Filosofiska Konstnärs Visioner

[smygerivassen]

Jag har de senaste månaderna funderat över vad jag har 'mål' med mitt hästande (självklart ligger hästens väl och ve först!). Visst att jag gärna vill rida piff & puff och hopp & skutt, men som det ofta poängteras så bör inte rörelser vara ett mål i sig...

Så funderingarna vandrade vidare till hur jag vill rida och på vilket sätt jag vill kommunicera med hästen och vilken relation jag vill ha.

Kentauren används ju ofta som en slags målbild, men jag är inte riktigt bekväm med den... eftersom det är ett huvud på en annans kropp så att säga. Och där kommer igentligen den första 'visionen'; Jag vill att vi ska vara två om relationen, kommunikationen och rörelsen. Hästen och ryttaren. Vi två tillsammans. I slutänden gärna den tysta gemenskap som man kan ha med sin andra hälft, nära vän, syskon etc.

Och angående själva ridningen läste jag någonstans att Baucher någon gång sa att man skulle kunna rida i silkestofflor, vilket jag tyckte var förbaskat smart. Så jag vill kunna rida i silkestofflor, morgonrock och med en kopp av ngt varmt i ena handen .

Om jag lyckas hålla dessa tankar i bakhuvudet medans jag är med hästarna påverkar de saker och ting i en (enligt mig) positiv riktning.

Eftersom jag är rysligt glad i perspektiv av alla de slag vill jag gärna höra era funderingar och tankar om eran 'vision'.

Så hejja på . Smygerivassen

 

[kulltorp]

Sv: Filosofiska Konstnärs Visioner

Vilka härliga tankar!!
De ska jag ha i bakhuvudet när jag kommer igång med ridningen igen!

 

[smygerivassen]

Sv: Filosofiska Konstnärs Visioner

Roligt att kunna inspirera .

smyger

 

[Totola]

Sv: Filosofiska Konstnärs Visioner

Oj oj, bra att du tar upp det! Den där visionen ändras lite då och då tycker jag..

För mig funkar kentaur-liknelsen. Hästen ska givetvis fortfarande ha sin vilja, och jag har inget emot om hästen själv föreslår saker, men målet är ju att den ska vilja vara med mig och följa när jag för.
Även om piff och puff inte är viktigt vill jag ändå känna power i hästen som går att reglera från ingenting (stillastående, vila) till HÖG energinivå kvar i balans och kvar "med mig".
Just nu har jag svårt att utveckla det så mycket mer, för just nu känns det som att vi är på väg att få flera av de pusselbitar jag skulle vilja ha. Men det är så tydligt att det är mina begränsningar som hindrar det från att ta det snäppet längre. Så just nu är ett av önskedröms-målen att kunna styra mig själv och mitt fokus, mina känslor, tankar, och min kropp så bra att det känns sådär lekande lätt som man skulle önska!

 

[smygerivassen]

Sv: Filosofiska Konstnärs Visioner

Ibland är man för mycket mitt i en utvecklingsbit för att kunna formulera, har för mig att det påstås att det inte ska skrivas om stora händelser förrän det har gått lite tid .

I mångt och mycket tror jag vi menar samma men bara har olika fokus.

De som verkligen rider "lekande lätt" är (ofta) barn som inte fått några lektioner, en tanke att fundera på då de troligtvis inte styr sig själva särskilt mycket alls ... och gamla människor som inte har ngt (prestige?) att förlora, fast där är troligtvis annat inblandat också som lite mer rutin .

Lycka till med pusslet.

smyger

 

[Totola]

Sv: Filosofiska Konstnärs Visioner

Så är det säkert. Hade det bara varit att släppa på prestationskraven så vore allt så mycket enklare. Samtidigt tycker jag det mer handlar om hur man upplever resultatet man får snarare än vilket resultat man faktiskt får... Ju högre ambitioner, desto större chans att nå trädtopparna, samtidigt som det är större risk att man på vägen hamnar i prestationsångest för att man inte når stjärnorna! Eller att t o m trädtopparna känns långt bort. Klurig balansgång det där!

 

[smygerivassen]

Sv: Filosofiska Konstnärs Visioner

Det är väl det där med att hästarna går bättre om man är glad, så tycker man att det går jättebra så går det ännu bättre (och tvärtom tyvärr).

Kan ju erkänna att jag bara blir barnsligare och barnsligare hela tiden, jag o hästarna har roligt i alla fall även om det nästan blir så att de själva får ta initiativ till seriösare träning .

Ridning är kanske som att spela SuperMario, ibland måste man vara stor, ibland liten, ibland kan man springa fort och ibland måste man använda teknik, men ska man ta alla poäng går det oavsett ruskigt långsamt. O andra sidan har jag aldrig varit bra på tv-spel överhuvudtaget.

Nä, nu är jag alldeles svamlig... måste lägga mig tidigt...

smyger

 

[Lusidor]

Sv: Filosofiska Konstnärs Visioner

Jag blir inspirerad och känner att jag är på rätt väg mot mitt mål då hästarna känns .. hm, fysiskt på G!
Jag lägger ner väldigt mkt tid och tanke på hur jag ska forma deras kroppar till maximal rörlighet och i och med det full rörelseglädje.
Den rörelseglädjen vill jag sedan uppmuntra till att användas i samling men även fart! Att växla mellan att samla och växa framåt ger samma känsla som att hitta min egen kropp, takt och rörelseglädje på ett dansgolv.
-Ett uttryck för glädje. Hästen får ta egna initiativ. Älskar den att visa sin passage så visst, då kan vi väl jobba med det mer! Gillar den snabba galopper så måste de få förekomma, men, jag säger ska du göra det där så får du fila på det svåra oxå innan.. och belönar med det roliga.
En ledsen häst gör mig ledsen. Jag har gråtit en del på hästar...

Att rida en häst som inte svarar på signaler, som går där stel o tung i sin egen värld och bara mekaniskt "lyder" de mer grova hjälperna är tungt oinspirerande. Eller, egentligen inte, det är kul att lösa proböem och förändra till det bättre.. Men jag ger mig bara in i världen häst-ryttare om jag känner att jag kommer orka/ha möjligheten att löpa linan ut. Dvs jobba från alla håll för att få uppleva den där dansen.

En stel och trög häst kan jag inte förvänta mig stordåd av och heller ingen fin känsla. Då får det mer bli glädjen av att kunna förändra. Skulle förändring vara omöjlig, skulle jag nog inte rida/träna den hästen.

Mina "vanliga" två skruttar, har på nått underligt vis visat att nog alla hästar kan bjuda på makalösa ridupplevelser bara de kommer i kontakt med sitt nervsystem, sina muskler och har skolats mot balans och bärighet.
Både den för långa travaren och den tidigare hopplösa araben gör ibland saker som får hjärtat att rusa och tårarna att rinna! Det är livskvalite!!

Ibland undrar jag om jag har orken och den mentala kraften att behålla den nivån och öka, men jag vet ju att den ligger där o väntar om jag orkar löpa linan ut!
Känslan som uppstår i det där fina, i dansen, den kan beskrivas på vilket sätt man känner för.. Centaur, att rida i silkestofflor eller nått annat. Underbart är det iaf!
Typen av liknelser växlar nog beroende på vilken personlighet till häst man sitter på.
Kallblodet ger en massiv känsla av pondus, energi, manlighet, styrka parat med smidighet och energi.
Arabfröken ger en mjuk, flygande, subtil och vacker känsla, extra kryddat av vetskapen om hur hård, tjurig och egensinnig hon skulle kunna vara.
att plocka fram det vackra i varje individ är fint!
Nått att flyga fram på och hämta energi ur lång tid efteråt!

Sedan är jag lycklig över att hästen väljer att låta bli alla sina vanliga känslouttryck då jag sitter på!