Får jag gnälla lite?

[AgentCarter]

Han ska egentligen gå 8.30 -14 så är inga jättelånga dagar vi pratar om från början.

 

[trazel]

Jag har inget vettigt att komma med egentligen, men jag är imponerad av hur ni (framför allt du) tar dig an allt!

När min då tvååring inte ville gå till förskolan så gjorde vi kortare dagar också. Det fungerade väldigt bra och efter ett par veckor var han tillbaka i de vanliga rutinerna igen. Samma sak nu faktiskt när han bytte avdelning efter jul (tre år), det har varit en del att han inte velat gå dit, men omedvetet har han fått många korta dagar och nu är han på banan även på den avdelningen fast det tagit tid.

Nu verkar det ju inte vara så enkelt för er, men jag tror absolut inte att det är fel väg att gå i alla fall. Barn har rätt att känna sig trygga.

 

[AgentCarter]

Jag har inget vettigt att komma med egentligen, men jag är imponerad av hur ni (framför allt du) tar dig an allt!

När min då tvååring inte ville gå till förskolan så gjorde vi kortare dagar också. Det fungerade väldigt bra och efter ett par veckor var han tillbaka i de vanliga rutinerna igen. Samma sak nu faktiskt när han bytte avdelning efter jul (tre år), det har varit en del att han inte velat gå dit, men omedvetet har han fått många korta dagar och nu är han på banan även på den avdelningen fast det tagit tid.

Nu verkar det ju inte vara så enkelt för er, men jag tror absolut inte att det är fel väg att gå i alla fall. Barn har rätt att känna sig trygga.

Nu idag ville han tom tillbaka till dagis imorgon! Inte hänt på evigheter att han har sagt ja till det. Får se hur känslan är för honom imorgon, blir lite längre imorgon.

Jag är lite imponerad själv! Tror kursen jag går i stresshantering hjälper mycket faktiskt.

 

[AgentCarter]

Nu på morgonen kom en sån svår igen, sonen ville inte gå nedför trappan själv.
Jag har vägrat bära honom i trappan länge då jag tycker det är för farligt men sambon gör det ibland.

Sonen sa att han var yr (efter gjort en stor yr show) och att batterierna var slut och därför kunde han inte gå själv. Och det gick åt tusentals mer energi till att bråka om att gå nedför trappan (eller åka på rumpan som jag föreslog) än vad det hade gjort att bara gå ner.
Det känns så dumt, för han kan mycket väl vara yr och inte vilja gå ner. Samtidigt som det bara kan vara en utvecklingsfas grej.

Positivt är dock att han fortfarande vill åka till dagis

 

[Blueberry]

Nu på morgonen kom en sån svår igen, sonen ville inte gå nedför trappan själv.
Jag har vägrat bära honom i trappan länge då jag tycker det är för farligt men sambon gör det ibland.

Sonen sa att han var yr (efter gjort en stor yr show) och att batterierna var slut och därför kunde han inte gå själv. Och det gick åt tusentals mer energi till att bråka om att gå nedför trappan (eller åka på rumpan som jag föreslog) än vad det hade gjort att bara gå ner.
Det känns så dumt, för han kan mycket väl vara yr och inte vilja gå ner. Samtidigt som det bara kan vara en utvecklingsfas grej.

Positivt är dock att han fortfarande vill åka till dagis

Den här halvpedagogiska mamman (och hundtränaren...) hade resonerat "Vad hade jag gjort om det var en hund?". Den frågan brukar jag ställa mig rätt ofta, både när det gäller barn och vuxna () och det sjuka/roliga/intressanta är att det brukar fungera jättebra att hundträna människor

I det här fallet typ "Men hallå - det är ju jättemycket roligare och bättre här nere där uppe just nu. Kolla bara vad kul jag har och vad bra det är här!" eller "Okejra, men jag ställer det som du mest av allt just nu vill ha här i mitten av trappan och har du gått halvvägs ner så är det lika långt åt båda håll och då är det bara att fortsätta häråt serru." Nu är det ju inte säkert att din son köper det här, han är ju väldigt smart så han kanske har en ännu slugare plan än vad du har - men det kanske är värt ett försök för att slippa striden?

Skönt att han ville till förskolan i alla fall

 

[Mabuse]

Den här halvpedagogiska mamman (och hundtränaren...) hade resonerat "Vad hade jag gjort om det var en hund?". Den frågan brukar jag ställa mig rätt ofta, både när det gäller barn och vuxna () och det sjuka/roliga/intressanta är att det brukar fungera jättebra att hundträna människor

I det här fallet typ "Men hallå - det är ju jättemycket roligare och bättre här nere där uppe just nu. Kolla bara vad kul jag har och vad bra det är här!" eller "Okejra, men jag ställer det som du mest av allt just nu vill ha här i mitten av trappan och har du gått halvvägs ner så är det lika långt åt båda håll och då är det bara att fortsätta häråt serru." Nu är det ju inte säkert att din son köper det här, han är ju väldigt smart så han kanske har en ännu slugare plan än vad du har - men det kanske är värt ett försök för att slippa striden?

Skönt att han ville till förskolan i alla fall

Fast människor är mycket självständigare än hundar. Så det handlar nog inte om att barnen är så väldigt smarta, utan att tanken att sitta kvar fast mamma/matte står där nere är värre för en hund än för ett barn, normalt.

Jag tror de flesta småbarnsföräldrar har provat varianter av det du föreslår, men har du ett barn av det tjurigare slaget över tre funkar det dåligt, enligt min erfarenhet. Antingen tycker barnet "Ja, gå du!!", eller också blir barnet ännu argare och ledsnare på dig för att du går, och vill nu verkligen inte röra sig ur fläcken.

Jag brukar i de lägena vänta lite, erbjuda ngn form av lösning (hålla handen t ex), och annars helt enkelt säga som det är: "yr eller inte, du måste gå ner för du är för stor för att bära. Så är det bara." Antingen är du så yr att du inte kan gå, då är du sjuk och måste ligga hemma i sängen, eller också är du frisk, och då får du ta dig samman och gå. (Det senare med ett lite äldre barn, 5+, en tjurig tvååring skulle jag ta under armen eller vänta ut.)

 

[Tora]

Nu på morgonen kom en sån svår igen, sonen ville inte gå nedför trappan själv.
Jag har vägrat bära honom i trappan länge då jag tycker det är för farligt men sambon gör det ibland.

Sonen sa att han var yr (efter gjort en stor yr show) och att batterierna var slut och därför kunde han inte gå själv. Och det gick åt tusentals mer energi till att bråka om att gå nedför trappan (eller åka på rumpan som jag föreslog) än vad det hade gjort att bara gå ner.
Det känns så dumt, för han kan mycket väl vara yr och inte vilja gå ner. Samtidigt som det bara kan vara en utvecklingsfas grej.

Positivt är dock att han fortfarande vill åka till dagis

Min erfarenhet är att det oftast brukar gå fortast och enklast att helt enkelt göra barnet till viljes. Jag väljer några få strider tex tandborstning.

När minstingen föddes så ville yngsta sonen också plötsligt bli buren nedför trapporna. Han är en stor kille och jag bär honom helst inte nedför så då åkte vi rumpkana tillsammans ner. Efter ett tag så försvann behovet.

Jag inbillar mig att när barnen "manipulerar" och "kräver" vissa saker så är det någon form av behov att känna sig tryggt och omtyckt.

Jag har fyra väldigt viljestarka barn och andra föräldrar tycker nog att mina barn säkert är bortskämda och ouppfostrade. Men då får dom helt enkelt tycka det.

 

[AgentCarter]

Min erfarenhet är att det oftast brukar gå fortast och enklast att helt enkelt göra barnet till viljes. Jag väljer några få strider tex tandborstning.

När minstingen föddes så ville yngsta sonen också plötsligt bli buren nedför trapporna. Han är en stor kille och jag bär honom helst inte nedför så då åkte vi rumpkana tillsammans ner. Efter ett tag så försvann behovet.

Jag inbillar mig att när barnen "manipulerar" och "kräver" vissa saker så är det någon form av behov att känna sig tryggt och omtyckt.

Jag har fyra väldigt viljestarka barn och andra föräldrar tycker nog att mina barn säkert är bortskämda och ouppfostrade. Men då får dom helt enkelt tycka det.

Rumpåkning erbjöds utan resultat.
Jag bär inte för att det är farligt nedför trappan, jag är inte tillräckligt motorisk för det

 

[Tora]

Rumpåkning erbjöds utan resultat.
Jag bär inte för att det är farligt nedför trappan, jag är inte tillräckligt motorisk för det

Min yngste kille är stor och tung så jag orkar helt enkelt inte bära honom

Hos oss funkade det bara med rumpkana om vi åkte tillsammans. Annars kunde det kvitta enligt sonen

 

[AgentCarter]

Hade inte fungerat med dagis igen sedan tisdags, han vill inte dit och igår ville han bara skriva "nej" i dagboken om dagis.

Blodprovet visade ingen glutenintolerans! Bestämt mig för att vara nöjd med det och inte söka till privat, då vi kommer få tid till barnmottagningen i vår (så innan juni).
Blir så mycket för honom annars.

 

[AgentCarter]

Lite uppdatering!
Dagis funkar nu bättre, sonen tycker tom att det är kul att åka dit, Vet inte om det är inskolningen eller de förändrade rutinerna på förskolan som gjort det.
Sa det till dem idag och de svarar med att de också har märkt att han trivs bättre och är med på ett helt annat sätt. Men när han mådde dåligt, nej då såg de inte ett piss? Blev lite trött då eftersom de hela tiden sa att det aldrig var några problem när det tydligen var det.

Angående ultraljudet som var igår grät han redan i bilen dit, gick in kollade på apparaten, lugnade ner sig lite och ny tid om ett tag. Kändes skönt att läkaren inte propsade på "nu eller aldrig" utan sa själv att han inte tänkte göra detta (skitbra tycker jag, jag hade backat om hen propsade på att det skulle göras med blev ett mycket bättre besök för sonen när det inte blev någon konflikt mellan mig och läkaren)

Han är bättre på dagis som sagt men fortfarande väldigt otrygg utanför hemmet och även ibland hemme även om det har blivit bättre