En stallkompis till mig har en fullblodsvallack som för snart tre månader sen kom in med en mycket kraftig hälta och mycket varm och svullen i höger fram. På detta ben har hästen tidigare haft en senskada.
Hon ringer ut veterinär, som innan de knappt har känt på hästens ben säger att det är den gamla senskadan som "gått upp" och sätter på ett kraftigt stödbandage, ordinerar två veckors boxvila och sedan ultraljud och därefter diskutera vidare konvalecens. Vet klämmer också igenom hästens hov, och får en (enligt mig) mycket kraftig reaktion, som de skyller på att hästen (vilket iofs stämmer) lätt blir ömfotad och antagligen bara tycker det är jobbigt att böja sitt ben. Innan de sätter stödbandaget frågar både jag och hästägaren om det verkligen är senan som är skadad och de svarar någonting i stil med att "Ja, vi drar den slutsatsen med tanke på hans tidigare skadehistoria". Inget mer.
Två veckor senare åker hästägaren till klinik för att ultraljuda senan, vilket inte täcks av föräkringen då hästen har en reservation från den tidigare senskadan. Ultraljudet visar en förändring på senan, inte speciellt tydlig eller allvarlig, men ändå en reaktion. Fortsatt boxvila och kortare skrittpromenader. Nu i veckan var hon tillbaka för att ultraljuda igen, med förhoppning om igångsättning och resultat var nästen exakt detsamma som gången innan. Av detta drar veterinärerna på kliniken slutsatsen att det antagligen inte var en senskada han blev halt av, det som visas på ultraljudet är bara den gamla, utläkta skadan. Alltså, dags att låta hästen gå ut i mindra hage samt förlänga skrittpromenaderna.
Igår hade hon hovslagaren ute, som upptäckte att hästen haft en STOR hovböld i samma ben, som nu har läkt ut sig själv, samt blödningar i hela sulan.
Nu har hon alltså fått lägga ut pengar på två ultraljud och framför allt har hästen fått stå på box i nästan tre månader helt i onödan. Vems är ansvaret? Hästägaren som litade på veterinären eller veterinären som ställde fel diagnos?
Hästägaren tänker mest att gjort är gjort, nu är dte i alla fall uträtt, men hon är ju ändå nyfiken på vad som gäller och vad man egentligen kan göra, framför allt för att undvika att det händer igen.
Ullis
Hon ringer ut veterinär, som innan de knappt har känt på hästens ben säger att det är den gamla senskadan som "gått upp" och sätter på ett kraftigt stödbandage, ordinerar två veckors boxvila och sedan ultraljud och därefter diskutera vidare konvalecens. Vet klämmer också igenom hästens hov, och får en (enligt mig) mycket kraftig reaktion, som de skyller på att hästen (vilket iofs stämmer) lätt blir ömfotad och antagligen bara tycker det är jobbigt att böja sitt ben. Innan de sätter stödbandaget frågar både jag och hästägaren om det verkligen är senan som är skadad och de svarar någonting i stil med att "Ja, vi drar den slutsatsen med tanke på hans tidigare skadehistoria". Inget mer.
Två veckor senare åker hästägaren till klinik för att ultraljuda senan, vilket inte täcks av föräkringen då hästen har en reservation från den tidigare senskadan. Ultraljudet visar en förändring på senan, inte speciellt tydlig eller allvarlig, men ändå en reaktion. Fortsatt boxvila och kortare skrittpromenader. Nu i veckan var hon tillbaka för att ultraljuda igen, med förhoppning om igångsättning och resultat var nästen exakt detsamma som gången innan. Av detta drar veterinärerna på kliniken slutsatsen att det antagligen inte var en senskada han blev halt av, det som visas på ultraljudet är bara den gamla, utläkta skadan. Alltså, dags att låta hästen gå ut i mindra hage samt förlänga skrittpromenaderna.
Igår hade hon hovslagaren ute, som upptäckte att hästen haft en STOR hovböld i samma ben, som nu har läkt ut sig själv, samt blödningar i hela sulan.
Nu har hon alltså fått lägga ut pengar på två ultraljud och framför allt har hästen fått stå på box i nästan tre månader helt i onödan. Vems är ansvaret? Hästägaren som litade på veterinären eller veterinären som ställde fel diagnos?
Hästägaren tänker mest att gjort är gjort, nu är dte i alla fall uträtt, men hon är ju ändå nyfiken på vad som gäller och vad man egentligen kan göra, framför allt för att undvika att det händer igen.
Ullis
