A
Agata
Sv: Fång och IR, måste jag ta bort henne nu?
Jag har haft en häst med fång men det var så länge sedan så det går inte att jämföra med idag vad det gäller behandlingsmöjligheter. Men jag vill ändå delge dig hur jag kände och tänkte kring det hela för det förändras ju inte.
Vi hade sju år ihop och alla var präglade av fången. Ibland helt katastrof och massor av veterinärbesök, ibland som en "vanlig" häst där vi red och körde precis som vanligt. När hon sen blev sämre igen efter alla år så kände jag i magen att nu skulle det ta slut. Jag hade gett henne chansen och hon blev bra. Men när det sen vände så frågade jag mig - vill hon ha det såhär? Är det här det liv hon vill leva? Hästen som älskar att jobba på banan och dra vagnar och timmer i timtal? Och svaret blev ju förstås nej. Hon vill inte det, det syntes i hennes ögon. När jag väl tog bort henne så insåg jag att alla våra sju år hade haft fokus på fången. Standardfrågan varje gång jag kom ut till stallet var -"Hur mås det och gås det?". Det var det första jag tänkte varje gång jag såg henne. Hur är det idag? Har hon ont idag?
Det var min första egna häst och jag var ung då. Idag hade jag satt stopp tidigare. Ge det en chans men det måste vara i propotion till hur mycket de får lida för att bli bra också. Och hur livet kommer att te sig då, när de väl blir bra. En häst med fång blir ju aldrig helt bra om jag med det menar att du ständigt kommer att vara tvungen att anpassa och oroa dig för nya "anfall". Så tänk efter och känn i magen. Ibland är det bästa att bara säga stopp. För både dig och hästen.
Många kramar och jag förstår verkligen vad du går igen. Det är tufft, jag vet!
Jag har haft en häst med fång men det var så länge sedan så det går inte att jämföra med idag vad det gäller behandlingsmöjligheter. Men jag vill ändå delge dig hur jag kände och tänkte kring det hela för det förändras ju inte.
Vi hade sju år ihop och alla var präglade av fången. Ibland helt katastrof och massor av veterinärbesök, ibland som en "vanlig" häst där vi red och körde precis som vanligt. När hon sen blev sämre igen efter alla år så kände jag i magen att nu skulle det ta slut. Jag hade gett henne chansen och hon blev bra. Men när det sen vände så frågade jag mig - vill hon ha det såhär? Är det här det liv hon vill leva? Hästen som älskar att jobba på banan och dra vagnar och timmer i timtal? Och svaret blev ju förstås nej. Hon vill inte det, det syntes i hennes ögon. När jag väl tog bort henne så insåg jag att alla våra sju år hade haft fokus på fången. Standardfrågan varje gång jag kom ut till stallet var -"Hur mås det och gås det?". Det var det första jag tänkte varje gång jag såg henne. Hur är det idag? Har hon ont idag?
Det var min första egna häst och jag var ung då. Idag hade jag satt stopp tidigare. Ge det en chans men det måste vara i propotion till hur mycket de får lida för att bli bra också. Och hur livet kommer att te sig då, när de väl blir bra. En häst med fång blir ju aldrig helt bra om jag med det menar att du ständigt kommer att vara tvungen att anpassa och oroa dig för nya "anfall". Så tänk efter och känn i magen. Ibland är det bästa att bara säga stopp. För både dig och hästen.
Många kramar och jag förstår verkligen vad du går igen. Det är tufft, jag vet!
men kanske någon annan som har nyta av denna artikel=)
