S
Sara-Ida
Det blir ju allt vanligare att man DNA-testar sina älsklingar... Har någon av er gjort det? I så fall varför? Hur ställer ni er till att cirka 10-20 procent av alla barn har en annan pappa än de tror?
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Jag tycker att det är skrämmande om det är så att cirka 10-20 procent av alla barn har en annan pappa än de tror.
Kan inte sådant gå illa om man t.ex hamnar på sjukhus och behöver blod, ngt nytt organ o.s.v???
En fd. arbetskamrat till mig råkade ut för det där.
Två blåögda föräldrar som fick ett brunögt barn. Det går liksom inte rent genetiskt. Men det var ingen som reagerade på då. Så ungen hade en pappa ända fram till ett par år efter att de skilt sig, då någon som var lite bevandrad i genetiken sa till honom att han inte kan vara pappa till den ungen. Och det var han inte heller.
Men herregud!! Man häpnar och tar sig för pannan! Vilken ångest han måste ha haft... Hur mår han i dag?
Gjorde inte familjerätten en blodundersökning för att fastställa faderskapet när han begärde det?
Eller var det så länge sen att testerna inte var tillförlitliga?
Jag jobbar själv som familjerättssocionom och om en man som utpekas som far i en faderskapsutredning och som inte bor ihop med barnets mamma begär blodundersökning har han rätt att få det.
Jag började i branschen 1997 och då var testerna 99,997% säkra, idag är de 99,999% säkra.
jag tror faktiskt inte på att det är 10-20 % som inte har den pappan man har uppgivit.