Förbättra gemenskapen inom en ras?

[Red_Chili]

Inom många raser finns det ju olika "läger" eller vad man ska säga. De som har utställningshundar, de som har arbetande hundar, flera som påstår sig sträva åt samma håll men som ändå inte kan samarbeta... Och därmed också en hel del skitsnack och dålig stämning.

Jag och några vänner diskuterar ofta det och tycker att det är vansinnigt synd, framförallt när det går så långt att man direkt motarbetar varandra istället för att faktiskt försöka lyfta det bra som finns hos olika hundar.

Har ni några idéer på vad som går att göra för att få folk att samarbeta mer och bli lite snällare mot varandra? Att själv försöka föregå med gott exempel är ju självklart, men mer än så?

 

[Migo]

Inom många raser finns det ju olika "läger" eller vad man ska säga. De som har utställningshundar, de som har arbetande hundar, flera som påstår sig sträva åt samma håll men som ändå inte kan samarbeta... Och därmed också en hel del skitsnack och dålig stämning.

Jag och några vänner diskuterar ofta det och tycker att det är vansinnigt synd, framförallt när det går så långt att man direkt motarbetar varandra istället för att faktiskt försöka lyfta det bra som finns hos olika hundar.

Har ni några idéer på vad som går att göra för att få folk att samarbeta mer och bli lite snällare mot varandra? Att själv försöka föregå med gott exempel är ju självklart, men mer än så?

"Live and let live", "run your dog not your mouth" och "Let them suck" är tre saker jag försöker ha i tankarna när konflikterna blossar upp. Det funkar sällan men jag försöker.

Vi kommer aldrig kunna likrikta människors åsikter om något så känslomässigt som egen framgång och/eller älskade hundar.

 

[Fetaost]

I den ras jag var aktiv uppfödare i så tycker jag mig se en liten förbättring. En del av exteriöravlarna har faktiskt börjat ta in bruksblod samt meritera och utvärdra mer. Jag tror man länge levde lite i tron att rasen per automatik skulle vara en stark och dådkraftig bruksras. Det finns gott om kålrötter kvar dock.
Sen verkar bruksfolket tycka att nån liten utställningsmerit kan vara kul för fler ställer ut i bruksklass. Där har man ju sen tidigare varit flitig på att kora hundarna så exteriördelen har inte varit ett problem.

 

[Red_Chili]

"Live and let live", "run your dog not your mouth" och "Let them suck" är tre saker jag försöker ha i tankarna när konflikterna blossar upp. Det funkar sällan men jag försöker.

Vi kommer aldrig kunna likrikta människors åsikter om något så känslomässigt som egen framgång och/eller älskade hundar.

Nej, att likrikta är inte det jag tänker på heller, för det kommer inte gå Men att öka acceptansen för att alla är olika borde ju gå? Och att få folk att inse att det inte finns någon hund som faktiskt är perfekt så att man minskar mängden skitsnack.

 

[Migo]

Nej, att likrikta är inte det jag tänker på heller, för det kommer inte gå Men att öka acceptansen för att alla är olika borde ju gå? Och att få folk att inse att det inte finns någon hund som faktiskt är perfekt så att man minskar mängden skitsnack.

Hm, vet inte. Jag upplevs nog som rätt så extremt tunnelseende och med väldigt låg acceptans för "andra avelsmål". Har kommit så långt att jag slutat ens försöka påverka på organisationsnivå, slutat tro på VP för avel och skiter i lokala rasföreningen för de kommer aldrig ändra sig. På sätt och vis är det ju en typ av acceptans. Kommer jag komma till punkten där jag tycker att sådan avel är okej? Förhoppningsvis inte

 

[Wingates]

Nej, att likrikta är inte det jag tänker på heller, för det kommer inte gå Men att öka acceptansen för att alla är olika borde ju gå? Och att få folk att inse att det inte finns någon hund som faktiskt är perfekt så att man minskar mängden skitsnack.

Jag tyckte det var bättre gemenskap i rasen när vi hade riksläger. 5 dagar hundträning (alla sporter typ) på dagen och sen lunch och middag tillsammans där alla umgicks oavsett inriktning. Plus dobbisrace såklart
Det är liksom svårare att vara riktigt ovänner med varandra när man druckit vin och umgåtts och enats om att man har bästa rasen.
Att ses i verkligeten tror jag är den bästa lösningen, så folk får lära känna varandra.

 

[iNHALE]

Jag vet i ärlighetens namn inte hur man ska komma över det faktiskt. Det är likadant i "min" ras, så pass att jag övervägt att byta ras när jag stod mellan två hundar sas, stannade dock med rasen och numera ignorerar jag nästan helt den svenska raskretsen och pratar mest med utländska ägare. Det är inte bara jag som noterat den allmänt dåliga stämningen men när någon nämner det så dyker det genast upp en hel hög med kränkta människor som känner sig trampade på lilltårna.

Det som jag däremot märkt senaste året är att det kommit in fler och fler nya ras-ägare som gör inlägg, lägger upp bilder och är aktiva i rasgruppen på FB vilket ger mindre plats till de gamla gnällrävarna. Så att få fler valpköpare/nya ägare att vara aktiva tror jag har en positiv effekt i längden, men någon måste våga börja så att andra hänger på.

 

[Red_Chili]

Jag tyckte det var bättre gemenskap i rasen när vi hade riksläger. 5 dagar hundträning (alla sporter typ) på dagen och sen lunch och middag tillsammans där alla umgicks oavsett inriktning. Plus dobbisrace såklart
Det är liksom svårare att vara riktigt ovänner med varandra när man druckit vin och umgåtts och enats om att man har bästa rasen.
Att ses i verkligeten tror jag är den bästa lösningen, så folk får lära känna varandra.

Det där tror jag mycket på! Slutades det med sådant pga corona eller annat?

 

[Motacilla]

Jag tyckte det var bättre gemenskap i rasen när vi hade riksläger. 5 dagar hundträning (alla sporter typ) på dagen och sen lunch och middag tillsammans där alla umgicks oavsett inriktning. Plus dobbisrace såklart
Det är liksom svårare att vara riktigt ovänner med varandra när man druckit vin och umgåtts och enats om att man har bästa rasen.
Att ses i verkligeten tror jag är den bästa lösningen, så folk får lära känna varandra.

Spinner vidare: grundläggande konfliktlösning handlar ganska långt om att sluta se olikheter hos varandra och istället hitta det man trots allt har gemensamt och kan uppskatta hos varandra.

När folk inte riktigt känner varandra tar rykten och missuppfattningar lättare fart tycker jag, samt en allmän tanke om att "de där borde minsann göra som JAG gör".

Har man väl lärt känna varandra är det lättare att ha överseende med varandras egenheter och förståelse för att folk gör som de gör. Misstron försvinner. Man blir positivare inställd tycker jag.

Så ja, det som behövs är väl (som vanligt) fler träffar, mer tid, och öppnare kommunikation där folk känner sig trygga att vara sig själva.

Att det finns surkartar inom alla raser (borde väl skriva arter) är å andra sidan knappast något man kommer undan, men de brukar identifieras ganska fort och folk tröttnar på okonstruktivt gnäll.

 

[Wingates]

Det där tror jag mycket på! Slutades det med sådant pga corona eller annat?

Nej pga att ingen orkade ta på sig att organisera längre. Nu sitter vi med en klubb som verkar tro att stockholm är centrum av Sverige tyvärr.

 

[em-pirre]

Nej pga att ingen orkade ta på sig att organisera längre. Nu sitter vi med en klubb som verkar tro att stockholm är centrum av Sverige tyvärr.

Sitter du i styrelsen? Om inte, är det svårt att komma med?

 

[em-pirre]

Jag har suttit i styrelse i några år och tycker att generellt funkar det okej inom vinthundsvärlden här. Många har flera raser och jobbar för flera klubbar så det blir väl rätt mycket gemensamt för folk.

Jag är med i fyra klubbar och jobbar aktivt för en.

Om jag fattat rätt så funkar det lite fyrkantigt med tävling och prov i Sverige, och jag tror att det gör så att det blir en liten grupp människor som pantar på info, makt och gemenskap och resten står utanför.

Jag kan sitta på kansli för flera olika klubbar under säsongen, så då lär jag ju känna en hel massa nytt folk i andra ändan landet.

 

[Wingates]

Sitter du i styrelsen? Om inte, är det svårt att komma med?

Har suttit i mitt LO men har varken tid eller lust att sitta i HS.

 

[Snurrfian]

Inom många raser finns det ju olika "läger" eller vad man ska säga. De som har utställningshundar, de som har arbetande hundar, flera som påstår sig sträva åt samma håll men som ändå inte kan samarbeta... Och därmed också en hel del skitsnack och dålig stämning.

Jag och några vänner diskuterar ofta det och tycker att det är vansinnigt synd, framförallt när det går så långt att man direkt motarbetar varandra istället för att faktiskt försöka lyfta det bra som finns hos olika hundar.

Har ni några idéer på vad som går att göra för att få folk att samarbeta mer och bli lite snällare mot varandra? Att själv försöka föregå med gott exempel är ju självklart, men mer än så?

Det beror väl en del på vad man menar, jag har jakthund, det finns en grupp inom rasen som inte är så intresserade av jakten utan drar för att försöka få till ett championat på viltspår vilket man tog bort för rätt många år sedan. Där ser jag ingen anledning att jämka, det är en jaktras och det är jakten som ska vara det man får ett championat på. Sen finns det lite olika tänk hur och vad hunden ska jaga och där är det lättare att hålla ihop. Sen är det svårt med våra jaktprov som är styrda från rasens hemland. Det är rätt dåligt med fälthare i många delar av Sverige och jag kan förstå att många hoppar över att gå unghundsprov när resorna blir för långa.

Överlag är det rätt god stämning, det är sällan hätska diskussioner på nätet. Kanske för att det än så länge är en renodlad jaktras.

 

[Fruentimber]

Kommer jag komma till punkten där jag tycker att sådan avel är okej? Förhoppningsvis inte

Detta.

När det kommer till avel och hund så kan det ju vara betydligt mer komplicerat än att "acceptera andras olikheter". Har man en frisk ras med ganska likartad avelsriktning är väl det desto enklare.

 

[Marje]

Att acceptera att alla vill ha olika och ha en större tolerans för andra avelsmål än ens eget?

Jag upplever att hundavel är extremt elitistiskt, och alla måste följa det enda riktiga avelsmålet. Men det kanske räcker att kräva att avel ska ske på friska och orädda hundar? Om någon vill avla en sällskapsgolden, vad gör det? Vem lider egentligen av det? Så länge hunden är frisk och orädd. Om du vill avla på jaktvarianten så är du inte tvingad att använda sällskapsvarianten i din avel. Det blir inte fler jaktvarianter för att sällskapsvarianterna förbjuds/försvinner. Det blir bara färre Goldens.

Golden är bara ett exempel. Poängen är att många av våra raser inte längre fyller en funktion i samhället eftersom samhället utvecklas. Många ägare vill ha andra egenskaper, eller använda raserna till andra saker (tävlingar/sport), och så länge hundarna fortsatt må bra och är friska så borde inte detta vara det värsta som kan hända.

 

[em-pirre]

Detta.

När det kommer till avel och hund så kan det ju vara betydligt mer komplicerat än att "acceptera andras olikheter". Har man en frisk ras med ganska likartad avelsriktning är väl det desto enklare.

De enda sakerna man kan göra är att vara aktiv i klubbar och styrelser, jobba med att visa sin egen hundavel. Fixa föreläsningar med vettigt folk osv.

Det går ju alltid att skriva förslag till klubbars styrelser inför årsmöten.

 

[Fruentimber]

De enda sakerna man kan göra är att vara aktiv i klubbar och styrelser, jobba med att visa sin egen hundavel. Fixa föreläsningar med vettigt folk osv.

Det går ju alltid att skriva förslag till klubbars styrelser inför årsmöten.

Jag är aktiv sedan flera år tillbaka i både styrelse och i andra grupper och kommittéer, tack ändå.

 

[Fruentimber]

Men det kanske räcker att kräva att avel ska ske på friska och orädda hundar?

Ett fint påstående, i teorin. Tyvärr är "frisk och orädd" även det utsatt för subjektiva tolkningar.

 

[Marje]

Ett fint påstående, i teorin. Tyvärr är "frisk och orädd" även det utsatt för subjektiva tolkningar.

Såklart. Och då kan man disktuera och försöka förbättra dessa delar inom rasen, istället för att fokusera på om hundarna har korrekta (enligt en själv då) arbetsegenskaper eller örontipp. Övriga egenskaper och utseende kan få bero på uppfödarens och valpköparnas subjektiva önskemål.