Så var det dags för första ordinarie ridlektion på ridskolan jag börjat på.
När jag efter förra provlektionen hade fått veta vilken tid jag skulle rida och jag pratade med ridläraren om att jag gärna ville koncentrera mig på en eller ett par hästar, så hade hon sagt att det i den gruppen var så att många gärna koncentrerade sig på några få hästar. Och att det fanns en häst som ingen annan ville rida. Ridläraren hade kommit överens med gruppen om att dom fick turas om att cirkulera häststackaren mellan sig och rida den en gång var, bara för att den måste få gå med på lektionen. "Den kanske jag vill rida" hade jag lite glatt kläckt ur mig. Jag tänkte att vafan - lite utmaningar är väl alltid roligt och SÅ hemsk kan väl hästen ändå inte vara?... :-)
Så när jag nu kom till ridskolan var jag förstås nyfiken på om jag skulle få rida den häst som ingen annan ville rida, och som enligt rykten skulle vara nästan omöjlig att rida i form... När jag hade letat mig fram till hästlistan och spårat upp var i stallet hästen bodde, så såg jag att det på boxdörren hängde något diplom om "framröstad till ridskolans bästa häst". "Nähä, då fick jag alltså inte den omöjliga", tänkte jag såklart.
Hästen gick lektionen innan så jag gick till ridhuset och tittade. Den såg lite spänd och springig ut och vägrade gå på en volt, utan gick lite som den ville. Men jag var osäker på nivån på gruppen innan, och jag var - på grund av diplomet - fortfarande helt övertygad om att det inte var den omöjliga.
Men det var det visst. :-)
"Nu ska du få något att bita i", sa ridläraren innan lektionen började. :-)
Det var en spänd kille, som var svår att få kontakt med. Lite avstängd. Ville inte lyssna på skänkel, ville inte ta hjälper och varken tygeltag eller halvhalter gick igenom. Sprang lite och var lite bufflig. Huvudet upp i taket. Försökte köra samma sak med mig som med ryttaren innan - vägra gå på en volt utan sköt ut bogen och fortsatte rakt fram. Men så får man inte göra med mig på ryggen, vilket jag lyckades tala om för honom. :-) Så det funkade bättre sen. Men det var svårt att rama in honom. Gick knappt att få igenom några hjälper. Och någon form var det inte. Eller ja - stjärnkikarformen. Han var visserligen ingen "åhej-åhå"-häst som man måste jobba ihjäl sig rent fysiskt på, utan mer en teknikhäst där jag antar att det går ut på att hitta knapparna.
Men i slutet av lektionen var det första jag kläckte ur mig: "INTRESSANT!" Och det tyckte jag verkligen! Några små glimtande tillfällen så hade hästen mjuknat och jag hade fått igenom mina hjälper. Plötsligt föll han i form, och jag tror att han gick så i kanske tre minuter av hela lektionen. Vilken galet trevlig häst dom tre minutrarna! :-) Känslig, lättsam och mjuk.
Jag måste ha sett ut som en ren nybörjare på den hästen, men vet ni vad - det bekom mig inte. Min prestationsjävul lyckades aldrig dyka upp - jag hade helt enkelt inte tid. Jag ville hitta knapparna! Jag tyckte det var jätteintressant! "Men om jag gör såhär då - hur reagerar han på det? Och om jag gör lite såhär - vad får det för effekt?" Jag hade fullt upp att klura på hur jag skulle rida hästen. Vill rida honom mer! Vill lära känna honom! Vill hitta knapparna!
Och det lär jag nog få, om jag förstod saken rätt. När ridläraren presenterade mig för gruppen och berättade att hon tänkte sätta mig på den här hästen i fortsättningen så jublade dom andra. Ha ha! :-)
Det var en spännande lektion på flera sätt. Tydligen var det något fel på lyset i ridhuset för det funkade inte, och det var sista lektionen på dagen, så mot slutet blev det kolmörkt. Av dom andra såg man bara några skuggor som rörde sig i ridhuset. Sen var det oväder på gång, och det började blåsa hårt så att hela ridhuset hoppade och knakade i byarna. Plus att det var en helt nykommen häst som var med på lektionen. Och jag måste säga att jag är jätteimponerad av hästarna! Under dessa förhållanden så hade nog de flesta hästar jag har träffat hoppat på tårna. Men dom var kolugna. Inget sånt. Samma sak om man rider på en volt och någon annan kommer på spåret, och man råkar rida mot varandra och komma nära. På dom ställen jag har ridit förut har hästarna grinat illa mot varandra då eller nästan flygit på varann, men jag har inte märkt nånting sånt alls här! Snacka om trevliga trygga hästar. :-)
Det var i alla fall väldigt roligt - igen! Nu ser jag fram emot att framöver få lära känna "den omöjliga stjärnkikaren"!
När jag efter förra provlektionen hade fått veta vilken tid jag skulle rida och jag pratade med ridläraren om att jag gärna ville koncentrera mig på en eller ett par hästar, så hade hon sagt att det i den gruppen var så att många gärna koncentrerade sig på några få hästar. Och att det fanns en häst som ingen annan ville rida. Ridläraren hade kommit överens med gruppen om att dom fick turas om att cirkulera häststackaren mellan sig och rida den en gång var, bara för att den måste få gå med på lektionen. "Den kanske jag vill rida" hade jag lite glatt kläckt ur mig. Jag tänkte att vafan - lite utmaningar är väl alltid roligt och SÅ hemsk kan väl hästen ändå inte vara?... :-)
Så när jag nu kom till ridskolan var jag förstås nyfiken på om jag skulle få rida den häst som ingen annan ville rida, och som enligt rykten skulle vara nästan omöjlig att rida i form... När jag hade letat mig fram till hästlistan och spårat upp var i stallet hästen bodde, så såg jag att det på boxdörren hängde något diplom om "framröstad till ridskolans bästa häst". "Nähä, då fick jag alltså inte den omöjliga", tänkte jag såklart.
Hästen gick lektionen innan så jag gick till ridhuset och tittade. Den såg lite spänd och springig ut och vägrade gå på en volt, utan gick lite som den ville. Men jag var osäker på nivån på gruppen innan, och jag var - på grund av diplomet - fortfarande helt övertygad om att det inte var den omöjliga.
Men det var det visst. :-)
"Nu ska du få något att bita i", sa ridläraren innan lektionen började. :-)
Det var en spänd kille, som var svår att få kontakt med. Lite avstängd. Ville inte lyssna på skänkel, ville inte ta hjälper och varken tygeltag eller halvhalter gick igenom. Sprang lite och var lite bufflig. Huvudet upp i taket. Försökte köra samma sak med mig som med ryttaren innan - vägra gå på en volt utan sköt ut bogen och fortsatte rakt fram. Men så får man inte göra med mig på ryggen, vilket jag lyckades tala om för honom. :-) Så det funkade bättre sen. Men det var svårt att rama in honom. Gick knappt att få igenom några hjälper. Och någon form var det inte. Eller ja - stjärnkikarformen. Han var visserligen ingen "åhej-åhå"-häst som man måste jobba ihjäl sig rent fysiskt på, utan mer en teknikhäst där jag antar att det går ut på att hitta knapparna.
Men i slutet av lektionen var det första jag kläckte ur mig: "INTRESSANT!" Och det tyckte jag verkligen! Några små glimtande tillfällen så hade hästen mjuknat och jag hade fått igenom mina hjälper. Plötsligt föll han i form, och jag tror att han gick så i kanske tre minuter av hela lektionen. Vilken galet trevlig häst dom tre minutrarna! :-) Känslig, lättsam och mjuk.
Jag måste ha sett ut som en ren nybörjare på den hästen, men vet ni vad - det bekom mig inte. Min prestationsjävul lyckades aldrig dyka upp - jag hade helt enkelt inte tid. Jag ville hitta knapparna! Jag tyckte det var jätteintressant! "Men om jag gör såhär då - hur reagerar han på det? Och om jag gör lite såhär - vad får det för effekt?" Jag hade fullt upp att klura på hur jag skulle rida hästen. Vill rida honom mer! Vill lära känna honom! Vill hitta knapparna!
Och det lär jag nog få, om jag förstod saken rätt. När ridläraren presenterade mig för gruppen och berättade att hon tänkte sätta mig på den här hästen i fortsättningen så jublade dom andra. Ha ha! :-)
Det var en spännande lektion på flera sätt. Tydligen var det något fel på lyset i ridhuset för det funkade inte, och det var sista lektionen på dagen, så mot slutet blev det kolmörkt. Av dom andra såg man bara några skuggor som rörde sig i ridhuset. Sen var det oväder på gång, och det började blåsa hårt så att hela ridhuset hoppade och knakade i byarna. Plus att det var en helt nykommen häst som var med på lektionen. Och jag måste säga att jag är jätteimponerad av hästarna! Under dessa förhållanden så hade nog de flesta hästar jag har träffat hoppat på tårna. Men dom var kolugna. Inget sånt. Samma sak om man rider på en volt och någon annan kommer på spåret, och man råkar rida mot varandra och komma nära. På dom ställen jag har ridit förut har hästarna grinat illa mot varandra då eller nästan flygit på varann, men jag har inte märkt nånting sånt alls här! Snacka om trevliga trygga hästar. :-)
Det var i alla fall väldigt roligt - igen! Nu ser jag fram emot att framöver få lära känna "den omöjliga stjärnkikaren"!
