Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

För dig är det inte så konstigt, men för någon annan känns det jätte konstigt att tänka så.

Någon gång i min graviditet övergick jag från att bli förälder till att vara förälder, det går inte att förklara för någon som inte känner så

Fast det verkar ju jättelätt att förklara, du gjorde det ju just!

 

[Brandgul]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Jag har aldrig skrivit om oformliga klumpar, jag har hela tiden pratat om ett foster som antagit mänsklig form. Men du vill inte läsa att jag skriver det.

Jag har faktiskt svårt att tro att du inte kommer uppfatta dig som förälder om du får ett sent missfall. Men vi är alla olika.

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Fast i diskussionen här måste jag nog hålla med Mabuse faktiskt. När jag var i andra halvan/slutet av min graviditet kände jag mig inte som förälder. Jag var blivande förälder. Jag längtade efter förlossningen så att jag skulle få bli förälder.

Dock hade jag nog ändå känt mig som en förälder till ett änglabarn om det blivit så att han fötts död, men då hade jag ändå inte varit förälder förrän han föddes, oavsett om han föddes död eller levande. Till dess såg jag mig som blivande förälder. Och jag tänker väldigt emotionellt. Dock inte sagt att någon har fel och någon annan har rätt, detta är en väldigt individuell upplevelse som får vara olika för alla.

Edit: Fast jag tänkte ändå på honom som ett barn/en baby i slutet av graviditeten. Fast det inte är den korrekta termen.

Det låter väldigt likt hur jag tänker. Ett hyfsat tidigt missfall, innan det riktigt ser ut som ett barn och inte som en liten alien , skulle jag kanske inte betrakta som en födelse.

Jag kan absolut förstå att man tänker på det blivande barnet som ett barn i slutet av graviditeten, det jag har svårare att förstå är om man inte kan förstå hur någon kan se skillnad mellan en åttacellers cellklump och ett fullgånget foster, och hävdar att cellklumpen är en människa den med, eftersom man kan ha den i handen.

Och kriteriet "möjligt att ha i handen" för att avgöra om något är en människa eller inte verkar mycket märkligt för mig. Med den definitionen är min kaffekopp en människa, men inte min man. Det blir väldigt konstigt.

 

[Brandgul]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Öh, jo?

Kolla inlägg ditt inlägg, #394, så får du se. Jag citerade det i mitt svar, som en liten hjälp.

Det är jättesvårt att diskutera med dig när du ändrar dig, inte läser vad jag skriver, och glömmer bort vad du själv har skrivit.

Då måste du missuppfatta mig. Jag kan heller inte se det i mitt tidigare inlägg att det handlar om ett levande barn.

 

[Brandgul]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Inte barnet, inte det otroliga, utan just detta enda: det är fantastiskt med gravida, för de blir så kvinnliga då.

Nu andra gången känner jag helt annorluna än första gången. Då såg jag det nästan som besvärande och inte som något märkvärdigt. Nästan lite pinsamt att vara gravid. Andra gångern upplever jag det som kvinnligt ja. Men jag får väl tycka det är fantastiskt med barnet också??? Eller får man bara ha en känsla?

 

[Calazirya]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Haha sant, men att förklara själva känslan

 

[Brandgul]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Ja, precis så. Förälder är jag den dagen jag har ett barn utanför mig själv. Tills dess är jag blivande förälder.

Ett dött barn är också utanför kroppen.

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Jag har aldrig skrivit om oformliga klumpar, jag har hela tiden pratat om ett foster som antagit mänsklig form. Men du vill inte läsa att jag skriver det.

Jag har faktiskt svårt att tro att du inte kommer uppfatta dig som förälder om du får ett sent missfall. Men vi är alla olika.

Ett tolvveckors foster ser ju kanske inte riktigt ut som en människa, inte om man tittar noga på det. Jag VET att det är människolikt på ultraljud, men ser man hur det ser ut live, så är det mer groda och alien än människa faktiskt.

Huruvida jag kommer betrakta mig som förälder eller inte vid ett sent missfall (typ nu då) har jag faktiskt inga jätteambitioner att ägna stor tankemöda. Jag tycker hela tanken är rätt makaber, och eftersom det är inte ens 1% chans att det kommer hända så tänker jag inte lägga en massa krut på att fundera på exakt hur jag skulle känna mig. Jag skulle vara förstörd och superledsen, och den situationen förmodligen skita fullständigt i om jag var ledsen för att jag var förälder till ett dött barn eller aldrig blev förälder. och jag tror faktiskt ingen skulle veta exakt hur man skulle känna och tänka i en sån situation förrän man varit i den.

Det mer troliga scenariot är ju att jag föder ett levande barn, och då har jag ju redan förklarat att jag kommer se mig själv som förälder. Tills dess så ser jag fram emot att få barn och bli förälder.

 

[Brandgul]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Dock hade jag nog ändå känt mig som en förälder till ett änglabarn om det blivit så att han fötts död, men då hade jag ändå inte varit förälder förrän han föddes, oavsett om han föddes död eller levande.

Det är liksom det jag skriver hela tiden. Oavsett om barnet kommer ut dött eller levande så blir man förälder (om grav har gått tillräckligt långt så det ser ut som ett riktigt barn)

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Nu andra gången känner jag helt annorluna än första gången. Då såg jag det nästan som besvärande och inte som något märkvärdigt. Nästan lite pinsamt att vara gravid. Andra gångern upplever jag det som kvinnligt ja. Men jag får väl tycka det är fantastiskt med barnet också??? Eller får man bara ha en känsla?

Men nu fattar jag inte. Har du fött barn under tiden som denna diskussion pågått?

För i din första beskrivning så började du att böla när du såg din gravida kompis för att det är så otroligt fantastiskt med barn, men nu helt plötsligt så börjar du gråta för att din kompis har blivit så kvinnlig? Inte för att detta med barn är så otroligt, utan enkom och enbart för att hon har blivit så kvinnlig?

 

[Brandgul]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Puh... Jag försöker hela tiden skriva att barnet ska ha antagit mänsklig form, men du "missar" den meningen hela tiden.

 

[Brandgul]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Känns som att du pratat med min granne eller någon annan. Visste skrev jag om mig själv i sista inlägget och inte om någon kompis??? Visst skrev jag om hur jag själv kände?

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Det är liksom det jag skriver hela tiden. Oavsett om barnet kommer ut dött eller levande så blir man förälder (om grav har gått tillräckligt långt så det ser ut som ett riktigt barn)

Inte "man". "Jag". Stor skillnad.

Framförallt om du tycker att embryot ser ut som ett riktigt barn redan i v 8. För den uppfattningen har nog knappast alla.

 

[Mammas]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Nej, ett tidigt missfall skulle jag inte heller betrakta som en födelse. Svårt att veta vart gränsen skulle gå, men någonstans i mitten gissar jag på. Kanske lite innan mitten. Men svårt att säga exakt utan att ha varit i situationen.

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Känns som att du pratat med min granne eller någon annan. Visste skrev jag om mig själv i sista inlägget och inte om någon kompis??? Visst skrev jag om hur jag själv kände?

Ja, såhär har du skrivit:

Förut kunde du se gravida utan att gråta.

Nu, sen du fått barn, så börjar du böla när du ser en gravid kompis.

Din gråt beror i din första förklaring på att:

* Det är så otroligt med barn, vilket du insett nu när du själv fått barn.

Nu däremot så beror din gråt på att:

* Din kompis blir så kvinnlig när hon blivit gravid.

I din första förklaring är det alltså barnets tillblivelse som får dig att böla, i nästa förklaring har din gråt inte med barnet att göra alls, utan det är den ökade kvinnligheten som driver dig till tårar.

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Nej, ett tidigt missfall skulle jag inte heller betrakta som en födelse. Svårt att veta vart gränsen skulle gå, men någonstans i mitten gissar jag på. Kanske lite innan mitten. Men svårt att säga exakt utan att ha varit i situationen.

Precis, det får man ju ta då, när man är i den situationen. Att lägga väldigt mycket tankemöda på exakt hur man skulle känna ifall det hände känns för mig som att gräva ner sig i svarta tankar i onödan. Känns mer konstruktivt att fundera på hur det blir när man föder sitt levande och friska barn, tycker jag.

 

[Mabuse]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Puh... Jag försöker hela tiden skriva att barnet ska ha antagit mänsklig form, men du "missar" den meningen hela tiden.

Ja, och då är ju frågan när man tycker det händer.

Du skrev ju att eftersom jag skulle kunna hålla min cellklump till tredagars embryo i handen, så skulle jag förmodligen uppleva det som ett barn. Förmodligen inte, skulle jag säga.

Där måste man ju ha respekt för att inte alla tycker att ens ett åttaveckors embryo är sådär jättemänskligt, och att inte alla som fått missfall i åttonde veckan betraktar missfallet som en födelse och sig själva som föräldrar.

Jag har exempelvis en kompis som hade två tidiga missfall innan hon fick sitt barn. Jag har aldrig hört henne beskriva sig som trebarnsmor. Så jag tror inte det är så ovanligt att man inte ser sig som förälder till ett barn i samma ögonblick man får veta att man är gravid.

 

[Calazirya]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Ja, och då är ju frågan när man tycker det händer.

Personligt skulle jag säga

Det är nog upp till var och en att gå på sin egna känsla när det kommer till vad man ska och inte ska känna under graviditeten.

Med mitt bagage så var graviditeten en berg&dalbana och någon gång efter organscreeningen och hjärtdiagnostikundersökningen så började förändringen i mitt huvud ( v.20 )

Som du skriver, man kan inte veta hur man skulle ha reagerat om man fått sent missfall. Även om jag inte sa att jag var förälder så tror jag nog att om jag hade förlorat mitt barn efter v.20 så hade jag nog sagt att jag var förälder.

Jag har ju ändå fött fram ett barn även om barnet inte levde..

 

[No1]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Fast i diskussionen här måste jag nog hålla med Mabuse faktiskt. När jag var i andra halvan/slutet av min graviditet kände jag mig inte som förälder. Jag var blivande förälder. Jag längtade efter förlossningen så att jag skulle få bli förälder.

Min mamma fick missfall i v25/26 och enligt henne var det inte det faktum att hon förlorade barnet/fostret som var det värsta (hellre ett missfall än ett barn som inte var friskt resonerade hon).

Det värsta var att att missfallet var "läskigt", hennes kropp utsattes för en graviditet som avslutades abrupt med problem efteråt som infektioner, skrapning och långvarig blödning.
Osäkerheten på att hoppa på tåget igen, att inte "nå mål" och ta risken att behöva gå igenom samma sak.

 

[Mitten]

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Visst, men då ändrar man ju ordens betydelse. Är ett ekollon en ek?

Jag förstår fortfarande inte varför man inte kan lära sig se skillnad på vad som ÄR och vad som kan BLI. Är jag jurist från första dagen jag börjar på universitetet? Är jag miljonär i samma ögonblick jag tjänat min första krona? Är en idé på en halv sida en roman?

Visst, man kanske inbillar sig själv att det är det, men då är det känslor och inte förnuft som talar. Det kanske känns så emotionellt, och man kanske intalar sig att det är det, men det är inte sant egentligen. Ett cellklot med fyra celler är inte ett barn, det är ett embryo.

Jag skulle vilja börja med att säga att jag förstår din poäng, och till viss del håller jag med, men jag tycker du är lite väl svart/vit när det gäller vad som är 'rätt' svar. Allt är inte självklart, det är inte givet när barnet blir ett barn eller när huset blir ett hus - inte ens när ekollonet blir en ek, är det vid första grodden, när det sticker upp lite grönt ovanför marken? Eller är det när det finns en tydlig stam? Eller när den är över 1 meter hög? Vad är ordets betydelse? Jag tror att i Sverige är ett fött barn efter en viss vecka ett barn även om det inte lever, men det tyckte inte du (?) så då ändrar du också ordets betydelse?

När barn blir ett barn är inte heller givet bara för att någon bestämt det, alla tycker ju olika
http://www.expressen.se/debatt/1.766199/jonna-vanhatalo-om-att-forlora-sitt-barn

Sedan är det skillnad när det för mig emotionellt blir ett barn, och när det logiskt sett blir ett barn. Cellklumpar är inte ett barn, det tycker inte jag heller, men emotionellt när man ser plusset eller UL-bilden av en minimänniska i v 12, då vaknar mammakänslorna och man börjar boa, mammahormonerna har kickat igång. Jag ÄR inte mamma, jag ska BLI mamma, men jag visste ändå efter typ v 28 att om barnet föds nu är det en liten människa, levande eller död, och då tyckte jag att jag med 100% sannolikhet skulle bli mamma...

Jag svamlar lite, och såna här diskussioner är egentligen lite meningslösa, ingen kommer övertyga någon annan åt något håll (Precis som vid diskussioner med abortmotståndare). Jag respekterar till 100% vad du känner, och jag kan som sagt hålla med på många sätt, men i mitt hjärta (inte i hjärnan kanske ) var det en liten person därinne hela tiden. Skulle jag, hemska tanke, fått missfall eller fått veta att barnet inte skulle överleva, hade jag kanske resonerat om med mitt inre jag och fått det till en klump som inte är människa än.