Jag är född och uppvuxen i fjällen och har hela livet drömt om att rida genom hela fjällkedjan.
Men då (i drömmarnas rike) har stigarna varit bra, myrarna har gått att rida runt och stenigt underlag har inte existerat.
Jag som är född däruppe vet att maten inte räcker för en häst. I mina drömmar har det funnits både hö och kraftfoder till hästen med jämna mellanrum (liksom mat till mig själv).
Jag älskar fjällvärlden, men att utsätta en häst för den extrema faran är djurplågeri. Vissa sträckor av fjällvärlden går utmärkt att rida i, men man måste tänka både en och två gånger innan man fattar beslut om vägen.
Mina barndoms ridvägar var fulla av myrmark och sten. Dessa red vi ALLTID runt. Hästen jag red hade gått ner sig i en myr när han var ung (det var INTE medvetet, ryttaren hade INTE ridit ut på myren med vilje, det var 100% en olyckshändelse). Efter det vägrade hästen gå när underlaget inte var säkert.
Eftersom jag visste det (och litade på hästen till 100%) kunde vi undersöka alla stigar som fanns. Sa hästen NEJ vände vi alltid om. Jag gav lång tygel till hästen och han gick alltid lugnt och säkert upp på fast mark.
Men att tvinga hästen igenom myrar och rida igenom extremt steniga områden (dessutom utan tillräckligt med mat) är djurplågeri.
Jag drömmer fortfarande om att rida genom hela fjällkedjan, men då med två hästar (en ridhäst och en packhäst). Då ska det finnas mat till både hästar och ryttare med jämna mellanrum. Myrar och stenig mark ska självklart ridas runt, osv.
Fjällen är oerhört vacker, men också farlig. Genomför man ritten på rätt sätt är det fullt genomförbart, men man kan INTE rida överallt och kommer att vara tvungen att rida runt stora områden.
(Nu kommer nog min dröm aldrig att slå in. Dels så är min egen kropp trasig och dels vet jag vilken natur och underlag som är verklighet där uppe. Jag skulle aldrig utsätta en häst för det).
skönt att läsa av någon som har vana av fjället.
