Mischmasch
Trådstartare
Får man skriva en tråd av sentimentala skäl? Av egoistiska skäl rent av..
Om en vecka är det ett år sedan min bästa vän lämnade den här världen. Han blev 7 år, 6 månader och 1 vecka gammal.
Han var två år gammal och jag skulle snart fylla 13 när vi träffades för första gången. Egentligen skulle vi upp till Kalix och titta på havanais-valpar, men jag ville ju ha en hund NU och inte om x antal månader.
Så när jag fick se annonsen i tidningen hade jag redan bestämt mig. Honom skulle jag ha, och så blev det.
Många tänker säkert att det "bara" var en hund. Men när en hund blir en liten flickas bästa vän så är det långtifrån "bara" en hund längre. Han var så mycket mer.
I början fick vi hålla i honom medan vi klippte klorna och han skrek för han tyckte verkligen inte om det. Men så småningom så tog jag det på hans villkor i stället. Och till slut så fick jag tillåtelse att klippa dom medan han låg på rygg och nästan sov.
Men det var bara jag som fick göra det, han litade inte på någon annan. (klipper tasshåret och inte klorna på den bilden, därav saxen).
Känslan av att för första gången komma hem efter skolan till ett tomt hus när man har haft någon där som väntat på en de senaste 8 åren (jag hade kaniner förut) var bland det värsta. Det var bara tomt, tomt, tomt. Ändå kunde jag fortfarande höra honom krafsa på dörrarna och tassa omkring i rummen. Ibland så trodde jag verkligen han var där för nån sekund, innan jag kom ihåg att han var död.
Och man tror att man kan förbereda sig på vad som ska hända, att det inte kommer bli så farligt. Att man kommer klara det. Men det var ju medan han fortfarande fanns där. När han verkligen var borta och det inte fanns någon återvändo. Då ramlar allt ner över en.
När det som ens liv har kretsat kring de senast fem-sex åren försvinner känner man sig plötsligt ganska vilsen. Man försöker hitta något som kan kompensera men man kan aldrig få det som man egentligen vill ha. Honom.
Men samtidigt vill jag inte ha tillbaka honom som han var på slutet.Hans kropp var sliten och det fanns ingenting att göra åt. Jag vet att han har det bättre där han är nu.
Men om jag kunde få honom som han var i sina glansdagar. När han flög över hindrena med pigga ögon och spänst i kroppen. När han glatt följde med på långa promenader och busade runt i skogen. När han var pigg, frisk och glad. Då skulle jag vara lycklig.
En hund kan man ösa hur mycket kärlek över utan att han blir självgod eller försöker utnyttja det. Han tar bara ödmjukt emot och ger tillbaka. Det funkar helt enkelt inte så med människor.
"När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn"
Dan Andersson. Min och Tims dikt.
"På änglavingar lämnade du mig om natten
Med obeskrivlig smärta insåg jag att du redan var på väg
Tomheten i dina ögon och kaoset i min själ var allt jag såg och kände
Jag var blind för allt annat
Jag ville följa dig till vägens ände och finnas med dig intill slutet, som du alltid funnits där för mig
Jag ville ta på mig din kamp för livet när du kämpade efter luft och jag önskar att de hade varit jag som fått kvävas i ditt ställe
Som en hjälplös åskådare grät jag för din skull och hoppades att min kärlek skulle följa dig och finnas med dig dit jag inte kunde gå
Min kärlek var det enda jag klarade av att ge dig och du lämnade mig ensam kvar, slagen och sönderriven
På änglavingar lämnade du mig
På änglavingar ska vi ses igen"
Man överlever, men med ett något mer ärrat hjärta.
Jag och Tim, där det kanske egentligen borde ha slutat.
Om en vecka är det ett år sedan min bästa vän lämnade den här världen. Han blev 7 år, 6 månader och 1 vecka gammal.
Han var två år gammal och jag skulle snart fylla 13 när vi träffades för första gången. Egentligen skulle vi upp till Kalix och titta på havanais-valpar, men jag ville ju ha en hund NU och inte om x antal månader.
Så när jag fick se annonsen i tidningen hade jag redan bestämt mig. Honom skulle jag ha, och så blev det.
Många tänker säkert att det "bara" var en hund. Men när en hund blir en liten flickas bästa vän så är det långtifrån "bara" en hund längre. Han var så mycket mer.
I början fick vi hålla i honom medan vi klippte klorna och han skrek för han tyckte verkligen inte om det. Men så småningom så tog jag det på hans villkor i stället. Och till slut så fick jag tillåtelse att klippa dom medan han låg på rygg och nästan sov.
Men det var bara jag som fick göra det, han litade inte på någon annan. (klipper tasshåret och inte klorna på den bilden, därav saxen).
Känslan av att för första gången komma hem efter skolan till ett tomt hus när man har haft någon där som väntat på en de senaste 8 åren (jag hade kaniner förut) var bland det värsta. Det var bara tomt, tomt, tomt. Ändå kunde jag fortfarande höra honom krafsa på dörrarna och tassa omkring i rummen. Ibland så trodde jag verkligen han var där för nån sekund, innan jag kom ihåg att han var död.
Och man tror att man kan förbereda sig på vad som ska hända, att det inte kommer bli så farligt. Att man kommer klara det. Men det var ju medan han fortfarande fanns där. När han verkligen var borta och det inte fanns någon återvändo. Då ramlar allt ner över en.
När det som ens liv har kretsat kring de senast fem-sex åren försvinner känner man sig plötsligt ganska vilsen. Man försöker hitta något som kan kompensera men man kan aldrig få det som man egentligen vill ha. Honom.
Men samtidigt vill jag inte ha tillbaka honom som han var på slutet.Hans kropp var sliten och det fanns ingenting att göra åt. Jag vet att han har det bättre där han är nu.
Men om jag kunde få honom som han var i sina glansdagar. När han flög över hindrena med pigga ögon och spänst i kroppen. När han glatt följde med på långa promenader och busade runt i skogen. När han var pigg, frisk och glad. Då skulle jag vara lycklig.
En hund kan man ösa hur mycket kärlek över utan att han blir självgod eller försöker utnyttja det. Han tar bara ödmjukt emot och ger tillbaka. Det funkar helt enkelt inte så med människor.
"När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn"
Dan Andersson. Min och Tims dikt.
"På änglavingar lämnade du mig om natten
Med obeskrivlig smärta insåg jag att du redan var på väg
Tomheten i dina ögon och kaoset i min själ var allt jag såg och kände
Jag var blind för allt annat
Jag ville följa dig till vägens ände och finnas med dig intill slutet, som du alltid funnits där för mig
Jag ville ta på mig din kamp för livet när du kämpade efter luft och jag önskar att de hade varit jag som fått kvävas i ditt ställe
Som en hjälplös åskådare grät jag för din skull och hoppades att min kärlek skulle följa dig och finnas med dig dit jag inte kunde gå
Min kärlek var det enda jag klarade av att ge dig och du lämnade mig ensam kvar, slagen och sönderriven
På änglavingar lämnade du mig
På änglavingar ska vi ses igen"
Man överlever, men med ett något mer ärrat hjärta.
Jag och Tim, där det kanske egentligen borde ha slutat.