Första hästen, hur gick det?

[Kiwifrukt]

Jag var elva år när jag fick min första ponny. Hade ridit på ridskola i fyra år, haft sommarhäst två somrar innan och innan jag började på ridskolan red jag privat hos en granne sen jag var tre. Men det är så himla, himla mycket mer med att ha egen häst som man INTE lär sig på ridskolan, och kanske inte ens tänker på innan. Jag har inte hästvana föräldrar, och vi kan väl sammanfatta det med att vi har lärt oss den hårda vägen. Jag som alltid varit den av oss som kan mest har inte alls haft lika plogad väg framåt som barn som har föräldrar som kan lite om hästar och ridning innan.

Det gick dock bra, även om ponnyn i sig var helt fel egentligen. Det var kärlek helt enkelt, han gick bort i cancer åtta år senare och jag saknar honom fortfarande varenda dag. På riktigt. Jag måste nog hålla med tidigare talare, jag har haft egen häst sen 2000 och det som varit "jobbigast" i vardagen har varit alla JÄTTEKONSTIGA hästmänniskor man råkat ut för under årens lopp. Det är klart jag träffat en hel del vettiga människor också, men på det stora hela har de tråkiga bekantskaperna varit fler och det är väl tyvärr dem man minns bäst.

 

[TheBlackOne]

Hah! Jag, eller rättare sagt min pappa, skaffade häst på ett väldigt kontroversiellt sätt... Jag hade ridit och pysslat med hästar sedan jag var 6 år gammal då min pappa berättade för sin 11-åriga dotter att "vi ska skaffa häst". Hej och hå... Jag blev såklart vild av glädje "wiie så kul". Vi hade egen gård/ladugård som vi byggde om efter konstens alla regler. Sen letade min far reda på en uppfödare av tilltänkt ras, Nordsvensk brukshäst, varpå vi åkte på ett litet "studiebesök". Uppfödaren hade en förhållandevis stor uppfödning och min käre far tänkte att perfekt, "han kan välja ut två passande hästar till oss". Sagt och gjort, några veckor senare åkte vi tillbaka, uppfödaren sålde två ston till oss och ett släp så vi kunde få hem hästarna (jag dör lite skäms-döden här bakom datorskärmen nu). Turligt nog var det två stabila friska hästar vi fick med stamtavla och hela baletten, så pass klok hade uppfödaren iaf. varit i sitt val av hästar även om mycket annat med arrangemanget var under all kritik. Såhär 16 år senare och långt mer erfaren kan jag tacka min lyckliga stjärna att allt gick väl. Jag har fotfarande kvar min häst och hon är utan tvekan den snällast kuse jag haft privilegiet att få jobba med, jag älskar henne! Däremot skulle jag idag ALDRIG rekommendera någon att låta en för dig okänd person och uppfödare huxflux välja ut häst åt dig, vi kunde inte mycket och vi hade kunnat sluta med vilken häst som helst. Mitt råd till den som är i hästköpartagen är att: välj noga efter att ha kolla på flera. Ta med kunnigt hästfolk då du tittar på hästen och kom bered med frågor så inget missas. Se till att alla papper är i ordning och se till att kusen är veterinärbesiktad. Så vitt jag fått lära av andras misstag blir det billigast i längden så...

 

[Reville]

Min första häst var en 2,5årig hingst.... Låter inte särskilt smart, men jag kände mig väl förberedd då jag hållt på med hästar i 15års tid, ridit på ridskola, haft medryttarhästar, hade gått hästgymnasium, ridit in och utbildat flertalet hästar samt jobbat i två tävlingsstall. Så han blev valack och fick gå treårstest och kvalitén sen såldes han som femåring

 

[Efwa]

Min (och syrrans) första häst kom runt min 14-årsdag. Inte egentligen som en födelsedagspresent men det råkade bli så.

Jag hade gått på ridskola i nio år och ridläger tre år. Det var allt.

Trots det och det faktum att vår häst var ung häst fungerade utmärkt. Jag tyckte inte omställningen från icke-hästägande till hästägande var en stor omställning alls. Konstigt nog med tanke på att jag inte haft foderhästar, inte varit medryttare, ingenting. Men jag tror att jag är född stall- eller bondkärring för något mer naturligt än det finns inte för mig.

Däremot lekte vi ju bara de fösta åren med vår häst. Någon träning var det ju inte fråga om. Dressyr fanns inte på schemat. Det var ut i skogen och leka indian och ta 2-4 milsturer var och varannan dag.
Å andra sidan tror jag det var en tid som man bör ha om man är ung och har häst. Jag är väldigt glad för den tiden. Vi hann göra massor av dumheter också, såklart. Tur att man hade en häst som blev en väldigt trygg individ.

När vi så tog med hästen till ridlägret fick en tränare tag i oss och fick oss att börja träna häst istället och det var precis rätt tid tror jag. Det blev liksom en ny utmaning och man var precis klar med den värsta lektiden, även om jag faktiskt fortfarande saknar detta och ibland kan falla tillbaka med lek och bus med hästarna ute.

Just den hästen blev på sin tid (mest tillsammans med syrran som tog över henne medan jag tog dottern) den som tog flest prestationsmedaljer i rasen och det höll sig ganska många år. Hon blev 26 år gammal när en riktigt stor senskada efter trauma gjorde att hon fick sluta sina dagar. Det trots att hon var i fantastiskt skick den dagen hon togs bort.

Jag är nu inne på min 4:e häst men har också min 3:e kvar. Alla fjordhästar.