Fånge i mitt hem

[athena_arabians]

@Koltrast: Stor kram. Hoppas du snart mår bättre.

 

[honung]

Hoppas du får den hjälp du behöver @Koltrast! Och att du får en bra midsommarhelg!

 

[Koltrast]

@Koltrast Det gör mig ont. Jag hade inte alls fattat att du har det så här jobbigt.

@Petruska Åh, men det har jag tidigare heller inte brukat ha det(bra men mycket svårt att komma ihåg när det känns tungt). Det är först efter en, ja vad ska jag kalla det, livskris(?) för två år sedan det successivt eskalerat för att nu i vintras braka iväg ordentligt.

Ett obearbetat trauma, en slumrande ätstörning, ett alldeles för stressigt jobb och en höstdepression... Tillsammans blev det helt enkelt för mycket och jag fick svåra sömnproblem, som i sin tur gjorde att jag tvingades sjukskriva mig. Jag har nog tyvärr
alltid mätt mitt värde till stor del i prestationer, vilket medförde att sjukskrivningen blev väldigt svår för mig.

 

[Koltrast]

Skönt att du tas om hand! Önskar dig all lycka med tillfrisknandet!

Tack ska du ha!

 

[Koltrast]

@athena_arabians och @honing
Tack snälla rara ni!

Jag har haft några tuffa dagar, dels för att jag mått dåligt i mig själv, men även för att jag vistats i en väldigt påfrestande miljö. En psykiatrisk avdelning är ingen dans på rosor och även om stor delar av såväl personalen som patienterna är vettiga, civiliserade människor finns det undantag. Undantag som man ute i verkliga världen hade kunnat välja bort att umgås med, men som jag nu tvingats leva tätt inpå.

Nu sitter jag hemma på helgpermission och det är faktiskt riktigt skönt. Jag lade ju in mig frivilligt och har också redan från början fått stor frihet att röra mig utanför avdelningen. Trots det har känslan av vanmakt och min frustration över att inte ses som fullt tillräknelig varit stor.

Först trodde nog både jag och läkaren att jag bara skulle bli kvar över natten, men efter två helt sömnlösa nätter och svårigheter att få mat i mig kände jag mig alls inte särskilt stabil och redo för hemgång. Jag är fortfarande lite bekymrad över hur lättvindigt jag gjort mig själv illa och hur likgiltig jag varit(och kanske fortfarande är) inför vad som händer med mig. JAG litar inte på mig i den utsträckning läkarna gör det. Av den anledningen tänker jag skynda långsamt med utskrivningen.

 

[mandalaki]

Är helt paff över att du är du.

Men tycker du resonerar klokt kring att försöka vänta med utskrivning.

 

[Texaz]

Sköt om dig!!
Ta det som det kommer och ta hand om DIG!! Ta emot den hjälp du behöver, och känner mig glad över att du har sån insikt över ditt välmående.
Följer dig

 

[nexxa]

@Koltrast Toppen att du åkte för att få hjälp. Låt de få hjälpa dig, kräv att få det som behövs för att komma på banan igen, även om allt känns kaos så finns det alltid en annan sida på myntet som faktiskt går att nå och må bättre. Har du någon omkring dig som kan stötta dig i detta? Jag vet inte var du bor men oavsett vad finns jag gärna tillhands om du vill prata

 

[Petruska]

Jag tycker att det låter mycket klokt att du vill vänta med utskrivning. Jag vet att psykiatriska avdelningar kan vara väldigt jobbiga, men de utgör ju åtminstone ett slags skydd.

 

[Koltrast]

@mandalaki
Det är inte det minsta besynnerligt att ni här inne inte sett det - inte ens mina vänner och min familj har vetat. Det är liksom inte så att hela jag försvunnit och bytts mot ett lallande psykfall. Fast jag hade mått bra av att låta mig själv vara lite mindre hurtig och stark och av att våga vara svag och ta hjälp av min omgivning.

Troligtvis hade det aldrig gått så långt som det gjorde efter årsskiftet eller nu senast i måndags om jag inte varit så noga med att skydda mina nära från mina bekymmer. Det är verkligen klurigt och det är svårt inne på avdelningen också - jag är ju som sagt fortfarande hela jag, fortfarande kompetent, mycket kommunikativ och kapabel, men jag är ju också sjuk och för tillfället väldigt skör och liksom hudlös.

Att komma ut från avdelningen igår var en god påminnelse om hur mycket av mig som faktiskt fungerar, så att säga. På avdelningen är jag BARA det sjuka, känns det som, och jag är dessutom i det hela tiden.

Nu har jag för första gången sen förra helgen sovit en hel natt(tidigare endast 1-4 h/natt i små snuttar, trots sömnmedicin) och känner mig så mycket mera hoppfull. När det grundläggande, mat och sömn, inte fungerar är det så oerhört svårt att hålla ihop.

 

[Sleepy]

@Koltrast Livet blir lättare att leva när man får sova. Det händer så mycket fantastiska saker när kroppen vilar. Glad för din skull.

 

[vallhund]

Kram!

 

[Petruska]

@mandalaki
Det är inte det minsta besynnerligt att ni här inne inte sett det - inte ens mina vänner och min familj har vetat. Det är liksom inte så att hela jag försvunnit och bytts mot ett lallande psykfall. Fast jag hade mått bra av att låta mig själv vara lite mindre hurtig och stark och av att våga vara svag och ta hjälp av min omgivning.

Troligtvis hade det aldrig gått så långt som det gjorde efter årsskiftet eller nu senast i måndags om jag inte varit så noga med att skydda mina nära från mina bekymmer. Det är verkligen klurigt och det är svårt inne på avdelningen också - jag är ju som sagt fortfarande hela jag, fortfarande kompetent, mycket kommunikativ och kapabel, men jag är ju också sjuk och för tillfället väldigt skör och liksom hudlös.

Att komma ut från avdelningen igår var en god påminnelse om hur mycket av mig som faktiskt fungerar, så att säga. På avdelningen är jag BARA det sjuka, känns det som, och jag är dessutom i det hela tiden.

Nu har jag för första gången sen förra helgen sovit en hel natt(tidigare endast 1-4 h/natt i små snuttar, trots sömnmedicin) och känner mig så mycket mera hoppfull. När det grundläggande, mat och sömn, inte fungerar är det så oerhört svårt att hålla ihop.

Jag förstår rätt väl vad du menar, tror jag. Min man lider av kronisk bipolär sjukdom, och det funkar precis som du beskriver att du funkar. Bra perioder - numera dominerar de stort - skulle ingen gissa hur illa den uppmärksamma, lyhörda och välformulerade personen funkar i andra avseenden, vid andra tillfällen. Han har också fått mycket kärvänligt "skäll" av sin läkare, för att han visar sig för frisk till och med inför vården.

Med andra ord: jag har inte för en sekund tänkt mig dig som ett lallande psykfall!

Jag ser det motstridiga och därmed väldigt svårhärbärgerade i att samtidigt vara så bra som du är och så sjuk, men jag tror verkligen inte att "enbart sjuk" hade varit att föredra.

Jag tänker nog att ätstörningen blir en väldigt negativ självförstärkande faktor för dig? Att väldigt mycket skulle bli enklare om du kunde få mer permanent bukt med den? (Jag hade en lätt släng av ätstörda tankar i några dagar häromveckan, inget allvarligt alltså, men det blev genast väldigt tydligt hur väl de tankarna och all upptänklig ångest samarbetar.)

 

[Koltrast]

Jag förstår rätt väl vad du menar, tror jag. Min man lider av kronisk bipolär sjukdom, och det funkar precis som du beskriver att du funkar. Bra perioder - numera dominerar de stort - skulle ingen gissa hur illa den uppmärksamma, lyhörda och välformulerade personen funkar i andra avseenden, vid andra tillfällen. Han har också fått mycket kärvänligt "skäll" av sin läkare, för att han visar sig för frisk till och med inför vården.

Precis så är det för mig, bortsett från att jag inte har någon(diagnostiserad, ibland undrar jag, men jag svänger endast neråt och är aldrig hypoman) bipolär sjukdom.

Med andra ord: jag har inte för en sekund tänkt mig dig som ett lallande psykfall!

Jag ser det motstridiga och därmed väldigt svårhärbärgerade i att samtidigt vara så bra som du är och så sjuk, men jag tror verkligen inte att "enbart sjuk" hade varit att föredra.

Tack.

Jag tänker nog att ätstörningen blir en väldigt negativ självförstärkande faktor för dig? Att väldigt mycket skulle bli enklare om du kunde få mer permanent bukt med den? (Jag hade en lätt släng av ätstörda tankar i några dagar häromveckan, inget allvarligt alltså, men det blev genast väldigt tydligt hur väl de tankarna och all upptänklig ångest samarbetar.)

Spot on! Det är ju just detta som gör mig så svårbehandlad, tror jag. Tyvärr(!) är jag kroppsligen i för bra skick för att komma ifråga för ätstörningsavdelning(som dessutom fått dra ner på antalet platser hutlöst och därför bara kan ta emot extremt, extremt undernärda patienter).

Precis som du skriver hänger ångesten och ätstörningen tätt, tätt samman och det(svält, överträning, hyperkontroll) som börjar som ångesthantering blir snart självgående. Utan tillräckligt med energi in ökar ångesten, jag fungerar allt sämre kognitivt, blir superskör och instabil och så får jag dessutom väldigt svårt att sova eftersom min "svältande" kropp går på högvarv och vill ut på matjakt om nätterna.

Det är främst p.g.a. mina ätstörningsproblem jag varit så skeptisk till en inläggning, eftersom ätstörningen poppar upp som en sköld och ett skydd mot allt jobbigt en inläggning innebär. Inne på avdelningen finns dessutom inget som avleder mig i min ätstörda snurr(och tyvärr ingen kunskap eller intresse från personalens sida att bistå mig i kampen) och på bara några dagar har jag utöver ett gäng kilon också tappat bort mina friska tankar och min motivation till att bli kvitt ätstörningen. Plötsligt är det livsviktigt att bli smal och fly från min kropp och jag glömmer att det finns så mycket annat som ska, som måste få vara viktigare.

Jag vet verkligen inte hur jag ska lösa detta, det är ett riktigt dilemma. Men jag kämpar på.

 

[Sleepy]

(svält, överträning, hyperkontroll) som börjar som ångesthantering blir snart självgående... Plötsligt är det livsviktigt att bli smal och fly från min kropp

Din kropp är en del av dig; lika mycket värd att älska och vårda som ditt inre, din själ, ditt jag. Var snäll mot dig själv.