Flytta för kärleken?

[Elisha]

Tänkte spinna vidare på ett inlägg i en annan tråd, men vill inte trådkåpa med det långa inlägg det nu blev. Jag sitter i en lite rävig och obekant sits just nu där jag liksom fastnat i mina egna tankegångar och verkligen skulle uppskatta utomståendes syn på saken.

Min partner har just påbörjat en (minst) 3-årig utbildning, jag har gått snart 3 år på min och har drygt 2,5 kvar.
Hen bor 40 mil bort och utbildningen hen läser finns inte här. Utbildningen jag läser finns där men om jag skulle flytta så skulle jag få krångla med byte av lärosäte och ev. få hoppa mellan terminer pga inte identiskt upplägg.

Jag har funderat mycket och vet inte riktigt vad jag känner. Vi har bara träffats sedan i somras (hen flyttade således iväg ganska tidigt in i relationen) och är fortfarande nykära, ses väldigt ofta trots avståndet och just nu så fungerar allt bra (förutom att vi saknar varandra massor såklart). Dock tror jag inte att jag varken vill eller (kanske) orkar ha ett distansförhållande i minst 2,5 år till. Om detta ska förändras så är det ju i så fall jag som måste flytta.

Känner mig kluven då jag dels trivs väldigt bra med mitt liv här samtidigt som jag ju såklart vill vara närmare min partner. Jag har även innan jag träffade min partner velat flytta härifrån men av praktiska skäl tänkt vänta till efter utbildningens slut. Att byta lärosäte känner jag mig ganska neutral inför - kan bli jobbigt men kan såklart också bli bra.

Någon som varit i samma sits och flyttat/inte flyttat?
Smarta saker jag borde tänka på innan jag ens funderar på att flytta 40 mil för kärleken?
Hur länge är klokt att ha varit tillsammans innan man gör såhär drastiska saker?
Finns det rimliga chanser att hålla ihop trots (för en själv) relativt långt avstånd under 3 års tid?

Har inte varit i samma situation men jag skulle nog avvakta o bo kvar o se hur de utvecklas om du ändå känner att de funkar just nu. Du behöver ju nödvändigtvis inte bo isär 2.5 år till men kanske ett halvår eller så?

 

[Modest]

Jag är särbo men har inga planer på att flytta ihop med honom inom den överskådlig framtid (vi är båda strax över 40 så det där med barn finns inte). Vi har varit ihop i fem och ett halvt år nu och det har på det stora hela fungerat bra. Det är inte idealt att bråka över telefon (och bli sams) men det går det också

Vi har diskuterat mycket hur vi vill ha det och hur vi ska lägga upp allt. Jobb går före allt för båda två, inga sura miner om en åker iväg utomlands och jobbar några månader med kanske ingen möjlighet till kontakt (Grönland har inte direkt något bra utbyggt telefonnät ).

Att det fungerar är att vi båda vill vara tillsammans med den andre och att vi är ärliga med rak kommunikation.

Diskutera upplägg är ju faktiskt en bra idé om man ska köra distans en längre tid. Just nu har vi typ inget upplägg alls förutom att jag åker mycket mindre (jag är där 1 helg/månad, han här 2-3 helger/månad) pga jobb som jag har sagt upp fr o m nyår.

Kul att höra att det funkat bra så pass länge! Dock tänker jag att det kanske underlättas av att ni inte har några planer på att bli sambos(?)

 

[Modest]

När jag och min sambo träffades bodde han 30 mil från mig.
Jag hade ett år kvar på pluggandet och han fast jobb i Gbg. Han åkte till mig varannan helg, när jag sen skrev examensarbete kunde jag vara hos honom några dagar även om han jobbade. Så höll vi på ett år, sen fick jag jobb i Malmö, vi skaffade gemensam lägenhet där och han sa upp sig och flyttade ner. Nu har vi levt ihop i 4 år, han har precis börjat plugga på annan ort och är borta i veckorna, även det funkar bra

Distansförhållande är enligt mig jobbigast i början och det är lätt att ta för snabba beslut. Vi har låtit andra omständigheter (studier, jobb) ta beslut åt oss, vilket inte varit negativt. Men jag har vänner som absolut inte förstår hur vi, nu igen, kan leva isär.

Vi träffades och hade distansförhållande direkt. Vi träffades i princip varje helg 2.5 år innan jag flyttade. 13 år senare är vi fortfarande ihop.

Jag skulle avvaktat ett tag. Nästa höst kanske?

Till er båda (och alla andra som vill svara såklart):
Vi träffas nästan varje helg (än så länge) men vet i tusan om jag skulle orka det i 2,5 år (och då har som sagt jag inte varit den som åkt särskilt många gånger). Jag tycker att det blir så "av och på", man lever som man gjorde när man var singel i veckorna (förutom att vi hörs väldigt ofta såklart) och när helgen kommer så ska man spendera varje minut tillsammans. Hur kände ni kring det här? Jag skulle mycket hellre ses "lite hela tiden", dels pga bekvämlighet men också för att jag känner att det blir mycket av och på med känslorna (vilket jag tycker är jobbigt).

Har inte varit i samma situation men jag skulle nog avvakta o bo kvar o se hur de utvecklas om du ändå känner att de funkar just nu. Du behöver ju nödvändigtvis inte bo isär 2.5 år till men kanske ett halvår eller så?

Jag ska som sagt avvakta minst till nästa höst, dock måste man ju ha ganska god framförhållning ändå (mars-april) om det ska bli flytt till höstterminen

 

[athena_arabians]

Diskutera upplägg är ju faktiskt en bra idé om man ska köra distans en längre tid. Just nu har vi typ inget upplägg alls förutom att jag åker mycket mindre (jag är där 1 helg/månad, han här 2-3 helger/månad) pga jobb som jag har sagt upp fr o m nyår.

Kul att höra att det funkat bra så pass länge! Dock tänker jag att det kanske underlättas av att ni inte har några planer på att bli sambos(?)

Givetvis och jag tror det skulle bli lite för intressant att bo tillsammans (vi har samma humör, vi fick höra när vi precis blivit ihop att vi förtjänade varandra av en person som kanske inte var så positivt inställd till någon av oss... ). Man ska aldrig säga aldrig dock.

Jag tror nog ändå att grunden i att få särboskapet att fungera är likadant oavsett om man planerar att flytta ihop eller inte. Att vara långsur och svartsjuk pga avståndet lär vara ett bra sätt att ta kål på förhållandet.

Intimitet kan man ha via telefon. Jobbar särbon natt är det ofta jag somnat med honom i örat (plus att jag somnar så mycket bättre om jag hör en borrigg ). Det ska mycket till innan han inte ringer mig på morgonen när han är ledig (det är bättre att han ringer, jag går upp några timmar tidigare än vad han gör ). Vi brukar prata några gånger under dagen också och givetvis på kvällen oavsett om vi jobbar eller ej. Skickar ofta MMS och jag håller på att övertala honom att skaffa Instagram så han ser bilderna jag lägger upp där.

 

[Modest]

Givetvis och jag tror det skulle bli lite för intressant att bo tillsammans (vi har samma humör, vi fick höra när vi precis blivit ihop att vi förtjänade varandra av en person som kanske inte var så positivt inställd till någon av oss... ). Man ska aldrig säga aldrig dock.

Jag tror nog ändå att grunden i att få särboskapet att fungera är likadant oavsett om man planerar att flytta ihop eller inte. Att vara långsur och svartsjuk pga avståndet lär vara ett bra sätt att ta kål på förhållandet.

Intimitet kan man ha via telefon. Jobbar särbon natt är det ofta jag somnat med honom i örat (plus att jag somnar så mycket bättre om jag hör en borrigg ). Det ska mycket till innan han inte ringer mig på morgonen när han är ledig (det är bättre att han ringer, jag går upp några timmar tidigare än vad han gör ). Vi brukar prata några gånger under dagen också och givetvis på kvällen oavsett om vi jobbar eller ej. Skickar ofta MMS och jag håller på att övertala honom att skaffa Instagram så han ser bilderna jag lägger upp där.

Det tror jag absolut att du har rätt i! Telefonen är ju faktiskt en gudagåva i distansförhållanden, både gällande samtal, sms och mms. Ni hörs alltså rätt många gånger per dag även 5,5 år in, om jag förstår dig rätt? Jag trodde att det var en nyförälskelse-grej men det kan ju absolut vara en nyckel till ett framgångsrikt distansförhållande

 

[athena_arabians]

Det tror jag absolut att du har rätt i! Telefonen är ju faktiskt en gudagåva i distansförhållanden, både gällande samtal, sms och mms. Ni hörs alltså rätt många gånger per dag även 5,5 år in, om jag förstår dig rätt? Jag trodde att det var en nyförälskelse-grej men det kan ju absolut vara en nyckel till ett framgångsrikt distansförhållande

Nej, absolut inte en nyförälskelsegrej och det är som sagt båda som ringer. Våra telefonräkningar var inte vackra innan vi ändrade avtal

De enda gångerna vi inte hörts av varje dag var när han var på Grönland. Eftersom han alltid sköter sig och faktiskt är jäkligt duktig på sitt jobb (en inte helt vanlig kombination inom hans yrke) lät uppdragsgivarna honom använda satellittelefonen nästan varje dag så det blev några minuter iaf (satellittelefon är dyyyrt). Antingen ringde han sin mamma eller mig och så ringde den han pratat med till den andra för att berätta att allt var bra.

Andra gången vi inte hade kontakt varje dag var när han lämnade Marocko mitt i en jobbperiod. Det svenska företaget han jobbade för gick i konkurs Det är enda gången jag varit orolig, det var under arabiska våren och jag fick inte kontakt med honom (vi Skypade hela tiden han var i Marocko, de hade bra internet där). Det visade sig att han hade hamnat på ett lyxhotell i Rabat och festat med en marockansk prins innan han flög hem Jag jobbade i Finland då men var på väg hem till min kusins bröllop så jag väntade in honom på Arlanda, han kom in ett par timmar efter mig

 

[athena_arabians]

Till er båda (och alla andra som vill svara såklart):
Vi träffas nästan varje helg (än så länge) men vet i tusan om jag skulle orka det i 2,5 år (och då har som sagt jag inte varit den som åkt särskilt många gånger). Jag tycker att det blir så "av och på", man lever som man gjorde när man var singel i veckorna (förutom att vi hörs väldigt ofta såklart) och när helgen kommer så ska man spendera varje minut tillsammans. Hur kände ni kring det här? Jag skulle mycket hellre ses "lite hela tiden", dels pga bekvämlighet men också för att jag känner att det blir mycket av och på med känslorna (vilket jag tycker är jobbigt).

Fast det där tror jag är en vanesak. Jag känner mig aldrig som singel när vi inte är under samma tak eller att det blir något "av och på". Vi är alltid ihop även om vi geografiskt inte är på samma ställe. Som sagt, vi upprätthåller intimiteten via telefon.

Vi sitter inte ihop när vi är på samma ställe heller. Vi har ofta olika saker som behöver göras så då får den andre sysselsätta sig med något själv.

 

[Modest]

Fast det där tror jag är en vanesak. Jag känner mig aldrig som singel när vi inte är under samma tak eller att det blir något "av och på". Vi är alltid ihop även om vi geografiskt inte är på samma ställe. Som sagt, vi upprätthåller intimiteten via telefon.

Vi sitter inte ihop när vi är på samma ställe heller. Vi har ofta olika saker som behöver göras så då får den andre sysselsätta sig med något själv.

Det kan säkert vara en vanesak, jag har ju varit singel i flera år innan detta och är väldigt van vid det
Min upplevelse av "av och på" är kanske något jag skulle behöva jobba på, har bara ingen aning om hur. Vi är ju väldigt delaktiga i varandras liv men det kan nog vara den fysiska intimiteten jag saknar.

 

[Kiwifrukt]

Jag hade nog ändå avvaktat i och med att förhållandet är så pass nytt. Hur ser era respektive utbildningar ut sista året? Vi hade möjligheten att välja valbara kurser sista höstterminen, som man då kunde läsa via vår högskola, via en annan högskola eller på ren distans, och om man skriver uppsats på slutet är ju även det arbetet mer "fritt" (sista tiden hade jag handledarträffar kanske en timme/vecka), finns det någon sån möjlighet för någon av er kan ju tiden ni "måste" vara ifrån varandra bantas ner ytterligare? Jag hade nog också varit mer inne på att flytta ihop tidigare om det är stor sannolikhet för att ni kommer stanna där han är under ett tag sen, och inte direkt flytta igen.