Anonymt nick men "van"(?) bukefalist...
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Egentligen undrar jag om det finns flera som inte har några livsdrömmar eller mål med livet?
Under hela min uppväxt har hästarna varit min grej, men iaf dom senaste 6 månaderna har jag bestämt mig för att jag inte vill fortsätta och iallafall det senaste året har jag inte tyckt att det är kul med hästarna. Egentligen vill jag sälja hästarna men släktingen som jag har hästarna med vill absolut inte sälja och då tar mitt dåliga samvete över och det får rulla på. Jag har erbjudit hen att få mina delar av hästarna, men hen har inte råd med stallhyror, mat osv själv.
När jag var yngre kunde jag uppleva att en del av min drömmar ändå var uppbyggda kring hästarna - ha gård med stall osv. Jag fyller 25 nästa år, och jag vet att jag inte är last gammal, men det känns på riktigt som att livet är över. Jag sitter på perrongen och tågen har gått. Det finns ingenting som jag tycker är kul, finns inget som motiverar mig. Idag har jag legat på soffan hela dagen, slö kollat på TV och scrollat Facebook.
Jag tänkte att jag skulle göra en "vision bord" för att liksom komma igång igen. Och jag kom på riktigt inte på något mer än att bli skuldfri. Det finns ingenting som lockar, inget som verkar intressant. Jag har inget drömjobb, jag har inte någon drömbostad, jag har inge drömresemål, ingen bucketlist med grejer jag skulle vilja göra.
Ser på typ Facebook och hör kollegor prata hela tiden om "att tiden inte räcker till". Jag har så mycket dötid och räknar bara ner tills det är dags att gå och lägga sig igen.
Jag lever i en relation med en man som det har varit lite fram och tillbaka med. Jag känner mig inte trygg i den relation jag är, han är absolut inte elak eller så men eftersom det varit så mycket fram och tillbaka är det en osäkerhet kring hur jag duger eller om han vill vara med mig. Han har själv en nyupptäckt hobby som tar mycket tid och nu kan jag verkligen relatera till det han pratade om förut - "gå hemma och vänta" på att den andra ska komma hem.
Jag tänker att man kanske får pröva sig fram för att hitta en ny hobby, men jag kan inte komma på en ända sak som jag känner att jag iallafall skulle vilja testa.
Jag har varit deprimerad till och från under mitt liv och skulle inte säga att jag är det idag. Jag äter anti depp, dels för att jag varit deprimerad men framförallt för att det fungerar bra med min diagnos, men har funderat på om man ska höra av sig till läkaren och höja dosen, bara för att testa?
Jag känner mig inte ledsen, inte nere och allt det, utan jag känner mig bara likgiltig.
Någon mera som känner likadant? Eller gjort? Vad gör man? Är det de här som är livet?
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Egentligen undrar jag om det finns flera som inte har några livsdrömmar eller mål med livet?
Under hela min uppväxt har hästarna varit min grej, men iaf dom senaste 6 månaderna har jag bestämt mig för att jag inte vill fortsätta och iallafall det senaste året har jag inte tyckt att det är kul med hästarna. Egentligen vill jag sälja hästarna men släktingen som jag har hästarna med vill absolut inte sälja och då tar mitt dåliga samvete över och det får rulla på. Jag har erbjudit hen att få mina delar av hästarna, men hen har inte råd med stallhyror, mat osv själv.
När jag var yngre kunde jag uppleva att en del av min drömmar ändå var uppbyggda kring hästarna - ha gård med stall osv. Jag fyller 25 nästa år, och jag vet att jag inte är last gammal, men det känns på riktigt som att livet är över. Jag sitter på perrongen och tågen har gått. Det finns ingenting som jag tycker är kul, finns inget som motiverar mig. Idag har jag legat på soffan hela dagen, slö kollat på TV och scrollat Facebook.
Jag tänkte att jag skulle göra en "vision bord" för att liksom komma igång igen. Och jag kom på riktigt inte på något mer än att bli skuldfri. Det finns ingenting som lockar, inget som verkar intressant. Jag har inget drömjobb, jag har inte någon drömbostad, jag har inge drömresemål, ingen bucketlist med grejer jag skulle vilja göra.
Ser på typ Facebook och hör kollegor prata hela tiden om "att tiden inte räcker till". Jag har så mycket dötid och räknar bara ner tills det är dags att gå och lägga sig igen.
Jag lever i en relation med en man som det har varit lite fram och tillbaka med. Jag känner mig inte trygg i den relation jag är, han är absolut inte elak eller så men eftersom det varit så mycket fram och tillbaka är det en osäkerhet kring hur jag duger eller om han vill vara med mig. Han har själv en nyupptäckt hobby som tar mycket tid och nu kan jag verkligen relatera till det han pratade om förut - "gå hemma och vänta" på att den andra ska komma hem.
Jag tänker att man kanske får pröva sig fram för att hitta en ny hobby, men jag kan inte komma på en ända sak som jag känner att jag iallafall skulle vilja testa.
Jag har varit deprimerad till och från under mitt liv och skulle inte säga att jag är det idag. Jag äter anti depp, dels för att jag varit deprimerad men framförallt för att det fungerar bra med min diagnos, men har funderat på om man ska höra av sig till läkaren och höja dosen, bara för att testa?
Jag känner mig inte ledsen, inte nere och allt det, utan jag känner mig bara likgiltig.
Någon mera som känner likadant? Eller gjort? Vad gör man? Är det de här som är livet?
