen att stanna på stolen (eller andra situationer med för den delen) och insett att det är kört så har jag skippat det hela. Så när X är här är det "laglöst". Både en och annan besökare vid tex kalas osv har satt kaffet i halsen över vissa situationer och när de har frågat har jag spelat oförstående för att inte såra föräldrarna.

Sen har de inte mycket regler och rutiner hos sig i och för sig. Jag ser halvhjärtade försök men jag ser också att de inte orkar med reaktionen som de vet kommer. I deras fall ber de X att stanna till bords men de talar för döva öron och de för heller inte saken längre. Jag har sett dem ta konflikter med X och det är inte de vanliga utbrotten som vi alla föräldrar tampas med. För någon som inte känner X så skulle det nog uppfattas som om X bara var bortskämd och struntade i föräldrarna. Men det är det som skiljer X från andra barn. Inga barn har samma regler och rutiner men kan anpassa sig efter de gällande "lagar" som råder på bortaplan utan att det blir kaos.

 

[Mini-Me]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Till viss del känner jag igen det du beskriver. Har en kompis vars barn "går in i sin egna värld", tar inte till sig det man säger, talar otydligt och verkar utåt sett bete sig som en bortskämd unge.

Ingen diagnos ställd eller liknande, jag har tidigare försökt ta upp vissa saker med mamman men hon har då inte velat lyssna. Nu har visserligen dagis tagit upp att barnet inte fungerar så bra avseende den sociala biten med andra barn osv, så föräldrarna har nog tagit till sig något i var fall.

Troligtvis inte samma problem som du har, men jag kan relatera till hur svårt det är att försöka få någon att se vad man själv ser, samtidigt som man är orolig för att trampa någon på tårna eller helt enkelt ha jättefel.

Vet inte riktigt hur jag skall ta upp vissa saker med föräldrarna, om jag ens ska ta upp något? Vet inte hur mycket man som bästa vän kan säga till om, vart går gränsen?

Lite lätt trådkap här, ber om ursäkt för detta

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Cirkus du har så rätt här när det gäller de andra barnen och det är väl därför vi känner att det här blivit mer ett problem. När barnen var mindre ifrågasatte de ingenting utan lekte bara på. Om X lekte på sitt sätt spelade ingen roll.

Nu är det protester varje gång vi säger att X ska komma.

-X får inte ha min .....

-X jag vill inte prata med x för jag förstår inte vad x säger

- X är tråkig för x leker bara för sig själv

-X är dum och spottas, det är äckligt.

Och nu börjar kusinerna prata om X sins emellan med. Vi vuxna försöker hålla dem i chack och förklara och tillrättavisa osv men det är ju jättesvårt när vi knappt vet vad vi pratar om här Och vi är jättenoga med att aldrig diskutera vårat syskonbarn så att våra barn hör.

En jämnårig kusin till X frågade sin förälder vad det var för fel på X?
Föräldern fick prata bort det lite snyggt med att alla är vi olika osv.

Det är ju ett syskonbarn så vi blir ju givetvis sorgsna både för vårat syskons skull och för X skull för det kommer ju inte att bli lättare med tiden. Dessutom så tråkigt att de inte kan känna tillit till någon att de vill tala om det. Vi vet ju att de har det tufft eftersom pappan klagar bakom ryggen på mamman när männen träffas. Men utåt sett bär de en enad front.

Kusinerna är så pass jämnåriga att de kommer att följas åt i skolan och det känns som om X kan komma att behöva det stödet. Därför är det så sorgligt att ingen släpps in i deras värld och får förstå det här. Tänk så mycket lättare det hade varit om man kunnat svara och förklara för kusinerna om X.

 

[cirkus]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Och det svåra för er blir ju att ni inte kan förklara för era barn att X är annorlunda och på vilket sätt (så att barn förstår) utan att ni trampar syskonet på tårna big-time. Och ändå så förstår ju era barn att X är annorlunda.

Riktig rävsax är det.

 

[Alexandra_W]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Cirkus du har så rätt här när det gäller de andra barnen och det är väl därför vi känner att det här blivit mer ett problem. När barnen var mindre ifrågasatte de ingenting utan lekte bara på. Om X lekte på sitt sätt spelade ingen roll.

Nu är det protester varje gång vi säger att X ska komma.

-X får inte ha min .....

-X jag vill inte prata med x för jag förstår inte vad x säger

- X är tråkig för x leker bara för sig själv

-X är dum och spottas, det är äckligt.

Och nu börjar kusinerna prata om X sins emellan med. Vi vuxna försöker hålla dem i chack och förklara och tillrättavisa osv men det är ju jättesvårt när vi knappt vet vad vi pratar om här Och vi är jättenoga med att aldrig diskutera vårat syskonbarn så att våra barn hör.

En jämnårig kusin till X frågade sin förälder vad det var för fel på X?
Föräldern fick prata bort det lite snyggt med att alla är vi olika osv.

Det är ju ett syskonbarn så vi blir ju givetvis sorgsna både för vårat syskons skull och för X skull för det kommer ju inte att bli lättare med tiden. Dessutom så tråkigt att de inte kan känna tillit till någon att de vill tala om det. Vi vet ju att de har det tufft eftersom pappan klagar bakom ryggen på mamman när männen träffas. Men utåt sett bär de en enad front.

Kusinerna är så pass jämnåriga att de kommer att följas åt i skolan och det känns som om X kan komma att behöva det stödet. Därför är det så sorgligt att ingen släpps in i deras värld och får förstå det här. Tänk så mycket lättare det hade varit om man kunnat svara och förklara för kusinerna om X.

Försök se det som en möjlighet att förklara för barnen och lära barnen att människor är olika, och att även de som inte passar in i mallen har samma rättigheter att respekteras, och att man får försöka se bortom det 'konstiga' och se de bra sidor alla människor har. Men att man med missa får leta lite, och be barnen komma på saker som X är bra på/gör bra/är bra med X.

Förklaringsmässigt så tycker jag man ska använda förklaringen jag gav i tidigare inlägg, och VARKEN försöka prata bort eller 'skylla' på något. Och sen fokusera på det X kan, ta med barnen i 'planeringen' för hur man ska hjälpa X osv.

T ex låt ditt barn lägga bort favoritleksaken för X ska komma, och fråga barnet om h*n har någon leksak som h*n tror att X skulle gilla och som 'tål' att lekas med av X? (Förhoppningsvis kommer barnet då på ngt alternativ, t ex den gamla nallen jag hade när jag var mindre eller nåt)

Förklara så som du 'änskar' kan du tyvärr släppa är jag rädd, det går inte ens att förklara för vuxna människor när ett barn/en vuxen rejält avviker i beteende - inte så att man får bort reaktionerna. En vuxen kan FÖRSTÅ att person X inte gör vad den nu gör av elakhet/etc, men REAKTIONEN är extremt svår att få bort. Så att förklara för ett barn så man slipper reaktionerna - omöjligt.

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Försök se det som en möjlighet att förklara för barnen och lära barnen att människor är olika, och att även de som inte passar in i mallen har samma rättigheter att respekteras, och att man får försöka se bortom det 'konstiga' och se de bra sidor alla människor har. Men att man med missa får leta lite, och be barnen komma på saker som X är bra på/gör bra/är bra med X.

Ja så har vi ju förklarat nu när barnen är större som jag nämde tidigare. Nackdelen är att de andra barnen inte kan få samma respekt tillbaka från X som de förväntas ge. Att förklara den grejjen är knivigare

T ex låt ditt barn lägga bort favoritleksaken för X ska komma, och fråga barnet om h*n har någon leksak som h*n tror att X skulle gilla och som 'tål' att lekas med av X? (Förhoppningsvis kommer barnet då på ngt alternativ, t ex den gamla nallen jag hade när jag var mindre eller nåt)

Haha...jusst såhär gjorde vårat barn sist..Var snabb som tusan på att trycka en gammal nalle H*n aldrig gillat i famnen på X och sa " denhär kan du leka med idag" Givetvis så föll inte nallen alls X på läppen som i stället valde en bil som sedan inte hade ett hjul kvar. Man kan ju inte ta bort allt som finns, men favvogrejjerna bor i min och sambons garderob under besöken.

 

[havreflinga]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Vad sorgligt. Främst för x. Så tragiskt att h*n inte får del av den expertis och alla hjälpmedel som finns idag. Jag blir arg på föräldrarna, som envist blundar!

Och nu börjar kusinerna prata om X sins emellan med. Vi vuxna försöker hålla dem i chack och förklara och tillrättavisa osv men det är ju jättesvårt när vi knappt vet vad vi pratar om här
---
En jämnårig kusin till X frågade sin förälder vad det var för fel på X?
Föräldern fick prata bort det lite snyggt med att alla är vi olika osv.

Fast då lär ni väl egentligen barnen att hyscha, blunda och låtsas som ingenting, på samma sätt som x´s föräldrar gör?

Kanske blir det de andra barnens reaktioner som till slut tvingar x´s föräldrar att öppna ögonen. Även om ni kontrollerar era barn stenhårt, så de varken säger ifrån eller slår tillbaka när x´s kör över allt och alla, så kommer det garanterat finnas andra barn som gör det, t ex när h*n börjar skolan.

Jag förstår att du vill kunna förklara för ditt barn, varför x kommer undan med så mycket. Det hade varit enklare med en diagnos. Ungefär som när mina barn får särskild mat med ursäkten att de är vegetarianer. Ingen unge fattar väl riktigt vad det innebär, men eftersom det finns ett ord för det, så är det enligt reglerna, verkar de resonera.

Men du får väl kanske finna en egen förklaring, som ändå stämmer överens med sanningen, t ex att x har svårt för sociala koder, eller att x lever lite i sin egen värld. Och när ditt barn påstår att x får privilegier, så tycker jag att du ska resonera med din 5-åring en god stund om vad det innebär att inte förstå vad andra förväntar sig av en, att ständigt få skäll fast man inte menade något illa, att inte på riktigt kunna dela en upplevelse med andra, o s v.

Risken finns att ditt barn kommer att fråga x´s föräldrar något om detta, kanske till och med visa sig lite bekymrad, men är det egentligen så farligt? Jag tycker det vore bra. Om x´s föräldrar då snäser av ditt barn, så får du väl försöka förklara även det.

Ärlighet är alltid bäst i långa loppet. I det här fallet har loppet redan gått alldeles för långt, tycker jag.

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Jag håller med dig lite i det du säger att vi på något vis låter barnen blunda som X föräldrar. Det har funnits andra situationer runt detta par (X föräldrar) där kusinbarn nämt saker och de blir genast väldigt misstänksamma då mot oss vuxna. Båda två är väldigt känsliga människor som har svårt med relationer och har få vänner. Det är nog därför vi syskon spelar med lite för mycket och tassar på tå. Å andra sidan så har båda två ju paserat 30 så det enda raka hade väl igentligen varit att kasta sanningen i ansiktet hur bryskt det än låter. För deras problem med X blir ju egentligen hela släktens.

Du tog upp det här med att mitt barn kan fråga X föräldrar om X och det har ju hänt några gånger. Y har tex sagt " Varför har X sönder allt hela tiden" Då har svaren varit av samma typ. X förälder lägger huvudet på sne, ler och säger " X är ju mindre än du". eller " Det blir så ibland när X leker". Barnen köper det hitills och säger jaha och går. För en själv som vuxen som sitter kvar där med sin kaffekopp känns det tyvärr lite som ett hycklande. Det har funnits så många bla chanser för dem att börja prata om det om så bara lite grann.

Jag hamnade själv i en lite knepig sitts när jag skulle arbeta extra på X dagis. Då inte i X barngrupp utan i en annan del av verksamheten men väl så jag såg hur X vardag där såg ut. Personalen viste innan vem jag var eftersom jag hämtat X ibland, att jag var både släkt, vän och gudmor. De tog ju förgivet att jag var helt införstådd i alla X problem. De har ju tysstnadsplikt så jag har ju aldrig kunnat berätta för någon i familjen om hur speciell X dagistid är. Fick en mindre chock när jag märkte att de kommuniserade med X med hjälp av färgkort, bilder och teckenspråk för att få x att förstå att nu var det matdax mm. X hade en helt egen del av verksamheten. Jag visste ingenting om detta och kunde heller inte fråga personalen om vad de gjorde. De i sin tur trodde föräldrarna berättat om X stödhjälp. Jag fick spela med inför personalen. När jag sedan träffade föräldrarna så nämnde jag att jag träffat X fröken och undrade lite vad det var för kort och bilder hon höll på med och om det var något särskilt som X behövde hjälp som kunde vara bra att veta? Fick ett väldigt undvikande svar och det var tydligt att det inte var något jag skulle fråga mer om så jag har aldrig nämt det igen.

Det som gör mig lite ängslig är att uppenbart behöver X en annan typ av kommunikation på dagis men när X är här och i vår övriga vardag i familjen ska X behandlas och kommuniceras med som de andra barnen. Borde inte risken vara rätt stor att vi gör saker då som är fel för X? Misstänker att det till och med kan vara så att X inte struntar i när vi säger till om saker utan X kanske inte ens förstår ordens innebörd när vi inte har sånna där kort och tecken som på dagis. Det måste ju vara superförvirrande för X att vara här i så fall. I X värld kanske vi uppträder som rena utomjordingarna

 

[havreflinga]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Fick en mindre chock när jag märkte att de kommuniserade med X med hjälp av färgkort, bilder och teckenspråk för att få x att förstå att nu var det matdax mm.

Jaha, men då får ju x redan anpassat stöd, och har antagligen oxå redan en diagnos.

Jag fick intrycket av att x´s föräldrar levde i förnekelse, att de inte orkade/ville inse att deras barn kanske har ett funktionshinder.

Efter att du har berättat detta, tänker jag att x´s föräldrar helt enkelt väljer att hålla er utanför det som rör x´s utveckling och eventuella diagnos. Det kan finnas många skäl till det. Du själv skriver att ni är många som i tre års tid påpekat att något inte stämmer. X´s föräldrar kanske känner att ni vill "få rätt"? Att det har blivit lite som en tävling?

När jag sedan träffade föräldrarna så nämnde jag att jag träffat X fröken och undrade lite vad det var för kort och bilder hon höll på med och om det var något särskilt som X behövde hjälp som kunde vara bra att veta? Fick ett väldigt undvikande svar och det var tydligt att det inte var något jag skulle fråga mer om så jag har aldrig nämt det igen.

Här tror jag att du klantade till det. Tystnadsplikten i förskolan är inte alls så stark som du beskriver den. Vem som helst som går in på förskolan kan ju se att Lisa leker med dockor, Olle ritar och x använder bilder och tecken. Självklart är man inte förbjuden att prata om det som man ser innanför förskolans väggar. Jag hade uppfattat din tassande, trevande fråga som falsk. Om du bryr dig så mycket om ditt gudbarn som du säger, antar jag att du blev positivt överraskad över att x får så mycket stöd, och glad över att det finns ett sätt att kommunicera bättre med honom. Den glädjen och det engagemanget borde du ha delat med dig av till x´s föräldrar. Då kanske de hade orkat förklara för dig hur du själv kan göra några enkla bilder, och lärt dig några tecken, som du kan använda tillsammans med x.

X förälder lägger huvudet på sne, ler och säger " X är ju mindre än du". eller " Det blir så ibland när X leker". Barnen köper det hitills och säger jaha och går. För en själv som vuxen som sitter kvar där med sin kaffekopp känns det tyvärr lite som ett hycklande. Det har funnits så många bla chanser för dem att börja prata om det om så bara lite grann.

Det har nog funnits lika många chanser från båda hållen. Frågan är vem som ska ta första steget? Kan du vara öppnare och rakare (mindre konflikträdd)? Kan x´s föräldrar det? Ju mer jag läser av vad du skriver, desto mer får jag uppfattningen att alla familjerna lider lika mycket av kommunikationsproblemen, att alla vill x väl, men ändå blir det just x som hamnar i skottgluggen, när ni känner frustration över att inte nå fram till varandra.

Misstänker att det till och med kan vara så att X inte struntar i när vi säger till om saker utan X kanske inte ens förstår ordens innebörd när vi inte har sånna där kort och tecken som på dagis. Det måste ju vara superförvirrande för X att vara här i så fall. I X värld kanske vi uppträder som rena utomjordingarna

Kanske tänker x´s föräldrar att ni (släkten) ska utgöra den normala icke-anpassade världen, där x´s måste lära sig att fungera hjälpligt, trots att den för x verkar vara full av utomjordningar?

Om situationen är som jag har tolkat den, skulle jag hålla en liten monolog för x´s föräldrar. Helt utan frågor. Jag skulle säga att jag verkligen gillar x, och att jag ångrar alla gånger jag låtit irriterad eller ifrågasättande. Jag skulle även gett några specifika exempel, så de verkligen hör att jag menar allvar, att det från och med börjar något nytt. Att den eventuella tävlingen nu är avslutad och att jag blir tacksam om jag får förtroendet att få insyn (och kanske till och med vara delaktig) i x´s träning och utveckling.

 

[Raderad medlem 94602]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Jaha, men då får ju x redan anpassat stöd, och har antagligen oxå redan en diagnos.

Jag fick intrycket av att x´s föräldrar levde i förnekelse, att de inte orkade/ville inse att deras barn kanske har ett funktionshinder.

Hjälpen varade bara i max 6 veckor sen blåste föräldrarna av den under protester från dagispesonalen. Korten dök upp efter utredningen som var och den ville inte föräldrarna medverka i. De tackade nej till uppföljningen. Arbetade på dagiset då därför vet jag. Ingenting om utredning eller vad för metoder som provades efter utredningen har nämnts för någon av X föräldrar. Vet inte ens om de vet om att jag sett allt.

Här tror jag att du klantade till det. Tystnadsplikten i förskolan är inte alls så stark som du beskriver den. Vem som helst som går in på förskolan kan ju se att Lisa leker med dockor, Olle ritar och x använder bilder och tecken. Självklart är man inte förbjuden att prata om det som man ser innanför förskolans väggar. Jag hade uppfattat din tassande, trevande fråga som falsk. Om du bryr dig så mycket om ditt gudbarn som du säger, antar jag att du blev positivt överraskad över att x får så mycket stöd, och glad över att det finns ett sätt att kommunicera bättre med honom.

Hur stark tystnadsplikten är på förskolan kan jag inte svara på efterom jag är innom en helt annan del av verksamheten, dock har jag i princip samma insyn som en "fröken" på jusst detta dagis. Jag har bara tagit för givet, baserat på andra arbetsplatser med tystnadsplikt att ingenting får yppas eller diskuteras med andra än personal.

Jusst detta med korten blev faktiskt en chock eftersom jag med min familj träffat X med föräldrar dagarna innan och de visste att jag skulle vara där och ändå kom ingen förvarning. Jag var bara där en enda dag under de veckor korten användes så jag hann aldrig smälta det. Blev bara så överrumplad över att X ansågs behöva så mycket hjälp. Utanför förskoleverksamheten har X inte fått någon hjälp alls utan ansetts som "nomal". Självklart blev jag jätteglad över att X fick hjälp. Det var inte det min förvåning handlade om. Men sorgsen blir jag att hjälpen inte fick fortsätta.

Det har nog funnits lika många chanser från båda hållen. Frågan är vem som ska ta första steget? Kan du vara öppnare och rakare (mindre konflikträdd)? Kan x´s föräldrar det? Ju mer jag läser av vad du skriver, desto mer får jag uppfattningen att alla familjerna lider lika mycket av kommunikationsproblemen, att alla vill x väl, men ändå blir det just x som hamnar i skottgluggen, när ni känner frustration över att inte nå fram till varandra.

Jag erkänner att jag är konflikträdd i jusst detta. Ingen av mig eller sambon vill göra soppa av relationen. Ett av syskonen har tagit upp problemet samt föräldrarna till ena föräldern och det har ju varit mindre lyckat. Min sambo och pappan har börjat skumma om detta när det träffas ibland men det är mycket känsligt och som jag tidigare sagt så är de inte redo. Och det finns mycket stora kommunikationsproblem på denna sida av släkten. Det finns också många sårade känslor, missuppfattningar, bråk och långa uppehåll från varandra sen tidigare. Därför har vi hållt oss mer nerutrala. Hitills har vi klarat oss rätt bra genom de stormar som varit med denna sida av familjen. X föräldrar har hur märkligt det än låter mer förtroende för oss än de andra. Om vi knappt vet något så vet de andra ingenting.

Om situationen är som jag har tolkat den, skulle jag hålla en liten monolog för x´s föräldrar. Helt utan frågor. Jag skulle säga att jag verkligen gillar x, och att jag ångrar alla gånger jag låtit irriterad eller ifrågasättande. Jag skulle även gett några specifika exempel, så de verkligen hör att jag menar allvar, att det från och med börjar något nytt. Att den eventuella tävlingen nu är avslutad och att jag blir tacksam om jag får förtroendet att få insyn (och kanske till och med vara delaktig) i x´s träning och utveckling.

Monolog är inte rätt sätt med detta par. De skulle se det som en uppläxning från en bessewisser oavsett hur mycket vi bedyrade att vi älskar X. Och vi kan inte tvinga på dem vårt engagemang. Jag känner inte heller att jag ska behöva krypa eller be om ursäkt för att jag vill förstå. antingen så är de öppna eller inte. De har valt inte och då står vi här med en liten X som vi är oroliga för att vi knasar till det för när X är hos oss. Exempel på situationer som vi kan ta upp för föräldrarna har vi ju varit inne på och pratat om och då förklaras det bort eller klipps av.

De enda som är högpresterande är jusst X föräldrar. Att de jämför "Idylliska normalpoäng" med övriga syskon är rätt uppenbart. Övriga syskon har varit väldigt öppna med problem i sina egna familjer. Problem med sina partners, ekonomi, barnens hälsa eller utveckling osv. X föräldrar pratar ofta om sitt förhållande i en ganska naiv och romatiserad ton. De kan låta som två 15 åringar ibland och skulle aldrig lätta hjärtat om de hade problem.

Det har blivit motsättningar i deras historier som fått bubblan att brista flera gånger. Ex vid ett tillfälle sa mamman att de levde som nykära och det var sån frid i förhållandet. Jag trodde på henne och hade ingen anledning att inte göra det heller. Samma kväll kom min sambo hem och sa att X pappa hade visst sovit på soffan i över två veckor Lika så har pappan handlat saker i 100 000 kr klassen vid två tillfällen och mörkat detta för alla utom för killkompisarna medans mamman suttit förtvivlad hos mig och inte vetat hur ekonomin ska gå ihop. De lever i en typ av förnekelse i det mesta och all form av uppvakning är av ondo tyvärr. Känner att vi kan hjälpa dem mer om vi finns kvar som vänner ifall de vaknar upp en dag än att bli osams vilket jag tror de gör sig med oss om vi frontar dem.

Syskonen emellan har tagit upp detta om att de kanske jämför X på fel sätt med kusinerna. Detta har lett till att vi nästan håller tillbaka den credit som våra barn borde få offentligt. Vi har alla varit snabba med att berömma de framsteg X gör så om det finns en tävling så kan jag ärligt säga att den beror på att X föräldrar ser problemet och väljer att förtänga det.

Familjen emellan önskar inget hellre än att vi fick veta vad som pågår med X så vi kunde lära oss, förstå och X kunde bli den del av allas vardag som vi faktiskt önskar. Nu är de flesta mest rädd för att göra X någon form av själslig skada efterom ingen vet vad de handskas med.

Avslutningsvis så vill jag säga att hela släkten hade gladeligen varit delaktiga i X eventuella träning ( X är inte det enda "udda barnet") men i nuläget finns ingen träning eller liknande alls. X går i nuläget inte knappt ens på dagis.

Hadde vi känt att vi kunde ta detta med föräldrarna hade vi gjort det. Jag inledde tråden med det. Därför efterfrågade jag om någon kände igen ett barn med dessa reaktioner och hur de hade löst situationerna. Allternativet blir att sluta passa X och det känns hårt


Mvh Voff

 

[Alexandra_W]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Ta det här rätt nu - men du hjälper ju föräldrarna med förnekelsen. Det gör även alla andra som tassar på tå. Jag förstår det du skriver, att föräldrarna skulle gå i taket, gjort det förr etc.

Men, genom att ingen vågar ta upp det, utan 'väntar på att de ska bli redo' så hjälper ni ju dem att förneka. De har uppenbarligen behov av barnvakt, om de inte hade barnvakt i form av dig skulle de bli tvungen att hitta en annan barnvakt. Om de gjort sig osams med alla potentiella barnvakter genom att strypa kontakten när det tagits upp ang 'hur hjälpa X?' så har de ingen barnvakt. Och då kanske de inser att de själva inte kan/orkar hantera X.

Men nu curlas det en hel massa med föräldrarna, både i ord och handling..

 

[havreflinga]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

De har uppenbarligen behov av barnvakt, om de inte hade barnvakt i form av dig skulle de bli tvungen att hitta en annan barnvakt. Om de gjort sig osams med alla potentiella barnvakter genom att strypa kontakten när det tagits upp ang 'hur hjälpa X?' så har de ingen barnvakt. Och då kanske de inser att de själva inte kan/orkar hantera X.

Jag håller med! Det kanske verkar hårt, men det är precis så man ska tänka, tycker jag. Det är, för mig, att bry sig på riktigt.

Om man skyddar människor från att falla, tycker "synd om" dem, samtidigt som man egentligen irriterar sig på dem, och tycker att de gör helt fel val - då håller man kontakten vid liv, men för vems skull?

X´s föräldrar är tydligen beredda att bryta kontakten för minsta lilla. Uppenbarligen värdesätter de inte kontakten särskilt mycket. Vad får de egentligen ut av kontakten, förutom gratis barnvakt? Hur mycket känner de att de får betala, genom att lyssna på gnälliga kommentarer om sitt barn?

 

[havreflinga]

Sv: Förstår inte mitt fadderbarn! (Lååångt)

Monolog är inte rätt sätt med detta par. De skulle se det som en uppläxning från en bessewisser oavsett hur mycket vi bedyrade att vi älskar X. Och vi kan inte tvinga på dem vårt engagemang. Jag känner inte heller att jag ska behöva krypa eller be om ursäkt för att jag vill förstå. antingen så är de öppna eller inte. De har valt inte och då står vi här med en liten X som vi är oroliga för att vi knasar till det för när X är hos oss. Exempel på situationer som vi kan ta upp för föräldrarna har vi ju varit inne på och pratat om och då förklaras det bort eller klipps av.

Med monolog menade jag att det är du som ska prata. Inte antyda, hinta eller ställa frågor. Och jag menade att du skulle prata om det du ångrar, det du känner att du gjort fel. Om man pratar om sina egna misstag och felaktiga slutsatser (enbart!!!) så uppfattas det oerhört sällan som besserwissrigt.

Du använder ord som tvinga och krypa. Det låter för mig som sårad stolthet, och att det blivit just en tävling. Tävligen/konflikten måste sluta! Du verkar tro att konfliktens grundproblem är x, och jag är rädd för att du läcker ut denna inställning i samvaron med lilla x. Som jag ser det är grundproblemet att det pågår ett tyst krig mellan familjerna om vilka värderingar som är de rätta.

Med exempel på situationer menar jag exempel på när du har formulerat dig på ett sätt som du nu förstår har triggat x´s föräldrar. Du kan ta upp just sådana tillfällen då de har klippt av, men nu med en helt annan infallsvinkel, och förklara och visa att du nu förstår varför de klippte av.

Om du inte har lust att traggla mer med x´s föräldrar, men ändå vill fortsätta vara barnvakt och göra det bästa för x, så finns det massor med info på nätet. Sök på socialt samspel, PECS (sådana där bildkort) eller något av de andra ord som du använder för att beskriva x. Om det är info om hur du kan förbättra din kommunikation med x som du vill ha, då är det läsa som gäller.

Jag får känslan av att du trots allt har ett visst behov av att få skriva/prata av dig din irritation på x´s föräldrar och kanske även på x. Självklart ska du i så fall göra det. Men det blir lättare, och du får nog bättre stöd, om du inte förnekar att du faktiskt har ett sånt behov.

Men jag kommer inte kunna stötta dig (eller nån annan) med käcka tips på hur man orkar stå ut med en knackig relation utan att lägga alla kort på bordet. Sånt är jag värdelös på.