Igår tog jag steget och provade att trava! Det gick inte riktigt som jag hade trott, men väldigt väldigt bra.
Jag bad om trav, röstkommando. Jag kände att hon förstod och tänkte rätt - men hade ett frågetecken, menar du verkligen?? Jag berömde. Hästar som frågar är bra hästar om man frågar mig. Jag sa igen, traaava. Hon tog två travsteg, ena örat bakåt "Är du säker på att du kan hänga kvar i trav?" kändes det som att hon sa. Jag berömde igen. Efter några gånger var vi uppe i ett helt varv med trav, bitvis med något formaktigt. Och såklart så travar hon nu på skänkelkommando också. Känns som att poängen med skänkeln trillade ner lite extra nu när hon fick trava för den också, inte bara skritta.
Helt cool med mig på ryggen, både sittandes och när jag red lätt. Jag har henne inte riktigt på yttertygeln uppsuttet än så det var lite vingligt, men det tänker jag att vi ska jobba på fram igenom. Hon har förstått den biten på töm så det borde gå ganska fort att komma dit bara vi får det där riktiga AHA momentet.
Och såklart - när hon hade lärt sig att man KAN trava med människa på ryggen så fick vi fint öva på att bromsa. För trav är ju trots allt bra mycket roligare än skritt
Blir spännande att se hur det blir när jag lär henne galopp. Har inte lyckats så bra med det på töm än. Hon är ju utställningstränad och lärd att hon inte får galoppera så det är lite knepigt. När vi får på sko på hov 4 så tänker jag sätta upp ett litet hinder, tömköra och hoppas att hon landar i galopp - berömma massor såklart.
Det jag är mest stolt över henne för gårdagen egentligen är dock att det var någon form av djur utanför ridbanan. Jag skrittar alltid fram för hand lite först. Så vi gick och tittade tillsammans. Jag såg inget i beckmörkret. Men låtsades att jag också spanade som attan då hon ändå hade en puls på strax över 100. Gav henne godis medans jag gick närmare, om hon följde med, vilket hon gör 99,9% av gångerna. Sen suckade jag högt, vände mig om, tog ner huvudet lite, gick extra lugnt och långsamt och vipps, puls på under 40 slag/minut. Och då var det löst. Vi hörde fortfarande djuret, och någon gång tittade hon till, men då suckade jag bara igen så kom hon ihåg att just det, matte har redan kollat, och det var inget.
Dagens känga får jag dock ge till mig själv. Mössa och hjälm har en förvillande lik känsla på huvudet
