Jag jobbade hos hemtjänsten under januari, och hoppas på att kunna fortsätta jobba extra där. Jag älskade det! Så himla roligt att åka runt och träffa alla dessa människor och höra deras historier, men såklart också skittufft vissa stunder!
Att bli filmad skulle nog kännas okej. Jag gör ju självklart det jag ska göra hos kunden, och jag är ju lite känslosam och tänker att en vacker dag kommer det här vara min älskade mamma eller pappa som någon ska hem till, och jag vill ju att den där ”någon” ska behandla mina föräldrar på bästa sätt, och den här kunden jag är hos har säkert också barn som vill att hen ska bli behandlad på bästa sätt.
Och oavsett så ser jag inte varför vi inte skulle behandla dom på bästa sätt? Det är människor vi jobbar med, många äldre, en del inte så gamla, dålig hörsel, ont i kroppen, svaga, förvirrade, ledsna, glada. Vi får ju ställa om hos hos varenda människa vi går in till, för att passa just den personen. Vi vill ju ge den personen det bästa för just den.
Jag har aldrig slarvat i mitt arbete, men samtidigt kan jag känna att ska en anhörig sitta och titta så kanske dom anser att jag gör fel, för att dom själva kanske skulle gjort på ett annat sätt? Dom kanske kan göra det där extra extra som dom vet att sin mamma/pappa vill, men som vi kanske inte har en aning om. Däremot om chefen skulle kolla så vet jag att jag skulle gå igenom prickfritt. Hoppas ni förstår hur jag tänker?
Sen är det många gånger jag kommit och tex ska ge lunch, personen vill inte äta, jag dokumenterar, sen kommer barnet och ser att kunden inte ätit, och så vitt jag vet får barnet inte se dokumentationen som gjorts? I en sån situation så kan det bli fel. Lika vid dusch, många damer tackar nej när det kommer en kille, vi dokumenterar, men anhörig kan inte läsa dokumentationen.
En del gånger har det blivit kris, något händer som gör att vi hamnar efter, då måste vi gå efter våran prioritering, dvs ta dom som ska ha mediciner och mat först och främst, och kanske ta social samvaro hos Berit en annan dag, eller korta ner den. Det har absolut hänt, men det blir ju inte av att vi slarvar eller skiter i saker, men kommer vi till någon som ramlat, eller som t.o.m. blivit mycket mycket dålig (eller t.o.m. avlidit) så är det klart att saker drar ut på tiden. Det handlar inte om att Berit aldrig får den tid hon ska, utan att just den gången så blev det kris hos någon annan. Nästa gång jag ska till Berit på ett 10 minuters besök kanske hon trillat så jag måste sitta där i 40 min innan ambulansen kommer. Eller att hon är jätteuppgiven, orolig och nästan har en ångestattack så jag måste ta en pratstund med henne innan hon är så pass lugn och nöjd så jag kan åka vidare.
Vi har mellan 11-16 besök vi ska hinna med på ett pass, flyter det på som det ska så får alla sin tid, men det är människor vi jobbar med där allt kan hända. Vi har såklart lite utrymme i schemat som vi kan röra oss med om det blir extra hos någon, men blir det en massa extra hos flera så ställer det till det.
Vi har jättebra kommunikation mellan varandra så blir vi försenade hos någon så skickar vi ut det till alla som jobbar, och har någon lite tid över kan dom åka ut till min nästa kund som har ett besök på en kvart för stödstrumpor och mediciner typ så kan jag stanna med gott samvete där jag är tills allt är lugnt igen.
Av vad jag har sett i gruppen jag var i så gör vi alla vårat bästa. Chefen skulle garanterat hålla med. Men som sagt, anhöriga kanske ser saker annorlunda än vad vi gör, och därför kanske det skulle kunna komma klagomål.