Extrem spruträdsla hos barn

[hjärter_dam]

Jag har en son som är extremt rädd för sprutor och nålstick. Överlag är han väldigt rädd för att saker ska göra ont, att ta bort en fästing eller en sticka i foten är snudd på lika jobbigt som att ta en spruta. När han väl har ont på riktigt så upplever jag inte alls samma ångest utan det är tanken på att det kan göra ont som är så jobbig för honom.

Det har alltid varit jobbigt men upplever att det eskalerar. Han är nu 9 år och igår behövde han få ett stick i fingret på vårdcentralen och det blev en otroligt jobbig upplevelse för både honom och mig. Fick till slut tvinga honom och han skrek och grät och det kändes som ett övergrepp Jag kan fortfarnade rent fysiskt hålla honom iom att han är väldigt lätt i kroppen men det är bara en tidsfråga innan jag inte kan det längre och det är ju såklart inte hållbart att göra det heller. Att vänta ut honom fungerar inte alls, då hade vi fortfarande suttit där och väntat...

Han är ju numera så stor att han har full förståelse varför man ibland behöver ta blodprov och sprutor men den vetskapen gör det inte på något sätt lättare för honom att acceptera faktum.

Har ni upplevt något liknande? Hur kan vi hjälpa honom att komma över sin rädsla? Är det helt förkastligt att tvinga en nioåring till att ta ett blodprov och vad är isf alternativet?

 

[Mirtai]

Följer för vår 9-åring är precis lika! Han är hysteriskt rädd för sprutor - eller snarare tanken på att det ska göra ont.

Bakgrunden till hans rädsla är en idiotisk tandläkare samt att han varit alldeles för mkt på sjukhus som liten med sprutor och infarter etc.

Han tog faktiskt sin vaccination i skolan i tvåan. Och vi lyckades laga en tand i höstas. Men sedan tog det tvärstopp och det slutade med att han sövdes för att laga resterande tänder. Det var vidrigt att behöva hålla fast honom när han skulle sövas men det är ju nödvändigt och att vänta är inte möjligt. När jag skulle sätta emblaplåster på honom på morgonen fick hans pappa och jag hjälpas åt att hålla fast honom och det slutade med att han bet mig i armen så jag fick ett blåmärke.

Han är inte rädd för att ta stickor etc så jag vet inte riktigt vad som egentligen är grejen.

Men vet inte heller hur man kan jobba med det? Han fattar ju också varför man ska ta sprutor, men det är skitsvårt när rädslan inför blir så överväldigande

 

[Sel]

Jag var likadan som barn och är fortfarande. Jag får lugnande innan tandläkarbesök men kommer inte riktigt ihåg hur ung jag var när de började med det. Är det något ni kan fråga efter? Blodprov tar jag helt enkelt inte längre nu när jag får välja själv.

 

[Praefatio]

Hjälp, stackars er alla! Vad kämpigt. Det låter som såpass extrem fobi att det kanske vore aktuellt med KBT? KBT har hög evidens och är enormt effektiv på den typen av konkreta fobier, och det går att hitta KB-terapeuter som är inriktade mot barn.

 

[Imogen]

Jag har en son som är extremt rädd för sprutor och nålstick. Överlag är han väldigt rädd för att saker ska göra ont, att ta bort en fästing eller en sticka i foten är snudd på lika jobbigt som att ta en spruta. När han väl har ont på riktigt så upplever jag inte alls samma ångest utan det är tanken på att det kan göra ont som är så jobbig för honom.

Det har alltid varit jobbigt men upplever att det eskalerar. Han är nu 9 år och igår behövde han få ett stick i fingret på vårdcentralen och det blev en otroligt jobbig upplevelse för både honom och mig. Fick till slut tvinga honom och han skrek och grät och det kändes som ett övergrepp Jag kan fortfarnade rent fysiskt hålla honom iom att han är väldigt lätt i kroppen men det är bara en tidsfråga innan jag inte kan det längre och det är ju såklart inte hållbart att göra det heller. Att vänta ut honom fungerar inte alls, då hade vi fortfarande suttit där och väntat...

Han är ju numera så stor att han har full förståelse varför man ibland behöver ta blodprov och sprutor men den vetskapen gör det inte på något sätt lättare för honom att acceptera faktum.

Har ni upplevt något liknande? Hur kan vi hjälpa honom att komma över sin rädsla? Är det helt förkastligt att tvinga en nioåring till att ta ett blodprov och vad är isf alternativet?

Vet tyvärr mer än väl hur det är, har ett barn med diabetes. Han fick det när han var 7 var jätterädd både för sprutor, och senare att byta pump/sensor som också "skjuts" fast. I början kunde det ta uppåt en30-60 minuter varje gång, och slutade alltid med att vi fick hålla fast och ge mot hans vilja. Och detta var vi ju tvungna att göra säker 10 ggr per dygn (innan han fick pump). Man känner sig hemsk som förälder men man har ju inget val

Efter ett tag gick sprutorna bra, men att byta sensor var 10:e dag var jättejobbigt, och senare när vi bytte till pump som byts var 3:e dag var vi tillbaka på att det tog lååång tid varje gång.

Vändningen för oss var när vi började med Emlakräm, dvs bedövningskräm. Finns också som plåster. Vi använder det både vid pump- och sensorbyte och när han har tagit blodprover på VC. Sonen säger själv att det inte känns alls när man använder krämen.

Så det är mitt tips!

 

[Soapbubble]

Jag håller med om att Embla-plåster är ett måste om barnet har problem med sprutor och blodprov. ( Oklart om det går att använda vid nålstick i fingret. )

Prova Emblaplåster i förväg och prova hur det känns om man pickar med en penna utanför det bedövade området t.ex. armvecket och när man pickar på det bedövade området.

 

[Piaff]

Jag håller med om att Embla-plåster är ett måste om barnet har problem med sprutor och blodprov. ( Oklart om det går att använda vid nålstick i fingret. )

Prova Emblaplåster i förväg och prova hur det känns om man pickar med en penna utanför det bedövade området t.ex. armvecket och när man pickar på det bedövade området.

Jag har varit extremt rädd för nålar, blod och att det ska göra ont (rymde till och med från VC när de skickade mig till labb för provtagning) och kan skriva under på att det går jättebra med Elma på fingertoppen

Jag kom över min sprutfobi när jag blev gravid, så det är ju ingen lösning jag direkt kan rekommendera, men Emla har hjälpt mig enormt. Jag hade nog till slut behövt terapi annars.

 

[hjärter_dam]

Jag håller med om att Embla-plåster är ett måste om barnet har problem med sprutor och blodprov. ( Oklart om det går att använda vid nålstick i fingret. )

Prova Emblaplåster i förväg och prova hur det känns om man pickar med en penna utanför det bedövade området t.ex. armvecket och när man pickar på det bedövade området.

Tänkte på det efteråt, att vi borde tagit oss tid för att sätta på Embla-plåster. Hans lillasyster har senaste tiden taigt flera olika blodprover (i armvecket) och inte reagerat alls efter att ha haft Embla-plåster. Jag antar att man lika gärna kan ta ett blodprov i (bedövat) armveck som i fingret vid behov?

 

[hjärter_dam]

Jag har varit extremt rädd för nålar, blod och att det ska göra ont (rymde till och med från VC när de skickade mig till labb för provtagning) och kan skriva under på att det går jättebra med Elma på fingertoppen

Åh vad bra att någon testat, det ska jag absolut testa nästa gång det blir aktuellt!

 

[Piaff]

Åh vad bra att någon testat, det ska jag absolut testa nästa gång det blir aktuellt!

Har också haft emla i armvecket och det känns INGENTING att ta blodprov då. Det kan ju vara lite tröstande tänker jag?

 

[Piaff]

Det här är uppenbarligen en viktig fråga för mig, jag har inte varit hos tandläkaren sen jag blev gravid men iallafall innan har jag krävt emlasalva till bedövningssprutan för jag varit så rädd.

 

[SaraXX]

Min äldsta är så. Han är 12 nu och har inte tagit vaccin sen han var 5. Vi har gått hos sköterska och kurator specialiserade på spruträdda barn, fick remiss från skolsköterskan. Vi kom framåt men inte i mål och skulle ha behövt fortsätta men har haft lite paus under hösten. Träningen är rejält jobbig både för honom och för mig, förutom att det gäller att få ihop det med jobb och skola.

Vi använde emlasalva för att slippa dra bort ett plåster precis innan. Har pickat med kanyl och gud vet allt. Han är inte alls rädd för kanylen i sig.

Jag skulle förresten vara väldigt försiktig med att hävda att det inte känns NÅGOT med bedövningen. Det kan det ju absolut göra, även om det förhoppningsvis inte gör ont, och i det här arbetet har tillit varit absolut prio 1.

 

[SaraXX]

Jag var likadan som barn och är fortfarande. Jag får lugnande innan tandläkarbesök men kommer inte riktigt ihåg hur ung jag var när de började med det. Är det något ni kan fråga efter? Blodprov tar jag helt enkelt inte längre nu när jag får välja själv.

Vi har frågat efter lugnande men de vill inte ge det. Lite oklart varför.

 

[Mirtai]

Jag skulle förresten vara väldigt försiktig med att hävda att det inte känns NÅGOT med bedövningen. Det kan det ju absolut göra, även om det förhoppningsvis inte gör ont, och i det här arbetet har tillit varit absolut prio 1.

jätteviktigt!! När sonen till slut tog sin vaccinering var det såklart med Emblaplåster, trots detta kändes det. Och det gör att han nu vägrar testa med plåster.

Och lugnande har vi testat, han vägrar ta det eftersom han vet att de kommer sticka honom efteråt

 

[Piaff]

Nej såklart, dumt av mig, det är för mig det inte känts, väldigt anekdotisk bevisföring så bortse från det!

 

[Sel]

Vi har frågat efter lugnande men de vill inte ge det. Lite oklart varför.

De kanske hellre vill att man bearbetar det i "nyktert" tillstånd? Jag vet inte varför det skulle vara så. Vid tillfälle ska jag fråga mor min vid vilken ålder jag först fick lugnande, om hon minns.

 

[Iszka]

Jag förstår verkligen hur din son känner! Jag har haft fobi för sprutor och nålar hela mitt liv. Tandläkaren har alltid varit värst och fick som barn prova alla typer av lugnande medel i olika former samt lustgas utan större resultat.
När jag var 12 år blev jag diagnostiserad med en kronisk sjukdom som ledde till en längre tids inläggning på sjukhus och mängder av blodprov. Dessa var de tvungna att ta med tvång och jag kan än idag må dåligt när jag tänker tillbaka på det. Till slut var jag så slut rent psykiskt av all ångest och stress att min mamma krävde att de skulle börja söva mig vid alla provtagningar.
När jag blivit ”frisk” fick jag börja gå på BUP där jag fick KBT och kunde till slut börja lämna prover i vaket tillstånd. Det var också där jag introducerades för miraklet emla!
Jag har även gått en sväng på psykiatrin som vuxen när det började bli för jobbigt och upplever det fortfarande som jobbigt och obehagligt, men har accepterat att det inte kommer bli bättre än såhär för mig.
Det råd jag kan ge dig är:
* Använd emla!! Nej, det bedövar inte tillräckligt lång in för att sprutor inte ska kännas, men för blodprov är det superbra! Låt det sitta på minst en timme, gärna 1,5, men tänk på att effekten börjar avta relativt fort när plåstret tas bort.
* Förbered din son på vad som ska hända. Be att få låna hem nålar från sjukhuset innan så att han får titta/känna. Om det inte är möjligt, låt honom göra detta på sjukhuset innan sprutan/provtagningen.
* Förstår att det känns hemskt att tvinga och hålla fast, men måste man så måste man. Bestäm dock detta så fort som möjligt i situationen då ångesten bara blir värre ju längre man väntar.
* Om det inte blir bättre, sök hjälp på BUP. Man kan verkligen få fantastisk hjälp där.

 

[Sel]

Jag har alltid använt/blivit erbjuden emla men eftersom jag inte är rädd för smärta gör det ingen skillnad alls för mig. Allt beror nog mycket på var fobin sitter, så att säga. Men bedövning lär ju inte göra saken värre oavsett.

 

[Kaching]

Min nålfobi (som kom från infarter/blodprov m.m i samband med en njurbäckeninflammation eller något i den stilen som litet barn) var allvarlig under hela min uppväxt (fick sitta panikgråtandes i knät på min lärare vid vaccination som tolvåring ). "Tacksamt nog" har jag alltid varit svag för auktoriteter, så med övertalning utan förhandlingsutrymme så har jag gått med på att göra våld på mig själv. De höll fast mig när fobin uppkom, men efter det var det bara faktumet att det inte gick att komma ifrån som ledde till att det blev gjort ändå trots fobin. Är på ett sätt tacksam att det inte fanns något förhandlingsutrymme (men självklart embla och tålamod), för hade jag fått slippa hade det bara blivit värre för mig.

Lösningen för mig var att utsättas för nålstick med jämna mellanrum, och viljan att själv vilja bli av med fobin. En KBT-terapeut med inriktning på barn tror jag hade varit bra för mig som barn.

Efter en kort sjukhusvistelse i sena tonåren där det var ryggmärgsprov (tacka gudarna för lugnande), infart och hela köret så övergick fobin till allvarlig rädsla. Graviditeten med alla tester var också toppen! Numera håller jag rädslan i skick genom att ge blod 2 gånger om året eller så. Höll på att svimma första gången jag gav blod, men jag hade med mig en stöttande kompis, och hade tränat mig upp från stick i fingret, till blodprov, till blodgivning.

Tillägg: Kan fortfarande inte se nålarna, och min största skräck är att de behöver sätta en infart på handens ovansida

 

[Eloise]

De kanske hellre vill att man bearbetar det i "nyktert" tillstånd? Jag vet inte varför det skulle vara så. Vid tillfälle ska jag fråga mor min vid vilken ålder jag först fick lugnande, om hon minns.

Jag började få lustgas hos tandläkare när jag var 12. Något år senare fick jag lugnande att dricka. Tror jag var 15 första gången.