Jag var elva år när jag fick min första ponny. Hade ridit på ridskola i fyra år, haft sommarhäst två somrar innan och innan jag började på ridskolan red jag privat hos en granne sen jag var tre. Men det är så himla, himla mycket mer med att ha egen häst som man INTE lär sig på ridskolan, och kanske inte ens tänker på innan. Jag har inte hästvana föräldrar, och vi kan väl sammanfatta det med att vi har lärt oss den hårda vägen. Jag som alltid varit den av oss som kan mest har inte alls haft lika plogad väg framåt som barn som har föräldrar som kan lite om hästar och ridning innan.
Det gick dock bra, även om ponnyn i sig var helt fel egentligen. Det var kärlek helt enkelt, han gick bort i cancer åtta år senare och jag saknar honom fortfarande varenda dag. På riktigt. Jag måste nog hålla med tidigare talare, jag har haft egen häst sen 2000 och det som varit "jobbigast" i vardagen har varit alla JÄTTEKONSTIGA hästmänniskor man råkat ut för under årens lopp. Det är klart jag träffat en hel del vettiga människor också, men på det stora hela har de tråkiga bekantskaperna varit fler och det är väl tyvärr dem man minns bäst.
Det gick dock bra, även om ponnyn i sig var helt fel egentligen. Det var kärlek helt enkelt, han gick bort i cancer åtta år senare och jag saknar honom fortfarande varenda dag. På riktigt. Jag måste nog hålla med tidigare talare, jag har haft egen häst sen 2000 och det som varit "jobbigast" i vardagen har varit alla JÄTTEKONSTIGA hästmänniskor man råkat ut för under årens lopp. Det är klart jag träffat en hel del vettiga människor också, men på det stora hela har de tråkiga bekantskaperna varit fler och det är väl tyvärr dem man minns bäst.