S
scubadiver
idag har det varit en sådan där dag som man bara vill sudda bort....Det har varit småtjafs och gnäll till och från hela tiden känns det som. Har inte sonen snart 4 år varit sur och tvär så har det varit dottern drygt 2 år. Nåväl, vi blev ganska så sams och överrens på eftermiddagen och vi gav oss av till den teater med Pettson och Findus som vi planerat. Den förflöt alldeles utmärkt barnen hade roligt och vi var på ett strålande humör då vi gick till bilen, ända tills jag lugnt och stilla sa till sonen att nej han fick inte springa runt själv på parkeringen, vid vägen där trafiken var ganska intensiv. Då blev det så där som det blev för länge sedan i hans värsta trotsperioder, att man inte får kontakt med honom han blir bara såååå arg och helt tom i blicken vrålar och kråmar sig och ska bara loss, jag håller honom i ett lugnt och fats grepp, och försöker få kontakt igen. Han vrålar att det gör ont men det kan det ju aldrig göra! jag håller ju bara så att han inte ska springa iväg rätt ut i trafiken inte så att det gör ont. Jag håller i en stor 'kram' som han inte vill ha....det gör så onte att se honom så här, jag känner mig som världens sämsta mamma som är elak mot honom, folk tittade ju förstås och jag vet inte var jag orättvis mot honom? jag kunde ju helt sonika burit honom tll bilen och åkte hem, men han sparkade och slog vilt omkring sig ( vilket inte alls är likt denna lilla kille utom vid just dessa utbrott) jag vet att mitt humör inte alltid är det bästa och att tålamodet tryter många gånger men denna ång var jag verkligen lugn och sansad och känner nu bara en stor tomhet inom mig och känner mig bara usel....
jag riktigt kunde känna hur folk tänkte att vi skulle åka hem och bråka där istället, kanske hade det varit det rätta?
Tack för att nån orkade läsa....
madde
jag riktigt kunde känna hur folk tänkte att vi skulle åka hem och bråka där istället, kanske hade det varit det rätta?
Tack för att nån orkade läsa....
madde