Ett år sedan Tim dog..

[Mischmasch]

Får man skriva en tråd av sentimentala skäl? Av egoistiska skäl rent av..

Om en vecka är det ett år sedan min bästa vän lämnade den här världen. Han blev 7 år, 6 månader och 1 vecka gammal.
Han var två år gammal och jag skulle snart fylla 13 när vi träffades för första gången. Egentligen skulle vi upp till Kalix och titta på havanais-valpar, men jag ville ju ha en hund NU och inte om x antal månader.
Så när jag fick se annonsen i tidningen hade jag redan bestämt mig. Honom skulle jag ha, och så blev det.

Många tänker säkert att det "bara" var en hund. Men när en hund blir en liten flickas bästa vän så är det långtifrån "bara" en hund längre. Han var så mycket mer.

I början fick vi hålla i honom medan vi klippte klorna och han skrek för han tyckte verkligen inte om det. Men så småningom så tog jag det på hans villkor i stället. Och till slut så fick jag tillåtelse att klippa dom medan han låg på rygg och nästan sov.
Men det var bara jag som fick göra det, han litade inte på någon annan. (klipper tasshåret och inte klorna på den bilden, därav saxen).

Känslan av att för första gången komma hem efter skolan till ett tomt hus när man har haft någon där som väntat på en de senaste 8 åren (jag hade kaniner förut) var bland det värsta. Det var bara tomt, tomt, tomt. Ändå kunde jag fortfarande höra honom krafsa på dörrarna och tassa omkring i rummen. Ibland så trodde jag verkligen han var där för nån sekund, innan jag kom ihåg att han var död.

Och man tror att man kan förbereda sig på vad som ska hända, att det inte kommer bli så farligt. Att man kommer klara det. Men det var ju medan han fortfarande fanns där. När han verkligen var borta och det inte fanns någon återvändo. Då ramlar allt ner över en.
När det som ens liv har kretsat kring de senast fem-sex åren försvinner känner man sig plötsligt ganska vilsen. Man försöker hitta något som kan kompensera men man kan aldrig få det som man egentligen vill ha. Honom.

Men samtidigt vill jag inte ha tillbaka honom som han var på slutet.Hans kropp var sliten och det fanns ingenting att göra åt. Jag vet att han har det bättre där han är nu.

Men om jag kunde få honom som han var i sina glansdagar. När han flög över hindrena med pigga ögon och spänst i kroppen. När han glatt följde med på långa promenader och busade runt i skogen. När han var pigg, frisk och glad. Då skulle jag vara lycklig.

En hund kan man ösa hur mycket kärlek över utan att han blir självgod eller försöker utnyttja det. Han tar bara ödmjukt emot och ger tillbaka. Det funkar helt enkelt inte så med människor.

"När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn"

Dan Andersson. Min och Tims dikt.

"På änglavingar lämnade du mig om natten
Med obeskrivlig smärta insåg jag att du redan var på väg
Tomheten i dina ögon och kaoset i min själ var allt jag såg och kände
Jag var blind för allt annat

Jag ville följa dig till vägens ände och finnas med dig intill slutet, som du alltid funnits där för mig
Jag ville ta på mig din kamp för livet när du kämpade efter luft och jag önskar att de hade varit jag som fått kvävas i ditt ställe

Som en hjälplös åskådare grät jag för din skull och hoppades att min kärlek skulle följa dig och finnas med dig dit jag inte kunde gå
Min kärlek var det enda jag klarade av att ge dig och du lämnade mig ensam kvar, slagen och sönderriven

På änglavingar lämnade du mig
På änglavingar ska vi ses igen"

Man överlever, men med ett något mer ärrat hjärta.

Jag och Tim, där det kanske egentligen borde ha slutat.

 

[Aliide]

Sv: Ett år sedan Tim dog..

Otroligt fin och gripande text!

Fick själv en funderare på den dagen min jycke lämnar jordelivet...

 

[zemra]

Sv: Ett år sedan Tim dog..

snyft Min hund är 5 och jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom när han går bort..
En kram från mig till dig. Tim verkar haft det väldigt bra medans han levde iaf.

 

[Mischmasch]

Sv: Ett år sedan Tim dog..

Jag drömmer fortfarande om honom på nätterna. Och då är det såå verkligt. Precis som om han vore där. Och på nåt sätt så tror jag att han är det också. Men sen när man vaknar och drömmarna bleknar så bli allt som vanligt igen..

 

[Mischmasch]

Sv: Ett år sedan Tim dog..

Har hittat några dikter på internet som jag verkligen tyckte om. Tänkte att jag skulle dela med mig av dom.

If it should be...

If it should be that I grow frail and weak
and pain should keep me from my sleep
then you must do what must be done,
since this last battle can’t be won.

Do not grieve it should be you
who must decide this thing to do
We’ve been so close, we two, these years
what is to come can hold no fears.

I know, in time, you too will see
it is a kindness that you do to me.
For this day, more than all the rest
your love for me must stand the test
take me where my needs they’ll tend
Only, stay with me until the end
and hold me close, and speak to me
until my eyes no longer see.


Old dogs do not die

We have a secret, you and I
that no one else shall know.
For who, but I, can see you lie
each night, in fireglow?

And who but I, can reach my hand
before we go to bed
and feel the living warmth of you,
and touch your silken head?

And only I walk woodland paths
and see ahead of me
your small form racing with the wind
so young again, and free.

And only I can see you swim
in every brook I pass
and when I call, no one but I
can see the bending grass...


The Silhouette

The silhouette stands boldly
at the end of the hallway
ears erect, eyes like jewels
the tail, it softly sways.

This wouldn't be the first time
I've seen him stand nearby
his image clear as crystal
from the corner of my eye.

His visits I don't share with some
who think I've went over and beyond
the grieving time they deem I need,
they say I should move on.

I sometimes pity people who
have never felt just cause
to share the bond between two souls,
one with hands and one with paws.

The silhouette reminds me
what the others say is wrong
for as long as breath goes through me
there exists our mighty bond.

When the Keeper calls me home
and the Bridge gates open wide
our bond will deepen ten fold
as we walk through side by side.

You see, I am the lucky one
as I've been truly blessed
for someday we'll walk together
as eternal silhouettes

 

[Mynta2]

Sv: Ett år sedan Tim dog..

Så fin text. Min absolut första egna hund Varga fick ju ett slut jag ej var beredd på. Självfallet tror man när hunden pinkar ofta att det är helt vanlig urinvägsinfektion. Lämnade henne på Blå Stjärnan för att sedan enligt veterinären kunna hämta henne dagen efter...då ringer dom några timmar senare och talar om att: Det är värre än vad vi trodde, hon har canser i urinröret och kan inte kissa...det finns ingenting vi kan göra. MEN operera då skriker jag....Tyvärr säger dom, det går inte...Vi vill du tar beslutet i kväll och SENAST i morgon så hon slipper lida .

Det var det absolut värsta jag vart med om..åka till Blå Stjärnan med vetenskap jag ska döda min hund...Hon var sååå glad över att jag kom och ville åka hem. Hon hade tratt och kateter....hon blödde ur katetern men var jätteglad..Fy vad hemskt. Jag hade med mig hennes favvofilt samt morötter som hon älskade. Hon dog på sin filt med huvudet i min famn och kremerades med filten. Den filten var ju hennes...ingen annan skulle ha den. Jag kremerade henne, och åkte sedan nästan 90 mil upp till Norrland för att begrava henne på min styvpappas-mammas gård..där alla familjens hundar ligger. Hon skulle ligga där med. Hon begravdes på sin födelsedag..det var absolut den bästa dagen. Min stypappas-mamma har planterat lökar på hennes grav..Så gör hon alltid när något begravs på hennes gård för att veta samt hedra.

Varga
930521-050315

Graven

 

[Mischmasch]

Sv: Ett år sedan Tim dog..

Va fin hon var! Vad var hon för någon ras?

 

[Baffus Matte]

Sv: Ett år sedan Tim dog..

Hej
Jag har tagit bort flera av mina hundar i låg ålder då de varit sjuka och en blev påkörd och dog i mina armar men Baffu va min första hund och han fick jag sommaren -90. han hade jag många fina år med innan jag va tvungen att ta bort honom 1 november -04 han va då 14 år 7 månader och 1 dag. det va det jobbigaste jag har gjort visst va det jobbigt att ta bort mina andra hundar men han va det jobbigare med då han va så gammal och slut och att han alltid har ställt upp för mig och stått ut med allt jag hitta på med honom.han gick med på allt..

Jag saknar dig baffu så mycket men du har det bra med Dee-dee,acke,nike,douglas. Jag saknar er med mina bästa vänner.

//Jenny matte till alla dessa. tur att jag har två kvar iallafall

 

[Mynta2]

Sv: Ett år sedan Tim dog..

Blandras
Pappan: Golden Retriver
Mamman: Jämthund/Stövare/Schäfer/Karelsk Björnhund

 

[whipsy]

Sv: Ett år sedan Tim dog..

Vad fint du skriver om Tim...
Det gör så otroligt ont att bli lämnad ensam kvar.
För lite mer än 4 år sedan dog min allra bästa vän, min första egna hund, min älskling, mitt allt.
Precis som du tyckte jag att jag såg och hörde honom dagarna efter att han dog, ibland kan jag fortfarande titta bort mot platsen där han brukade ligga och någonstans långt inne i mig hoppas jag på att han ska vara där.
Zorro blev sjuk sent en kväll och fick avlivas nästa morgon, så jag var inte alls förberedd på att han skulle försvinna, fastän han var 13 år.
Jag kunde inte föreställa mig livet utan honom, och även om jag hade försökt göra det , så kom sorgen nästan som en chock.
Jag visste att jag skulle vara ledsen, men inte att jag skulle vara så ledsen och framförallt inte att jag skulle vara ledsen så länge.
Det var så otroligt jobbigt och jag var nästan säker på att jag skulle bli galen, det gjorde så ont.
Smärtan försvinner sakta dag för dag, men det går inte en dag utan att jag tänker på min bästa vän...

HAGAS ZORRO
2 Maj 1988 - 30 Augusti 2001

Jättefin flashfilm -Regnbågsbron

 

[prinsessfeminist]

Sv: Ett år sedan Tim dog..

Visst får man skriva en sentimental-tråd. Jag har inte öppnat den förrän idag, för jag misstänkte att jag skulle bli ledsen.

Och här sitter jag nu. Tårarna strömmar nedför mina kinder. Jag vet precis vad du går igenom.


Att det gått ett år är ingen garanti för att inte känslorna skall komma med full kraft igen. Emellanåt griper sorgen tag i en och man är lika ledsen och förtvivlad som den dag det hände.

Jag växte upp med en rottweiler i familjen. Hon var som den syster jag aldrig hade för mig. Jag var 9 år när hon kom och 19 när hon dog. Jag och mamma åkte med henne när hon fått diskbråck i nacken. Mamma bara grät och grät och jag skulle vara den "vuxna" och ta hand om henne, köra bilen (för det klarade inte mamma) och behålla lugnet.

Det var en svår tid. Hela min ungdomstid försvann med hunden och ibland hade jag dåligt samvete för att jag inte alltid varit så engerarad i hunden som jag kanske borde varit. Det som var så tufft då (och faktiskt orättvist) var att jag som ju aldrig haft huvudansvaret för hunden ändå var den som tog mest ansvar för hennes smärtor. Pappa tyckte att vi skulle åka, men han kunde inte åka med utan behövde jobba ( och han har eget företag och bestämmer helt över sina tider ). mamma bara skrek; "nej, nej, nej - inte nu - inte idag!" Och vår stackars hund, hon kunde inte vrida på huvudet utan att skrika rakt ut...

Jag tog en stor börda den gången.

När nu min första egna hund gick bort för ett och ett halvt år sedan var sorgen lika intensiv och förtärande. Jag inser att jag ännu sörjer henne mycket när jag läser dina rader, för känslorna väller fram och jag kan inte hålla tillbaka tårarna.

Jag tror aldrig att man kan vänja sig. Varje relation man har med varje hund är unik och mycket bakas in i sorgen som inte bara har med hunden att göra. Jag inser att min första egna hunds bortgång också handlat om att jag tillsammans med henne fått min egen familj. Hon har varit del av barnen sedan de var riktigt små och redan är de i 10-årsåldern och hunden har hunnit bli gammal.

Nu har vi två hundar och har haft det så de senaste sex åren. Jag trodde att det skulle bli lättare att sörja om man hade en hund hemma, så inte tomheten var så påtaglig. Men jag vet inte... Min andra hund nästan hatade jag när den stora gick bort. Jag tyckte att han störde mig och att tvingas gå de vanliga promenaderna när någon så uppenbart saknades var fruktansvärt.

Det är nog som så - man kommer aldrig undan och smärtan är knappt uthärdlig. Men visst är hunden värd det? Visst har hunden gett en så många härliga stunder att man aldrig någonsin skulle vilja vara utan den?

Jag tror också, mitt i all smärta och sorg, att vi utvecklas som människor och utvecklar vår empati med andra. Bara den som själv varit riktigt ledsen kan trösta, sägs det...

 

[sofiie]

Sv: Ett år sedan Tim dog..

Åhh, filmen var bara för fiin

 

[Sandraaa]

Sv: Ett år sedan Tim dog..

Åhh, filmen var bara för fiin

Jag kan bara hålla med!!