Förlossnings deppretion...

[Cilla]

....men hur stavas det entligen? har säkert prövat 100 000 olika sätt, men kan inte komma på hur det ska stavas!!!!

jaja, det var inte det tråden skulle handla om....
vad ska man göra om man orolig för att man ska få en förlossningsdeprision (stavningen?)??
sista veckan har jag känt mig mer och mer melankolisk och nedstämd och en vidrig känsla av uppgivenhet har lätt för att infinna sig.

jag är orolig för att jag inte ska älska mitt barn, att jag inte kommer att räcka till, att jag ska känna avsky för det lilla livet som ligger i mig nu.

jag är trött på bäbisar, trött på barnkläder, gläds sällan åt att vara gravid, är trött på att känna mig som en alkoliserad hulken en latenta muskler och en ölmage. känner inga "åhhhhhhhh"-känslor när jag ser UL.bilden på kylskåpet, vill bara grina när jag tittar på alla nya små bäbisar som kommit under hästen och blir livrädd!!!!
ska fota mage om 2 veckor, funderar allvarligt på att ställa in det, vill inte göra nått som har med graviditet alls att göra. (men ja vet att ja kommer ångra mig efter!!!!!)
varför känner ja så för?
varför har jag blivit så anti?
jag har historik på psyk, är det läge för mig att prata med psyklog?
jag är verkligen orolig att jag ska hamna i en rejäl svacka, djupare än normalt efter att bäbisen är född...

jag har bara 27 dagar kvar till BF, kan det vara verkligenheten som kommer ikapp mig?

jag skulle vilja prata med min BM, men när jag kommer dit, så är jag bara så käck och glad och förmår mig inte att prata med henne om detta.... jag ska dit på onsdag, kanske skulle ta å slå henne en signal och höra vad hon tycker jag ska göra.

ja vet inte, ja kanske bara är nojig.......

 

[vindvissla]

Sv: Förlossnings deppretion...

Jag tycker absolut du ska prata med henne. Även om du är helt normal just nu kan det vara bra att de är beredda. Om du själv känner att du är på väg ner i dimman kan det hjälpa att prata med bm.

För övrigt är det helt ok att vara pisstrött på allting i din situation. Det ÄR skittradigt de sista veckorna, jag har aldrig haft så tråkigt i hela mitt liv.

Angående att älska ditt barn så gör alla det förr eller senare. Hur fungerar du med djur? Är det love at first sight eller tar det tid innan du känner att du riktigt älskar dem? För mig var det en ledande fråga när den där blixtförälskelsen inte infann sig. Hoppas att ingen halshugger mig nu men det tog nästan ett helt år innan jag kände "åhhh mitt barn", med tårar i ögonen och riktigt in i hjärtat! Innan dess var det mest en ta-hand-om-känsla.

Skickar en stor kram, nu måste jag gå!

 

[MaRomer]

Sv: Förlossnings deppretion...

förlossningsdepression stavas det.


Krama om dig! Och håller med Vindvissla!

 

[Cilla]

Sv: Förlossnings deppretion...

ringe å i telefon, så ja ska till henne 10 i morgon.

hon lugna mig iallafall och sa att det var jättebra att jag hade ringt ch att jag hade ringt till rätt ställe och att det är nrmalt med hormonsvallningar i slutet. fast hn hade inte riktigt tid att prata med mig, hennes hund låg på sjukhus och hade precis blivit diagnostiserad med cancer, så hon var på väg dit nu, så att hennes dotter skulle slipa få det beskedet själv.

knstigt, ibland blir man bara så påmind om att andra människor faktiskt har egna liv och är just männisjkior dom åxå, inte bara läkare, barnmorskor eller snabbköpskassörskor.

 

[Cilla]

Sv: Förlossnings deppretion...

förlossningsdepression stavas det.

tackar!

 

[vindvissla]

Sv: Förlossnings deppretion...

Jamen vad bra att du ska dit imorrn! Nu har jag aldrig varit deprimerad men om jag är sjuk kollar jag alltid på Sound of Music.... hjälper på momangen

pmm tittar säkert in och ger dig lite tips här sen också...

 

[jerseyko]

Sv: Förlossnings deppretion...

Nu kommer jag och är skitjobbig för jag har bytt användarnamn

Förlossningsdepression drabbar 1/3 kvinnor mer eller mindre. Vissa läker sig själva, andra behöver mer hjälp. Har man haft problem förut eller att ens egen mamma haft förlossningsdepression är risken betydligt mkt högre.


Jag kände skuldkänslor för typ allt efter förlossningen, allt gick ju så himla fort så kroppen hann ju inte riktigt med. Det började med att jag kände skuld för jag inte kände den där glädjen som "alla" mammor gör vid förlossningen. Men jag hann ju aldrig längta efter bebisen och jobba igenom förlossningen de sa ju bara plopp och så "oj en bebis".

Sen skuldkänslor för jag inte orkade och hann med allt jag ville, hjärnan rör sig i 500km/h men utåt är det helt stilla.


Något du bör vara förberedd på är att man måste lära känna bebisen på nytt utanför magen. Det känns superkonstigt eller gjorde i alla fall för mig. Det var mer "Oj vilken söt bebis vem har lämnat den här hos mig?"

 

[vindvissla]

Sv: Förlossnings deppretion...

Mäh, varför har du bytt namn för?

Cilla tiden efter förlossningen är skitjobbig rent hormonellt också, i vissa kulturer låter de inte mamman och barnet gå ur sängen på 6 veckor och det tycker jag låter alldeles ypperligt. De ska bara ligga där och ta det lugnt och lära känna varann och äta och sova och vila upp sig. Så när du väl fött, försök tänka på det. Bli uppassad så mycket du kan, lägg av alla krav och bara var med ditt barn!

Nu blir det lite ot men jag läste en intressant artikel om den fjärde trimestern. Något om att barnet var tvunget att komma ut efter 9 månader eftersom det annars skulle bli för stort för mamman, men egentligen var det inte färdigvärpt förrän efter ytterligare 3 månader, lite kängurustyle. Så de första 3 månaderna av barnets liv ska man bara mata, sova, ge närhet och inte stimulera dem så mycket. Alltså inte känna press på att man måste göra så himla mycket. Det känns lite halvlogiskt för en 3-månaders bebis börjar verkligen uppskatta omvärlden och kan interacta så mycket mer än en nyfödd.

 

[A-K.Eng]

Sv: Förlossnings deppretion...

Men det är väl inte så konstigt att man kan må lite knäppt inför en sån här stor grej?

Själv hade jag min omgång innan jag blev gravid och satt och bölade hos BM för jag var livrädd för att bli mamma. Men nu känns det bra. Men ingen vet hur det kommer att bli efteråt.

Hoppas att du har familj omkring dig som kan stötta dig. Att få lite avlastning då och då skadar inte. Det är ju så omvälvande att helt plötsligt ha ett litet barn.

Eller för den delen tre på en gång. Föreställ dig mig som barnflicka. En 1,5-åring som hörde till familjen och en 6-månaders som hörde till mostern som åkt på semester till Sydafrika två veckor och en femåring som också hörde till familjen. Mamman var på sjukan med nioåringen som fastnat i gräsklipparen och brutit av armen.

De små ville inte sova ordentligt på nätterna och jag vet att jag vid ett tillfälle bara stod och bölade i min ensamhet med en unge på höften och en i en säng som jag försökte vagga. Gaaaah!

Hjälp, vad är det man ger sig in på, jag vet ju hur det är?!


Hoppas du får god hjälp och att det inte är någon depression utan bara lite "normal blimammanoja".

Kramkram

 

[Cilla]

Sv: Förlossnings deppretion...

behåll användarbilden ett tag iallafall, så vi får lite påminnelse om vem du är!!!!

pratade, eller snarae försökte prata mellan hulkningarna, med gubbe igår å han fatta väl sådär va ja mena.
men han erknde att inte helelr han kände nån överväldigande kärlek för den födda och för att citera honom; "hur ska ja kunna göra det, jag har ju inte träffat honom än..?"
å visst har ju rätt i det!
faktum är ju att det är en egen liten induvid som kommer ut och den måste ju läras känna innan (iallafall jag) kan uppskatta och älska den.

det är inte rädslan att jag inte kommer tycka om knytet som skrämmer mig, det är tanken på att risken finns att jag inte kommer tycka om den. jag har ju lixom inga garantier för det!

åkte hem till min kära syster och grina vid hennes köksbord igår, men lugna mig ganska mgånde när Lucas tittade på mig med de stora blå, rynkade ihop hela ansiktet i ett jätteleende och sa "ggiiiiaiaaaaaaaah" som bara han kan och vifta lite med armarna.
honom honom alskade jag inte heller i början!
var helt säker på att jag skulle älska honom över allt annat redan från första stund och blev förvånad när jag inte kände nått alls. "söt bäbis" var typ allt jag kände.

jaja, det ordnar sig nog.
känns iallafall bättre idag, även om tårarna inte är så långt brt å ja kommer garanterat börja störtgrina hos BM!
fast ja har förberett mig, har köpt vattenfast mascara.

sen slog det mig en annan sak igår!
jag var gravid för ganska exakt 3 år sedan och där var det omedelbar kärlek från första stund när jag testade positivt. åh, ja älska det lilla krypet så oerhört mycket!!!
jag är killen hade bara vart tillsammans i 7 veckor, men bestämde oss för att behålla det ändå.
efter ca 2 veckor började jag inse hur verkligheten såg ut och valde att avsluta både graviditet och förhållande.

första dagarna efter abort var frid och fröjd och sen slig det till med dunder ch brak!!!!! jag blev sjukskriven på 100% i 1 månad och fick börja socialträna på jbbet på halvtid i ca 2 veckor innan jag började jobba fullt. mitt nrmala jag blev jag först ca ett år efter aborten.

jag trr att den graviditeten och dess efterspel har hindrat mig mentalt från att glädja mig åt det här barnet....
i början var jag livrädd att samma "oj-här-kommer-verkligheten-och-slår-till-i-skallen-för-att-ja-ska-vakna-ur-bubblan-och-inse-fakta-känsla" skulle förstöra även denna graviditet och detta förhållande. iom att jag skaffar bran iho med någon blir jag bunden till den personen resten av livet, vare sig jag vil eller inte och vetskapen om att jag inte kan avsluta relationen smidigt och enkelt gjrde mig minst sagt skräckslagen!

att skaffa barn för mig har visat sig vara så mycket mer än att bara tillverka en ny människa, det har varit ett aktivt beslut jag har tvingats tagit ang vilken väg jag vill gå, vilka männikskor jag vill ha i mitt liv resten av livet och att tvingas ta ett ansvar jag inte behövt ta förut....
det är inga små beslut!

å ju närmare förlssningen jag kommer, dest mer inser jag vad jag har gjort och vad det innebär.
å ja hoppas såååååå att det är rätt beslut jag tagit!
än så länge har ja inte ångrat mig å nu är det.... tja...... lite försent för det.

 

[Cilla]

Sv: Förlossnings deppretion...

blev remiss till mvcpsykolog med hög prio.
såhär i efterhand känns det riktigt bra att jag tog varningarna på allvar och tog kontakt och BM ifrågasatte inte en enda gång det jag beskrev att jag kände, snarare tyckte hn att det var bra att jag ringde henne och kom ch pratade.
vi satt i närmare en timma innan vi fick avbryta.

 

[vindvissla]

Sv: Förlossnings deppretion...

Åh vad skönt att du blev tagen på allvar! Tur att du har en så bra BM!

Tråkigt att du är högprio, för det betyder ju att du inte mår bra.