Får jag gnälla lite?

[AgentCarter]

Sambon tyckte det lät som om inget kommer hända, får se vad de säger imorgon när elaka jag kommer. Sambon är mycket mera mån av att inte stöta sig med folk än jag.

 

[AgentCarter]

De ska prata med honom på dagis också, jag är inte säker på att det ger något då det är svårt för mig att få ur honom något.

Väntar på att VC ska höra av sig om hur det blir med blodkärlet, senast imorgon ska de höra av sig annars tänker jag börja jaga dem

 

[AgentCarter]

Remiss är skickad till ultraljud av halsen nu, känns skönt.
Blodprovet var bra, för mycket trombocyter men han hade varit sjuk nyss

Nu är han hemma igen resten av veckan, han verkar ha mycket ont i magen, fryser ofta, blir väldigt lätt trött och igår klagade han på att hjärtat kändes konstigt

Positivt är i alla fall att han kändes mer nöjd i tisdags efter dagis, var längesedan han var sådan efter ha varit där

 

[AgentCarter]

Idag händer verkligen massor!
Kom ett brev på posten med papper på blodprov som ska tas angående misstänkt celaki+laktos.
Jag är väldigt imponerad av barnkliniken! De fick remissen måndag morgon så måste ha arbetat snabbt.
Beroende på provsvaren så får vi se hur de går vidare.

Bävar lite för att ta blodproven bara, han är inte så lätt att ta på just nu.

 

[Embe]

Idag händer verkligen massor!
Kom ett brev på posten med papper på blodprov som ska tas angående misstänkt celaki+laktos.
Jag är väldigt imponerad av barnkliniken! De fick remissen måndag morgon så måste ha arbetat snabbt.
Beroende på provsvaren så får vi se hur de går vidare.

Bävar lite för att ta blodproven bara, han är inte så lätt att ta på just nu.

Åh vad skönt! Har tänkt på er. Håller tummarna att ni får fortsatt bra hjälp av barnkliniken, jag har bara positiva erfarenheter av specialistvården, även om jag tror att vi inte är i samma landsting som ni.

Be dem att sätta Emla plåster innan provtagningen är mitt tips, om det är själv sticket du tror han tycker är jobbig? Eller är det själva situationen? Dock tar Emla ca 45min att verka, så det kan vara värt att sätta på hemma innan ni åker om ni har en tidsbokad provtagningstid. I armvecken tar de oftast på vår lille.

 

[AgentCarter]

Åh vad skönt! Har tänkt på er. Håller tummarna att ni får fortsatt bra hjälp av barnkliniken, jag har bara positiva erfarenheter av specialistvården, även om jag tror att vi inte är i samma landsting som ni.

Be dem att sätta Emla plåster innan provtagningen är mitt tips, om det är själv sticket du tror han tycker är jobbig? Eller är det själva situationen? Dock tar Emla ca 45min att verka, så det kan vara värt att sätta på hemma innan ni åker om ni har en tidsbokad provtagningstid. I armvecken tar de oftast på vår lille.

Vi är i värmland, om vi inte får något ut av detta så åker vi till privatläkare i göteborg (det finns lite fler tester man kan ta för att kolla, enligt "min" gamla barnläkare så är detta vi ska ta nu inte helt tillförlitligt)

Jag har emla hemma att sätta på, men det är själva situationen som är jobbig. Han är i en fas just nu där allt är farligt och han är mycket rädd. Idag var han rädd för att han var rädd till exempel.
När vi tog proverna sist grät han sig igenom hela provtagningen så har ingen positiv erfarenhet heller.

 

[vinkelina]

http://www.1177.se/barnavdelningen/billy/ Har ni sett denna film innan? Kan kanske hjälpa

 

[AgentCarter]

http://www.1177.se/barnavdelningen/billy/ Har ni sett denna film innan? Kan kanske hjälpa

Nej! Får visa den imorgon
Tog provet idag och det gick riktigt dåligt med panikångest. Har börjat fundera på att detta inte är mitt barn, han har så mycket ångest.

Jag har just börjat lära mig sticka så funderar på att ta med honom någon gång när jag sticker i dockor.
Fick med mig en "butterfly-nål" (som man ofta sticker barn med) och en "grimma" en grej man sätter i näsan när man får syrgas som jag tänkte vi skulle sätta oss ner och titta på tillsammans.

 

[LiZH]

Hej!

Vad jobbigt det låter ( känner igen den där oron). Hoppas att ni kan få några bra svar av blodproven ( antingen att allt är ok eller att ni får vet vad det är). Det kan ju mycket väl vara så att det ligger ngt fysiskt i botten( glutenintolerans tex).
Tänkte bara berätta lite om vår resa med en inte helt okomplicerad pojke... Vår A började vid knappa 3 år tappa sitt frimodiga jag. Blev ängslig, väldigt bunden vid rutiner, bunden vid ngn viss kompis( lekte inte med ngn annan om kompisen var sjuk/upptagen). Dagis gav vi upp, vi testade att skola in honom vid 2,5års ålder men till slut sa tom personalen att det fungerar inte(jag var då gravid så vi kunde pussla med arb.tider/farmor osv. Han hade ofta magsjuka, mådde illa, kräktes ofta bara sådär. En glad kille hemma men med mkt oro och ångest utanför hemmet. Förskola vid 4- gick inte. Han grät tills han kräktes på nätterna, bet tappert ihop på dagarna men det fungerade inte. Hade mycket infektioner och ett jädra humör. Förskola när han var 5,5 och det funkade. Lågstadiet gick bra men fortfarande bunden till en kompis i taget, mycket magont osv. Sådär fortsatte det. Men på det stora hela var det väl ok. När han var 11 reste vi till Asien för en längre semester- plötsligt blev han flygrädd, extremt känslig för dofter etc. Det gick hela tiden fram och tillbaka med honom, vi kunde inte sätta fingret på vad det var. Det behövdes så lite för att ta honom ur sin comfort zone. Han har alltid känt efter mkt- har jag ont här? Känns det här konstigt? osv. Magont och kräkningar vid förändringar, mycket sjukfrånvaro osv. Testades för gluten, laktos, gastro-och coloskopi gjordes-men ingen hittade ngn orsak. När han fyllde 14 fick vi äntligen tag i en bra psykologkontakt till honom. Då var det så tydligt hur mycket han fick kämpa för det normala. Vår son är hypersensibel, överintelligent och har koncentrationssvårigheter( ngt som inte märkts eftersom han kunnat kompensera det med att vara smart- men på gymnasienivå funkar inte det längre). Han medicinerar nu med Ritalin, är 17ár och mår så bra. Mycket kompisar, flickvän, skolan fungerar jättebra-men han känner sina begränsningar nu. Han kommer säkerligen aldrig resa jorden runt med ryggsäck, han behöver sin tid att bara " sudda runt" hemma, hans mage bråkar så fort det blir för mycket runt honom. Men nu vet han om det, ångesten och oron är hanterbar och han mår bra. Mkt av de fysiska symptomen kom helt enkelt av att hans kropp signalerade " vila!" när det varit för mkt runt honom. Jag kan ju se nu att det varit så ända sedan han var liten. Jag är så glad att han mår bra nu. Men jag önskar att vi hade sett mönstret tidigare.
Jag hoppas innerligt att ni får klarhet i vad som felar med er lille pojke. Jag vill egentligen bara berätta att ibland är den där tanken " det kanske är psykologiskt" rätt. Det kan ge alla möjliga symptom. Och det finns hjälp där också.
Lycka till med er lille kille!

 

[AgentCarter]

Hej!

Vad jobbigt det låter ( känner igen den där oron). Hoppas att ni kan få några bra svar av blodproven ( antingen att allt är ok eller att ni får vet vad det är). Det kan ju mycket väl vara så att det ligger ngt fysiskt i botten( glutenintolerans tex).
Tänkte bara berätta lite om vår resa med en inte helt okomplicerad pojke... Vår A började vid knappa 3 år tappa sitt frimodiga jag. Blev ängslig, väldigt bunden vid rutiner, bunden vid ngn viss kompis( lekte inte med ngn annan om kompisen var sjuk/upptagen). Dagis gav vi upp, vi testade att skola in honom vid 2,5års ålder men till slut sa tom personalen att det fungerar inte(jag var då gravid så vi kunde pussla med arb.tider/farmor osv. Han hade ofta magsjuka, mådde illa, kräktes ofta bara sådär. En glad kille hemma men med mkt oro och ångest utanför hemmet. Förskola vid 4- gick inte. Han grät tills han kräktes på nätterna, bet tappert ihop på dagarna men det fungerade inte. Hade mycket infektioner och ett jädra humör. Förskola när han var 5,5 och det funkade. Lågstadiet gick bra men fortfarande bunden till en kompis i taget, mycket magont osv. Sådär fortsatte det. Men på det stora hela var det väl ok. När han var 11 reste vi till Asien för en längre semester- plötsligt blev han flygrädd, extremt känslig för dofter etc. Det gick hela tiden fram och tillbaka med honom, vi kunde inte sätta fingret på vad det var. Det behövdes så lite för att ta honom ur sin comfort zone. Han har alltid känt efter mkt- har jag ont här? Känns det här konstigt? osv. Magont och kräkningar vid förändringar, mycket sjukfrånvaro osv. Testades för gluten, laktos, gastro-och coloskopi gjordes-men ingen hittade ngn orsak. När han fyllde 14 fick vi äntligen tag i en bra psykologkontakt till honom. Då var det så tydligt hur mycket han fick kämpa för det normala. Vår son är hypersensibel, överintelligent och har koncentrationssvårigheter( ngt som inte märkts eftersom han kunnat kompensera det med att vara smart- men på gymnasienivå funkar inte det längre). Han medicinerar nu med Ritalin, är 17ár och mår så bra. Mycket kompisar, flickvän, skolan fungerar jättebra-men han känner sina begränsningar nu. Han kommer säkerligen aldrig resa jorden runt med ryggsäck, han behöver sin tid att bara " sudda runt" hemma, hans mage bråkar så fort det blir för mycket runt honom. Men nu vet han om det, ångesten och oron är hanterbar och han mår bra. Mkt av de fysiska symptomen kom helt enkelt av att hans kropp signalerade " vila!" när det varit för mkt runt honom. Jag kan ju se nu att det varit så ända sedan han var liten. Jag är så glad att han mår bra nu. Men jag önskar att vi hade sett mönstret tidigare.
Jag hoppas innerligt att ni får klarhet i vad som felar med er lille pojke. Jag vill egentligen bara berätta att ibland är den där tanken " det kanske är psykologiskt" rätt. Det kan ge alla möjliga symptom. Och det finns hjälp där också.
Lycka till med er lille kille!

Hej och tack!
Skönt att det blev bra för din kille till slut!
Jag utesluter inte psykiska besvär, speciellt inte då magontet kom i samband med problem hos dagis.
Just nu har han väldigt mycket ångest som sagt, känner inte igen mitt eget barn...
Men innan har han varit väldigt trygg och glad kille, otroligt lättsamt barn som numera är raka motsatsen.

 

[LiZH]

Vår kille var också väldigt glad o lättsam som liten. Sedan har det såklart varit enormt mycket glädje under alla de här åren också( det låter ju eländigt när man komprimerar ihop allt "dåligmående" i ett inlägg.)Livet med honom var och är ljuvligt, men oron har i perioder varit tärande och frustrerande. För vi har ju sett våran fina kille må dåligt i vissa perioder/situationer.

 

[vinkelina]

Nej! Får visa den imorgon
Tog provet idag och det gick riktigt dåligt med panikångest. Har börjat fundera på att detta inte är mitt barn, han har så mycket ångest.

Jag har just börjat lära mig sticka så funderar på att ta med honom någon gång när jag sticker i dockor.
Fick med mig en "butterfly-nål" (som man ofta sticker barn med) och en "grimma" en grej man sätter i näsan när man får syrgas som jag tänkte vi skulle sätta oss ner och titta på tillsammans.

Låter inte roligt. Om det är möjligt, boka en tid till labbet och kom bara in och titta i lugn och ro (jobbar själv på labb och hos oss kan man vid behov göra så,dock gärna eftermiddag när de inte är rusning)

 

[AgentCarter]

Låter inte roligt. Om det är möjligt, boka en tid till labbet och kom bara in och titta i lugn och ro (jobbar själv på labb och hos oss kan man vid behov göra så,dock gärna eftermiddag när de inte är rusning)

Vi har inte labb som det går att boka tid till, men jag tror att vi kan ringa och prata med dem ändå.
Ska börja lite hemma och se hur det går, kanske knappt går det heller

 

[AgentCarter]

Igår fick vi brev med remiss till ultraljud med, så i slutet av april kommer det bli gjort.

 

[lady_vip]

Som en liten pepp, jag hade mycket ångest som barn. Inte så att det syntes mycket utåt, men jag var rädd för mycket (krig, traktorer, inbrottstjuvar, ormar, sprutor, tandläkaren etc) och hade ren dödsångest. Jag minns att jag inte kunde sova på kvällarna, för att jag var rädd för att bli kidnappad. Då var jag 5-6 år, de höll i sig fram tills jag var 11-12, sen har jag med tiden lärt mig hantera oron och numera skulle jag säga att jag har båda fötterna på jorden.

Men jag känner med er, och känner igen ångesten som du beskriver hos sonen. Jag gick hos dagmamma där jag var trygg, men jag minns det som katastrof när hon skulle ha semester och vi skulle byta dagmamma tillfälligt.

 

[AgentCarter]

Som en liten pepp, jag hade mycket ångest som barn. Inte så att det syntes mycket utåt, men jag var rädd för mycket (krig, traktorer, inbrottstjuvar, ormar, sprutor, tandläkaren etc) och hade ren dödsångest. Jag minns att jag inte kunde sova på kvällarna, för att jag var rädd för att bli kidnappad. Då var jag 5-6 år, de höll i sig fram tills jag var 11-12, sen har jag med tiden lärt mig hantera oron och numera skulle jag säga att jag har båda fötterna på jorden.

Men jag känner med er, och känner igen ångesten som du beskriver hos sonen. Jag gick hos dagmamma där jag var trygg, men jag minns det som katastrof när hon skulle ha semester och vi skulle byta dagmamma tillfälligt.

Jag var också ett barn som var väldigt rädd, men för mig bottnade det i anknytningsproblem och lite trygghet i hemmet. Så det känns som vi har gjort något stort fel någonstans i uppfostran. Oklart var bara.

Det är skönt att det lugnade ner sig för dig, jag är hyfsat lugn nuförtiden jag med utom i mindre perioder då jag blir rädd för t.ex. krig. Men för mig fungerar det bra att planera inför saken jag är rädd för, då kan jag släppa det. Jag tror inte heller sonen märker något, då inte sambon gör det.

 

[AgentCarter]

Nu tänker jag skriva ännu mer som inte riktigt tillhör en tråd utan mer än blogg, men jag har upptäckt att min ptsd får mig att lätt glömma bort negativa känslor och försköna minnena.

Jag tror jag har väldigt lätt för de fysiska bristerna, jag tar vården med en storm och ser till att sonen får hjälp fort och smidigt. Jag låter inga tester skrämma mig, inte ens tanken på "tänk om det är något värre" gör mig orolig. Vi fixar det, jag vet det.
Men jag förväntade mig aldrig det friskt barn. Jag trodde att vi skulle få problem.
Ingen av mig eller mina fyra syskon har kunnat undvika sjukhusvistelse och operation innan skolåldern. Att vara sjuk är nästan det normala.

Men de psykiska bitarna är värre, reagerar jag för lite? För mycket? Är det bäst att bara tvinga iväg till dagis och vänta på att det här ska gå över? Är det bra att låta honom vara hemma och göra massa roliga saker när han inte vill iväg?
Är jag för elak som inte orkar bära honom uppför trappan när han är trött? Elak när jag går ifrån honom på kvällen trots att jag säger att jag ska stanna kvar? Jag lägger mig alltid tillbaka eller flyttar honom till vår säng sen när jag lägger mig.
Elak för att jag tycker de mesta av hans lekar är tråkiga och helst väljer att stå vid sidan av som en aktiv åskådare?
Elak som inte gett honom några syskon att dela vardagen och oss med?

 

[Scata]

Nu tänker jag skriva ännu mer som inte riktigt tillhör en tråd utan mer än blogg, men jag har upptäckt att min ptsd får mig att lätt glömma bort negativa känslor och försköna minnena.

Jag tror jag har väldigt lätt för de fysiska bristerna, jag tar vården med en storm och ser till att sonen får hjälp fort och smidigt. Jag låter inga tester skrämma mig, inte ens tanken på "tänk om det är något värre" gör mig orolig. Vi fixar det, jag vet det.
Men jag förväntade mig aldrig det friskt barn. Jag trodde att vi skulle få problem.
Ingen av mig eller mina fyra syskon har kunnat undvika sjukhusvistelse och operation innan skolåldern. Att vara sjuk är nästan det normala.

Men de psykiska bitarna är värre, reagerar jag för lite? För mycket? Är det bäst att bara tvinga iväg till dagis och vänta på att det här ska gå över? Är det bra att låta honom vara hemma och göra massa roliga saker när han inte vill iväg?
Är jag för elak som inte orkar bära honom uppför trappan när han är trött? Elak när jag går ifrån honom på kvällen trots att jag säger att jag ska stanna kvar? Jag lägger mig alltid tillbaka eller flyttar honom till vår säng sen när jag lägger mig.
Elak för att jag tycker de mesta av hans lekar är tråkiga och helst väljer att stå vid sidan av som en aktiv åskådare?
Elak som inte gett honom några syskon att dela vardagen och oss med?

Jag tycker inte att du är elak! Du är ju den du är, det kan inte vara elakt!
Jag vet inte om du vill ha svar/en reflektion av ditt inlägg, men jag kan inte låta bli att skriva lite av "min" historia.

Jag känner igen så mycket av det du berättar i min känsliga son, som dessutom har massor av energi, har kontrollbehov och är "intelligent". Vi kan absolut inte säga en sak och sen göra en annan, det funkar inte i hans värld.
Det vi gör och alltid gjort är att alltid berätta om saker (förbereda han) som ska ske, att alltid tala om innan att t.ex i kväll så ligger jag bredvid dig tills du somnat sedan går jag till min säng och sover. När han blev lite äldre så fasade vi ut det sakta med att läsa saga, ligga en stund till, sedan sade vi godnatt och jag gick.Det han ville då var att jag skulle komma tillbaka innan jag gick och lade mig och det gör jag fortfarande, ibland är han vaken och ibland har han somnat - men jag gör alltid som jag sagt. Det är viktigt för han!
Nu tog jag nattrutinen som ett exempel bara. Annars blir det här en roman .

Men det jag vill ha sagt är att det här är inget "konstigt" beteende i våra ögon sett, för både jag och maken är lika, och har varit det sen vi var barn. Så vi brukar skoja och säga att sonen har fått allt i dubbel bemärkelse .

Forts. Det som fungerar bra för oss som är så här, är tydliga "ramar". Konsekvens. Alltid.
T.ex så bestämmer mamma (och pappa). Men vi förklarar alltid varför. T.ex "du måste gå på dagis" för att.... men jag kan vara med dig där tills du känner att det är ok att jag går (trygghet). Jag kan alltid hämta dig om du blir sjuk, säg bara till XXX så ringer h*n mig. O.s.v... (åhh, det är så många exempel jag vill ge men det blir bara en roman. Om du vill så kan vi ta ett snack mellan oss på PM - jag är gärna bollplank om du vill!).

 

[AgentCarter]

Jag tycker inte att du är elak! Du är ju den du är, det kan inte vara elakt!
Jag vet inte om du vill ha svar/en reflektion av ditt inlägg, men jag kan inte låta bli att skriva lite av "min" historia.

Jag känner igen så mycket av det du berättar i min känsliga son, som dessutom har massor av energi, har kontrollbehov och är "intelligent". Vi kan absolut inte säga en sak och sen göra en annan, det funkar inte i hans värld.
Det vi gör och alltid gjort är att alltid berätta om saker (förbereda han) som ska ske, att alltid tala om innan att t.ex i kväll så ligger jag bredvid dig tills du somnat sedan går jag till min säng och sover. När han blev lite äldre så fasade vi ut det sakta med att läsa saga, ligga en stund till, sedan sade vi godnatt och jag gick.Det han ville då var att jag skulle komma tillbaka innan jag gick och lade mig och det gör jag fortfarande, ibland är han vaken och ibland har han somnat - men jag gör alltid som jag sagt. Det är viktigt för han!
Nu tog jag nattrutinen som ett exempel bara. Annars blir det här en roman .

Men det jag vill ha sagt är att det här är inget "konstigt" beteende i våra ögon sett, för både jag och maken är lika, och har varit det sen vi var barn. Så vi brukar skoja och säga att sonen har fått allt i dubbel bemärkelse .

Forts. Det som fungerar bra för oss som är så här, är tydliga "ramar". Konsekvens. Alltid.
T.ex så bestämmer mamma (och pappa). Men vi förklarar alltid varför. T.ex "du måste gå på dagis" för att.... men jag kan vara med dig där tills du känner att det är ok att jag går (trygghet). Jag kan alltid hämta dig om du blir sjuk, säg bara till XXX så ringer h*n mig. O.s.v... (åhh, det är så många exempel jag vill ge men det blir bara en roman. Om du vill så kan vi ta ett snack mellan oss på PM - jag är gärna bollplank om du vill!).

Det som är skillnaden för oss är att vår son inte alltid har varit så här, utan det har kommit sedan han bytte avdelning. Men samtidigt har vi nog alltid "arbetat" lite som er, tydlighet och förklarande.
Bytet blev väldigt från en dag till en annan (men en av hans fröknar följde med) vilket jag tror spelat in också. Sen har det varit lite här hemma med, då vi har flyttat. Men vi flyttade 50 m (på sin höjd) och han visste om att vi skulle flytta i över ett halvår innan, dessutom flyttade vi till hans farmor och farfars gamla hus och vi var mycket här innan flytten. Så hela det gick otroligt smidigt!

Jag och sambon gör lite olika vid läggningen, han lägger sig där och sover och jag hämtar sonen till vår säng, men annars gör vi på samma sätt med att läsa saga sedan ligga kvar till han har somnat. Dessutom kör vi varannan dag, vilket sonen vet. Vi har hållit på så här sedan han slutade ammas så är väl inarbetat. Men vore skönt att bara kunna läsa en saga och sedan kunna gå ut, är inte så roligt när det tar några timmar

Jag gjorde så till den här veckan att han går på dagis alla dagar utom en men väldigt korta perioder, t.ex. idag blir det 9-11. Dessutom sa jag till honom att om han vill hem eller blir trött ska ringa mig eller pappa så hämtar vi honom. La också till att han får sova middag på dagis om han vill, inget han har gjort på nästan två år men han kanske behöver det.
Nu på morgonen var det inget om att han inte ville åka utan det var väldigt lugnt och skönt. Sen när vi kom dit så ville han inte gå in till sin nya avdelning utan stanna på den gamla (går igenom den för att komma till nya) vilket gick bra för den pedagogen så han stannade kvar och lekte med A och C, B verkar vara hemma så lika bra med en kortis dag då ingen an de han leker med var på hans avdelning.

 

[AgentCarter]

Pratat med förskolechefen, verkar inte som om det blir något avdelningsbyte då de ska byta igen i augusti (egentligen så har det alltid varit så, gå på sin avdelning tills hösten året man fyller fyra och då flyttar man upp dem till storbarn, men blev så mycket barn att de skapade en ny avdelning i vintras för de födda 12)

Förklarade också att jag inte tänker tvinga iväg honom om han verkar må dåligt eller säger så själv på morgonen, då vi inte vet om han är fysiskt sjuk eller inte. Det är en förändring på ett blodkärl på halsen, det kan vara så att det påverkar mer än vad vi tror i ork.
Hon var inte överförtjust i det men jag är beredd att låta honom gå kortare dagar överlag så får hoppas att han orkar fler dagar.
Sa också att han mår väldigt dåligt med ångest och de ska ha fler möten, hon skulle ringa i eftermiddag igen efter ett. Sen hade hon inte hört om detta innan förra veckan, jag påtalade redan i början av februari att han inte trivdes