förlossningen

[Blixtra]

Ni som fött barn:

Hur trodde ni att det skulle bli att vara med om en förlossning och HUR blev det, alltså hur upplevde ni att det blev. Ex. att det gjorde mer/mindre ont, skrämmande etc etc.

Vi har idag varit på förlossningen/bb med vår föräldrargrupp, och man blir ju en aningens överväldigad av all information och man funderar hur i H*lvete ska JAG klara av detta .

 

[hannacecilia]

Sv: förlossningen

jag trodde att det skulle göra JÄTTE ont när bebis skulle ut och var ganska rädd för det när vi skulle få vårt första barn .
innan tänkte jag att jag skulle ha lustgas och ingen epiduralbedövning (tyckte bebis inte skulle ha skalpelektrod...) när vi väl var där var jag chockad över att värkarna gjorde så ont, det var ju själva utdrivningen jag fasat för! lustgasmasken tyckte jag var hemsk och jag skrek efter en epidural ganska snabbt och skalpelektroder fick de gärna sätta hur många de ville ! epiduralen var kanon och våran tjej slurpade ut som en fisk.
från att vattnet gick till att hon var född 9 tim. krystade 2 ggr.

andra barnet tänkte jag att nu kan jag detta och var helt kolugn.
tills jag kom in... allt gick fort och värkarna var kraftiga. epidural hanns inte med så då tyckte jag lustgas var jättebra. inga problem med masken denna gång
3,5 timme allt som allt när vår lillkille kom till världen.

summan av kardemumman; det blir aldrig som man tror, planera inte allt för mycket, för mig var själva krystningarna och utdrivningen en skön befrielse som inte smärtade alls -vilket var precis motsatt vad jag trott.
och jag skulle göra om det hur många gånger som helst!
lycka till med er graviditet och förlossning!

 

[ameo]

Sv: förlossningen

Jag är ju snittad alla 3 gångerna - vilket ju OCKSÅ är en förlossning, fast genom ett annat hål...
Det som jag blev mest förvånad över första gången var känslostormen... Det var lite halvdramatiskt när de plockade ut Selma, hon kom inte igång och andades direkt, så de sprang ut med henne ganska snabbt. Jag fick bara se en snabb skymt av henne. Ändå så överväldigades jag av känslan att "nu har jag fått ett barn" och började storgråta *lyckotårar* där jag låg på operationsbritsen... Och DET var ajg inte ett dugg beredd på...

 

[Jossan]

Sv: förlossningen

Har inget alls att tillägga förrän om nån månad eller två, bara att det var en mycket intressant och välbehövlig tråd för oss som snart ska till...


Kram


/Jossan

 

[Thelma]

Sv: förlossningen

oj... det var/är sannerligen omtumlande att föda barn.

Jag hade förväntningar och föreställningar inför första förlossningen... men så fort den satte igång så glömdes de bort.

För att sammanfatta det hela: Det går inte att föreställa sig känslan... smärtan... glädjen.. ilskan... (över smärtan och hela världen för övrigt) lyckan..

Aldrig har man väl upplevt så mycket känslor på så relativt kort tid. Man får lära sig helt nya sidor om sig själv.. Så det där med att skriva brev till personalen och förklara hur man vill ha det... känns iaf, i mit fall som totalt onödigt. Det var först under smärtan jag insåg PRECIS HUR jag vill ha det! I mitt fall så avskyr jag tex. när de klemar med mig, masserar mig eller tycker synd om mig. Inte heller vill jag få viktig information ang. värkstimulerande dropp precis under en värk!! Jag vill ha lugn och ro när jag föder.. inget spring eller svammel bland personalen.

Sambon var den enda som förstod att jag behövde fokusera och de tyckte att han var rätt "kall" som inte ville stryka mig över håret.. Han visste dock bättre än att röra sig inom "rak-höger-avstånd". Jag blev som sagt helt rasande när det klemades när jag koncentrerade mig.


Jag har gått igenom både ett katastrofsnitt och en vanlig vaginal förlossning. Upplever faktiskt snittet som positivt, även om jag i efterhand inser hur nära det var att min dotter inte skulle överleva.

MEN Trots att man ligger där och svär och förbannar hela världen och mannen i synnerhet, så vänder det snabbt så fort bäbisen är född.

Jag vill föda 100 gånger till... trots att jag för en månad sedan låg där och svor.. *S*

SÅ HÄFTIGT! Det går lixom inte att ge någon konkret beskrivning för det hela är så himla abstraktkonkrethäftigtsuperduperONTunderbart lixom!

Jag är så avundsjuk på er som har det framför er!

 

[Sweet Chili]

Sv: förlossningen

Jag kände ingen som helst oro inför min förlossning. Sista veckan blev jag dock orolig för att jag inte var orolig.

När värkarna satte igång hemma så tänkte jag hela tiden att nä det är nog inte på riktigt. De är bara förvärkar. Så jag fortsatte med allt vardagligt och förträngde att värkarna nog ökade lite. Hoppade i badet och tänkte kolla om värkarna avtog, vilket de gör om det är förvärkar. Intalade mig själv att de minskade. Kl 01.00 så insåg jag att det inte gick att lura mig själv och vi ringde BB och sa att vi ville komma in på en kontroll. -Visst sa de, kom bara! Packade BB-väskan lite halvhjärtat då jag fortfarande inte förstod att vi skulle få bäbis....nu!


Väl inte så var jag öppen 6 cm. Gick på toa hela tiden då jag kände mig kissnödig. På vägen till toan hördes de skrik från övriga förlossningsrum och då blev jag lite orolig. -Hua, snart är det min tur.

Sista gången jag ville på toaletten så sa barnmorskan nej. Nästan helt öppen och bäbis snart på väg. Men, tänkte jag. Var tog illamåendet vägen som brukar komma som ett brev på posten när man är öppen 7 cm? Hade inte känt någonting.

Lade mig på sängen och tog lite lustgas. Trodde det var långt kvar då barnmorskan sa att hon ser huvudet. MEN HÅLLA, var är den olidliga smärtan?? Sedan kom min lilltjej.

Kände mig smått snuvad på en förlossning jag länge sett fram emot. Jag har ju varit så nyfiken på hur/om jag skulle klara smärtan och om jag blir ett sådant svärande monster som många tydligen blir. Känna lite urkraft!
Men nä då... allt gick så smidigt och lätt och utan större smärta. Kan helt ärligt säga att det som gjorde ondast var när BM sprayade på bedövningsspray för att sy en lite lite bristning.

Skulle vilja göra om detta många gånger! Vilken kraft vi har tjejer!!

 

[Dropdead]

Sv: förlossningen

Det dyker upp lite sådana här trådar då och då, men jag minns en för ett tag sedan som finns här där jag tyckte många tog upp just det du frågade efter...

Så slipper jag skriva om allt jag skrev då.

Och du fixar det!

Jag riktigt längtar tills nästa gång, förlossningen var något av det mest spännande jag varit med om!

 

[Enya]

Sv: förlossningen

Ni som fött barn:

Hur trodde ni att det skulle bli att vara med om en förlossning och HUR blev det, alltså hur upplevde ni att det blev. Ex. att det gjorde mer/mindre ont, skrämmande etc etc.

Vi har idag varit på förlossningen/bb med vår föräldrargrupp, och man blir ju en aningens överväldigad av all information och man funderar hur i H*lvete ska JAG klara av detta .

Jag trodde det skulle vara hemskt på alla sätt och vis. Absolut inget för mig, framför allt inte med tanke på att jag inte ville visa min kropp för någon annan människa. Men jag ville ju ha barn! Och fick vackert stå ut. Med första sonen fick jag värkar en onsdagförmiddag kl 13, kl 16 åkte vi in och givetvis var jag bara öppen 4 cm då och framför mig hade jag timmar fyllda med massor av värkar som gjorde ooont och bara lustgas att ta till för när jag ville ha epiduralbedövning var det enligt dem för tidigt och nästa gång jag bad om det var det för sent så det var bara att använda lustgasen som bara strejkade för mig ( kunde inte alls få ordning på den ...). Jag kände att jag hela tiden låg precis under panikgränsen hos mig och jag vilel bara få ut ungen!! Jag hade krystvärkar i 16 minuter, och det var det bästa under hela förlossningen, kände ingen smärta utan hade något att göra istället för att bara ha ont. Han föddes kl 23 på kvällen. Jag sprack en hel del, men kände inte det heller. Helt ärligt så var första tanken när han var ute; Äntligen

När son nr 2 skulle födas var jag hundra på att det skulle ta lika lång tid som ettan, men så blev det inte. Jag var hundra på att det skulle göra ont som f*n, men riktigt så ont gjorde det nog inte. Fick värkar kl 8 en tisdagmorgon och gick hemma med värkarna fram till 10 då vi var på en vanlig koll hos bm men så vid 12 tyckte jag att de började göra väldigt ont så vi körde och lämnade vår son hos min bror och körde in coh var på förlossningen 12:45. Väl där gjorde värkarna ofantligt ont, men innan jag undersöktes tyckte personalen där att jag nog var lite pipig Jag var öppen 7 cm och givetvis påstod dem att det var för sent för epidural denna gången också så det blev lustgas, som jag kunde hantera lite bättre. Sonen föddes kl 13:32 och även denna gångne tyckte jag bäst om krystvärkarna och hade faktiskt inte alsl så många och blev helt paff när ungen var ute... Ööööh, är det allt?????`

Efter första förlossningen var jag supertrött, hade varit det under hela graviditeten och dagaran innan kunde jag knappt röra mig pga foglossning. Efter andra förlossningen var jag itne trött alls. Jag ville hem, på studs elelr ville i alal fall nån annanstans för jag pallade inte att ligga där och glo! Men det blev jag ju tvingad till Blev jätteförvånad över hur snabb förlossningen var och hur pigg jag var efter. Om alla mina förlossningar var som minstingens så skulle jag vara glad!!! Och jag är absolut inte avskräckt!

 

[Snurrfian]

Sv: förlossningen

Med Elin var det som om jag kände på mig att det skulle ta tid... Jag packade visserligen BB väskan men sen var jag ganska så lugn, något trött på att vara gravid och på allas tjat men lugn. Jag fick tillslut komma in på igång sättning och det hade jag ganska stora förhoppningar om... Det de berättade var att det kunde ta ett par timmar innan det satte igång... För mig tog det tre dygn innan det börjar komma värkar... Sen hade jag värkar i två dygn innan läkaren ansåg att det här mår varken jag eller barnet bra av och vi tog beslut om snitt... Då hade jag bara öppnat mig två fingrar...
Men jag är ganska så kall tror jag, jag får inte de där otroligt lyckokänsolorna utan mera jaha här är ungen... Och det är inte det att jag inte älskar barnen för det gör jag från första stund men det känns så självklart att jag inte ens blir rörd av det... Jag tror att jag är ganska så ensam om det...

Med Fredrik så kom vi så långt som till utvädering för ingång sättning men jag skulle komma tillbaka två dagar senare ansåg läkaren... Jag åkte in samma natt igen med rejäla värkar... Den här gången var det en väldigt skillnad på värkar men jag hade lättare att ta mig igenom dem för jag öppnade mig mer och mer hela tiden... Så även om det tog tid så kändes det betydligt bättre. Jag blir inte något agressiv, jo när vi åkte bilen in så skrek jag åt karln att han inte fick svänga för det gjorde för ont... Att vi var i en rondell tog jag ingen hänsyn till...
Men det tog tid även den här gången och på slutet kände jag mig rejält slut och orolig för då hade hjärtljuden gått ner ett par gånger... Men med hjälp av sugklockan så kom han ut tillslut.
Då hade jag fått epidural ett par gånger men sedan ville det inte ge mig för barnet skull. Den smärta jag minns mest är just när de satte sugklockan, själva krystningen/och han drog gjorde inte ont som jag minns det och ändå sprack jag en hel del...
Men samma sak här så kände jag mig mest lugn när jag äntligen fick upp honom på bröstet, inga lyckotårar utan bara ett lugn. Jag tror nästan att jag och min man var minst berörda av alla i rummet...

 

[Basilika]

Sv: förlossningen

Jag trodde jag skulle dö eller åtminstone aldrig bli en normal människa igen men jag fick hjälp med min skräck och förlossningen blev en så häftig upplevelse då jag sade direkt att det här kan jag göra om.

När jag fick nummer två var det inte lika roligt men det var för att han föddes för tidigt och var för liten, då var det ju lite annat fokus på bebbe i stället för mamsen om man säger så :smirk:

 

[Gnist]

Sv: förlossningen

Första förlossningen var fördjälvlig... Tog tre dagar, otrevlig ful fet gammal barnmorska, och ut kom en liten räka, som var blå och livlös. Han låg i respirator 2 dagar. Är nu 14 år och mitt i värsta tonårstrotset
Andra förlossningen tog 9 timmar och mellanbarnet föddes i duschen. Hon är nu 11 år..

Tredje förlossningen tog ca 3 timmar, han med nöd och näppe in på BB.. Fick åka på bår från akutintaget upp till förlossningen. Gissa om dom sprang genom korridorenrna Kom in på rummet och ut kom dottern inom tio minuter... Hon är nu ett 4 årigt solsken, mammas lilla gullefjun

Tog ingen bedövning på någon av förlossningarna, då jag har världens sprutfobi och får panikångest bara jag ser nålen

Har varit uppe inom en timme och duschat efter varje förlossning

 

[Sweet Chili]

Sv: förlossningen

Men jag är ganska så kall tror jag, jag får inte de där otroligt lyckokänsolorna utan mera jaha här är ungen... Och det är inte det att jag inte älskar barnen för det gör jag från första stund men det känns så självklart att jag inte ens blir rörd av det... Jag tror att jag är ganska så ensam om det...

Fick inte heller de där lyckokänslorna. Allt kändes så himla självklart så jag blev inte heller särskilt rörd.

Men självklart avgudar och älskar jag min dotter lika mycket för det!

 

[ulda]

Sv: förlossningen

Bra fråga!

Mer mer mer... !!

 

[paradiset]

Sv: förlossningen

Jag hann aldrig förbereda mig för jag hade klåda en natt i vecka 36+5 och samma morgon bm besök som visade 3+ i urin och blodtryck på 95 (det undre) så det blev ilfart till spev mvc på östra. Inget packat, ingenting!

Men jag var lugn, klådan kändes knappt under dagen och ingen huvudvärk alls eller så. Läkaren gjorde ultraljud och frågade mig en massa och så tog de blodprov. Jag blev inlagd vilket jag inte var beredd på men jag har alltid tyckt skjukhus är kul så mig gjorde det inget. MEN min mamma har jobbat som undersköterska på BB i 17 år och sedan på kvinnokliniken där de tex gör akutsnitt och sånt. Så jag har lussat där som barn och blivit visad runt som vuxen massa ggr så miljön var inte obekant för mig och jag älskar skjukhusdoften på mammas jobbväska Min mamma ser så proffesionell ut i arbetskläder och jag blir stolt därför är läkarrockar osv för mig aldrig ngt hemskt.

Hursomhelst, jag låg inne en vecka, stundtals kände jag mig instängd i bur då man helst bara skulle, vila, vila och åter vila! Fick tigga om en tur ner till kiosken en dag och det gjorde jag på egen risk. Blodtrycket gick aldrig under 90 och blodprover visade lite leverstörningar, samlade urin dygnet runt, blev stucken varannan dag kl 6 på morgonen och mätt blodtryck 4 gg om dagen!
Vad som räddade mig var en jämnårig kvinna som blev inlagd exakt samtidigt och vi blev mycket goda vänner! Hon födde sedan bara ½ dygn efter mig oxå. Utan henne och min mans dagliga besök hade jag fått en depression. Det var så påfrestande inte veta om jag skulle få permis eller när jag skulle bli igångsatt.
Dagen innan Dominic föddes beslutade de sig för igångsättning för ett ultraljud en vecka innan visade då på ca 3 kg fostervikt, min klåda blev värre oxå. Jag var då i vecka 37+5. Jag var öppen 2 cm och tappen förkortad med 2 av sina 3 cm (utan en enda förvärk)

På dagen D Kördes jag bara över i korridoren mittemot ocg fick tvätta mig med ngt, de satte nål för dropp ( som aldrig behövdes sen) tog ctg och satte skalpelektrod på barnet samtidigt som elektroden spräckte fosterhinnan, inget hände. Jag var öppen 3 cm och hade fått värkar varje halvtimme sedan 5 på morgonen som kändes som när magen kör runt för att man ska få rejäl ränneskita, så jag förstod inget först.

De tog bort Ctgn och med en jättebinda knallade jag in till kompisen men väl där kom en ilvärk och vattnet forsade ut men inte så mycket så det nådde golvet, bara bindan. Mådde helt plötsligt tvärilla!! Gick genast tillbaka, vilket tog tid för jag kämpade mot att spy. Gick runt i korridoren utanför förslossningsrummet men orkade bara till tv-rummet och satte mig där i en soffa, bara sittandes på kanten med händerna bakom mig som stöd fungerade. Klarade max 5-10 min sedan gick det bara inte mer, inne på rummet spydde jag i toaletten och sen satt jag med samma stil på en stol vet ej hur länge men inte länge!! la mig i sängen och ringde på kl, sa till barnmorskan att det jag behöver ngt det känns mycket mer mcyket tidigare än vad jag trott! Så jag fick lustgas med 30 % först.
Tog en stund förstå sig på hur man skulle andas men det var suveränt hjälpmedel för att koncentrera sig på andning istället för smärtan. Men jag var lugn ändå, ville ju ha mitt barn nu

När det blev för mycket det med, ringde jag igen , då ökade hon till 70% och medans hon var där passerade barnet spinalknölarna och jag spydde hon märkte det och gav mig spypåsar.
Jag var tyst och snäll och pratade med min man hela tiden. Regebundna värkar började 10 enligt dem, 9.15 kom jag in på salen.

Fick ringa på bm sedan igen när värkarna kom utan paus!! DEt var olidligt och jag visste inte hur jag skulle andas i masken, var tvungen ha den nonstop och var rädd för att bli borta av den då!! Det gjorde olidligt ont men bara i magen! Fick EDA, läkaren kom fort och efter 10 min kände jag ingenting AH underbart, tryckte lite neråt bara och jag blundade och tog det lugnt, använde inte masken mer!
Min mamma kom ner från sin avdelning ovanför och jaf satt och småpratade med henne nu tryckte det på ordentligt jag fick hålla emot, hela jag vibrereade, jag tyckte det gick så fort och visste inte om det var dags nu eller inte, men när jag försökte sätta mig rakt rån halvsittandes gick det inte alls!! KÄndes som att nu kommer han ut!!! Mamma såg hjärtljuden gå ner som de gör när det är dags men sa inget utan gick upp tills ig och sa till bm på vägen, som hon förövrigt kände
Bm kom och jag var helt öppen Fick sätta mig lite mer uprätt ochhålla om benen med armarna och krysta! på 4 värkar och 20 min var han ute, kändes bara när halva huvudet stod och väntade på nästa värk, det sved och brände men äsch nu kommer han ju snart! Sedan halkade han ur Fick lite bedöving som inte kändes och blev sydd 3 stygn bara.
Allt som allt tog det 3 timmar o 5 min och bm var ganska förvånad över hur fort det gick. Jag sa genast till dem att ta ur den nedrans nålen ur hande för den kändes när jag böjde handleden. :smirk:

Jag gör gäna om det!! är inte orolig alls, men jag vet att om vattnet går då åker jag in!! STÖRTBUMS för då går det fort, men det får hemskt gärna gå lite långsammare och mindre intensivt. Är jättenyfiken på hur det blir

 

[Blixtra]

Sv: förlossningen

*ojoj*, pulsen min har stigit rejält under tiden jag läst era svar, sitter och håller tårar tillbaka *pust*.

Jag har aldrig vetat att jag är så här känslig . Igår på BB trodde jag stundtals att jag skulle svimma. Hörde pulsen i huvudet och var aldeles knallröd i ansiktet (vit runt ögonen och mun) hörde min puls i huvudet *skyllde på värmen*.

Ändå kan jag inte säga vad det är jag är rädd för, eller ens om det är rädd jag är ? Det är en jätteskum känsla!

Ingen av er, som ska till som upplever samma sak?

Vissa av er som svarat verkar vara som gjorda för att föda barn med tanke på smärta, har ni fått höra det?

Det här med eda:n verkar vara lurigt, det gäller tat man får den i rätt tid om man vill ha den! Och rätt tid verkar inte vara när det gör som ondast (de sista cm), för då är det för sent.

Har ni använt er av något speciellt inne på BB, saccosäckar, stolar, bad, bollar, massage eller kanske akupunktur??

 

[ulda]

Sv: förlossningen

Nej jag är faktiskt inte så nervös. Inte så att jag blev rädd av ovanstående förlossningsberättelser, tvärtom tyckte jag de flesta visade på att det var mer positivt än vad de trott.

Däremot känns det såklart väldigt konstigt att veta att inom bara några dagar är man där, på förlossningen... *burr*

Jag har varit lugn i princip hela tiden. Fick lite ångest här om dagen, men det gick över fort eftersom jag sen fick så ont i ryggen att jag faktiskt börjat se fram emot att få ut den... Usch vad man mår taskigt nu...

 

[Blixtra]

Sv: förlossningen

Jo, men det ärj u så! Jag ser också fram emot att bli av med magen och få en bebeis i famnen i stället! Känner mig inte heller så särdeles nervös, så länge jag inte blir mer utsatt, vilket hände igår på BB. Allt blev så verkligt helt plötsligt! Det är som om jag behöver vänja mig vid allt hela tiden. De första ggr. jag var hos MVC var också jättejobbiga! jag blundade för all information om bebisar och graviditet på anslagstavalan etc, hade nästan hjärtklappningar när jag kom dit och satt och höll tillbaka tårar. Nu travar jag in där utan problem.

Men BB och förlossning kan jag ju inte vänja mig vid. Jag är konstig .

 

[ulda]

Sv: förlossningen

Trist att du känner så efter BB-besöket! Meningen är väl att man ska känna tvärt om... Jag har inte varit på BB-besök, bara på föreläsning på sjukhuset och då var det en så himla bra barnmorska som pratade att man nästan blev riktigt sugen på att föda barn...

 

[Jossan]

Sv: förlossningen

Du är inte konstig!!!

Det är klart att det tar tid att vänja sig, och ju större grej desto längre tid! Förlossningen är ju det allra största, klart det är omtumlande att tänka på!

Jag har gått i perioder i min rädsla. Innan jag blev gravid var jag livrädd för förlossningen, men inte särskilt insatt. Under första halvan var jag relativt lugn, det var ju så långt borta och jag kände mig stark och att det här fixar jag, det får gå som det går.
Men det varade inte tyvärr (trodde jag inte heller ).
Nu (i v.34) pendlar jag mellan något mer än normalrädd och ren panik, oftast ett mellanting. För mig handlar det otroligt mycket om att vara förberedd, tror jag. Har lite kontrollbehov annars också, och det visar sig mer än nånsin nu.
Har varit på biblan och lånat lite böcker (men de jag ville ha fanns inte), ska skriva ett förlossningsbrev, håller för fullt på att "bygga bo" hemma (allt MÅSTE vara klart innan, hela livet ska kännas "färdigt"... ) och diskuterar mycket med sambo och vänner (inte minst ER ).
Har faktiskt fortfarande en inre röst som säger att det KOMMER ORDNA SIG, men den gör sig väldigt sällan hörd numera...
Dessutom har jag, som jag sagt innan, en förmåga att utsättas för saker jag är livrädd för, och har väldigt sällan flyt med saker. Det SKA tydligen vara svårt, vet inte om det är meningen att jag ska lära mig nåt av det, jag hoppas det.

Så jag HOPPAS att jag får en ok förlossning, men jag TROR att den kommer bli svår eller rättare sagt ett helvete. Och jag är en alldeles för känslig person med alldeles för många nojor för att egentligen klara av en svår förlossning. Jag känner mig själv så pass att jag vet hur jag kommer reagera, och det kommer inte vara positivt för varken mig eller barnet.

Har noll förtroende för Sveriges sjukvård, genom erfarenheter, inte spekulationer.

(FÖRLÅT om jag skrämmer nån! Absolut inte min mening, jag försöker bara berätta om hur det känns, men hoppas givetvis att det inte blir såhär...)


Kram/


Jossan

 

[Jamtland]

Sv: förlossningen

Jag har bf idag , men har inte känt av någon bebis på utgång än. Men lite nervös börjar jag bli, lite så där spänt, förväntansfullt nervös.

Att läsa andras förlossningsberättelser tycker jag är intressant, men de "bekymrar" mig inte, alla säger att förslossningen är individuell, så man får inte mer än en aning iaf. Och även om jag är förberedd på att det kan bli en ndu, så hoppas jag ändå att det inte blir det utan att jag har turen att tillhöra kategorin som gör det med ett leende.

Är nästan mer bekymrad för tiden precis efter, allt det praktiska både med bebis och allt runtikring. Men det lär väl ordna sig på något sätt...

Jag har (tydligen) en oerhörd tur med min graviditet så här i slutskedet, för mig gör det inget om bebis stannar inne några dagar/någon vecka till. Skulle vara så kul om jag får åka på travet i morgon och se små ponnyerna mina springa och om sambon hinner jaga på söndag som han vill... Men det lär väl visa sig, och givetvis är bebis välkommen oavsett när h*n behagar göra entre.

Jenny