Sv: För gammal?
Fortsättningen...
Däremot har jag väldigt blandade känslor angående syskon eller ej till vår son. Just nu känns det alldeles underbart att bara ha ett barn! Men så är det ju det där med att man inte direkt har tiden för sig...jag fyller 38 om ett par månader. Ska vi, ska vi inte? Tänker på det väldigt ofta, varje dag i stort sett. Jag är helt emot att pressa fram ett syskon bara för att man "ska". Samtidigt får jag dåligt samvete ifall vi medvetet berövar vår son möjligheten till ett syskon. Å andra sidan kanske jag inte alls blir gravid igen, det var kanske bara ett av universums glädjeskutt, det som hände! Eller så har vi precis lika lätt för att bli gravida igen och därmed kanske kan styra när, var, hur det är bäst för en till.
Det finns ju inget som säger att man blir en lyckligare människa av att ha syskon. Ensambarn verkar det ju bli folk av med. Jag har själv väldigt många syskon och vet hur smärtsamt det är att bli åsidosatt som väldigt liten och sen få klara sig själv och ta ansvar tidigt i allt för stor utsträckning och se på "från andra sidan" hur de yngre syskonen får den tid och kärlek som inte räcker till för alla... Jag känner också till väldigt många som inte har någon kontakt över huvud taget med sina syskon som vuxna. Ingen garanti på något sätt åt något håll. Som alltid blir det vad man gör det till!
Så jag velar fram och tillbaka och oroar mig samtidigt för en ev ny graviditet. Förra gången var det rena semestern, inga problem på något sätt, inga krämpor att tala om, behövde inte ens gå upp och kissa på nätterna i slutet.
Därför oroar jag mig för att en ny graviditet ska bli tvärsemot...
Jaja, vi får se hur det blir! Men OM vi ska försöka få ett barn till, så ska det inte dröja allt för länge innan vi börjar. I så fall vill vi ha ca 2½-3 år emellan. Det är många som får barn runt 40, så det ser jag inte som något problem. Andra omständigheter är viktigare, tex boende, jobb, ekonomi, tid och energi rent allmänt.