Sv: Fång eller sulläderinflammation/irritation
Jag är helt med dig. Just anfallets grad tror jag spelar stor roll -naturligtvis även behandlingen, men ett kraftigt anfall kan ju trots snabb behandling nog ge tillräckliga skador ändå [för att synas på lamellerna], just för att när vi SER att det är fång, är det redan skador.
Men Coari t ex är av en annan åsikt, så hade varit intressant att höra hans förklaring (inte bara åsikt).
Min fick ju ett extremt atypiskt fånganfall i februari i år. Så atypiskt att två veterinärer och två hovslagare missade det. Och jag med. Iom att det är en fångponny var ju fång med i tankarna hos samtliga från början, men släpptes pga symptom och frånvaron av alla 'klassiska' fångtecken, förutom puls och varm hov men det är ju inte specifikt för fång. Han var enkelsidigt halt på ett framben, hältan kom och gick. Inte stapplig, vände u.a., travade och galopperade gärna osv. Ingen förändring i lamellerna alls varken då eller senare. Men när hoven växt ner lite så trillade poletten ner då fångringarna syntes.
Det gjordes nästan 'allt fel' ur ett fångperspektiv iom att det uteslöts. Han gick ute förutom första knappa veckan då jag i ren rädsla hade honom inne på box (vilket gav noll skillnad), han fick ingen NSAID, han var skodd och skoddes om osv. Trots allt detta så blev han helt bra 'av sig själv', fick ingen lamellrandsbreddning, inga lägesförändringar - men däremot rejäla fångringar, värre än 'första gången'. (1:a anfallet var mycket värre. Ingen tvekan om fång, alla symptom, obelgrad 4, och det tog nästan 2 månader att häva det, med NSAID i över en månad).
Och dte där är nästa sak som är intressant (och otäck) med fång. Vissa blir bra även om man gör 'allt fel', andra blir inte bra även om man gör 'allt rätt'. Vilket gör det otäckt lätt att om man sätter på sig skygglappar, kollar på bara få individer, tycka att 'det behövs inte ditt, min häst och kompis med förresten blev minsann inte bra förrän vi datt'. Och där datt kan vara helt 'fel' ur alla aspekter utefter från det man faktiskt vet ang fång. Om man då inte är medveten om att frågan alltid är om de blev bra tack vare något eller trots något kan man ju dra på tok för snabba slutsatser.
Jag har läst någonstans att ca 60% av alla fånganfall spontanläker. Dock inte nödvändigtvis under varken den tid eller med den grad av obehag för hästen som är acceptabel enligt svensk djurskyddslagstiftning, och inte nödvändigtvis utan permanenta skador som för alltid gör hästen 'crippled' (kommer inte på svenska ordet). Men det ger ju ytterligare ett problem både i praktik och forskning. Att veta vad man utifrån gjorde och vad som hade blivit 'ändå' så att säga.
Breddad lamellrand eller inte. Det beror väl mest på hur själva rehabiliteringen gått och hur allvarligt själva anfallet varit, både i stryka och i tid menar jag. Sätts NSAID in och rätt vård i ett tidigt borde inte lamellerna hinna förstöras. Om behandlingen sker på optimalt sätt borde hållfastheten i hoven göra sa att en breddad lamellrand nödvändigtvis inte kommer att synas vid utväxt.
Jag är helt med dig. Just anfallets grad tror jag spelar stor roll -naturligtvis även behandlingen, men ett kraftigt anfall kan ju trots snabb behandling nog ge tillräckliga skador ändå [för att synas på lamellerna], just för att när vi SER att det är fång, är det redan skador.
Men Coari t ex är av en annan åsikt, så hade varit intressant att höra hans förklaring (inte bara åsikt).
Min fick ju ett extremt atypiskt fånganfall i februari i år. Så atypiskt att två veterinärer och två hovslagare missade det. Och jag med. Iom att det är en fångponny var ju fång med i tankarna hos samtliga från början, men släpptes pga symptom och frånvaron av alla 'klassiska' fångtecken, förutom puls och varm hov men det är ju inte specifikt för fång. Han var enkelsidigt halt på ett framben, hältan kom och gick. Inte stapplig, vände u.a., travade och galopperade gärna osv. Ingen förändring i lamellerna alls varken då eller senare. Men när hoven växt ner lite så trillade poletten ner då fångringarna syntes.
Det gjordes nästan 'allt fel' ur ett fångperspektiv iom att det uteslöts. Han gick ute förutom första knappa veckan då jag i ren rädsla hade honom inne på box (vilket gav noll skillnad), han fick ingen NSAID, han var skodd och skoddes om osv. Trots allt detta så blev han helt bra 'av sig själv', fick ingen lamellrandsbreddning, inga lägesförändringar - men däremot rejäla fångringar, värre än 'första gången'. (1:a anfallet var mycket värre. Ingen tvekan om fång, alla symptom, obelgrad 4, och det tog nästan 2 månader att häva det, med NSAID i över en månad).
Och dte där är nästa sak som är intressant (och otäck) med fång. Vissa blir bra även om man gör 'allt fel', andra blir inte bra även om man gör 'allt rätt'. Vilket gör det otäckt lätt att om man sätter på sig skygglappar, kollar på bara få individer, tycka att 'det behövs inte ditt, min häst och kompis med förresten blev minsann inte bra förrän vi datt'. Och där datt kan vara helt 'fel' ur alla aspekter utefter från det man faktiskt vet ang fång. Om man då inte är medveten om att frågan alltid är om de blev bra tack vare något eller trots något kan man ju dra på tok för snabba slutsatser.
Jag har läst någonstans att ca 60% av alla fånganfall spontanläker. Dock inte nödvändigtvis under varken den tid eller med den grad av obehag för hästen som är acceptabel enligt svensk djurskyddslagstiftning, och inte nödvändigtvis utan permanenta skador som för alltid gör hästen 'crippled' (kommer inte på svenska ordet). Men det ger ju ytterligare ett problem både i praktik och forskning. Att veta vad man utifrån gjorde och vad som hade blivit 'ändå' så att säga.